mångkultur

Mångkulturen inkompatibel med svenska rättsväsendet

Artikel ur tidningen Advokaten Nr 8 2002 Årgång 68

Det mångkulturella Sverige och rättvisan

Det mångkulturella Sverige ställer rättsväsendet inför nya frågeställningar som det inte varit berett på. Begrepp som skuld, skam och heder är några centrala begrepp som visar på utmaningarna.

I förhållande till mottagarländerna har man inte någon gång tidigare kommit så långt ifrån och från så många olika håll inom så kort tidsrymd, sade Anders Wennerström, sakkunnig i integrationsfrågor på Rosengård i Malmö. Tidigare har han arbetat 14 år i Pakistan och då även studerat antropologi.
Under senare tid har det förekommit flera uppmärksammade brott utförda av gärningsmän med invandrarbakgrund. I samband med dessa brott, som betecknats som ’’hedersbrott’’ har det funnits kopplingar till begrepp som skam, skuld och heder. Anders Wennerström anser att det bästa sättet för att förstå mekanismerna bakom dessa brott är att inte koppla dem till religion. I stället är det bättre att till att börja med fundera på hur det såg ut i Sverige för 60 år sedan då jordbrukssamhällets värderingar fortfarande var tongivande; det statliga inflytandet var svagt medan familjen var stark.

TILL BILDEN HÖR även att vissa kulturer, som bland annat finns i Mellanöstern, i flera länder runt Medelhavet och sydligaste Europa, är vad Anders Wennerström kallar skamorienterade medan andra, som den svenska, är skuldorienterade. I skamorienterade kulturer mäts familjens eller snarare nätverkets styrka av dess heder. Den kan förstöras om en pojke är kriminell eller av en flickas sexualitet. Det är viktigt att inte dra skam över familjen eftersom det förstör familjens heder.
I det svenska samhället däremot är skuld viktigt. Vi vill gärna lätta på våra samveten, erkänna en handling för att på så vis bli fria.
Det är inte så att det ena sättet är bättre än det andra, underströk Anders Wennerström. Det är bara det att mekanismerna fungerar olika.
–Vi svenskar berömmer oss ogärna. Däremot lägger vi gärna skulden på oss själva så att vi kan sova med gott samvete. Vi vill heller inte hamna i tacksamhetsskuld till någon, sade Anders Wennerström som underströk att detta troligen inte är ett arv efter Martin Luther. Snarare var det ett kulturellt särdrag i de nordiska länderna redan innan Luthers läror etablerades här.

I SKAMSAMHÄLLEN måste man till varje pris kämpa för att hålla skammen borta så att släktens heder inte förstörs. För att skydda ett högre värde är det tilllåtet att ljuga – något som dessutom alla oavsett kulturell bakgrund gör då och då i någon form.
–En pojke från en skamorienterad kultur kan ertappas på bar gärning men förnekar ändå och hävdar att han är oskyldig. ’’Det var inte jag’’, bedyrar han. Skulden måste hållas borta och släktens heder räddas, förklarade Anders Wennerström.
Sådana grundläggande kulturella skillnader gör att hela synen på kriminalvården inte fungerar när Sverige är betydligt mer heterogent än för bara en generation sedan.
Enligt Anders Wennerström är rättsväsendet oförberett på att hantera denna typ av kulturella skillnader. Han menar att man borde börja diskutera hur man ska se på ’’erkännandet’’ som sådant. En person från Mellanöstern kan inte sällan ge ett så kallat indirekt erkännande, enligt Anders Wennerström. Alltså villigt acceptera straffet trots att man samtidigt utåt förnekar gärningen.
Anders Wennerström betonade att det faktum att man förstår varför någon begår ett brott inte innebär att man accepterar det. När det gäller hedersrelaterade brott säger han:
–Vi måste vara oerhört tydliga och tuffa för att det inte ska råda någon tvekan om våra värderingar.

EN VIKTIG FRÅGA, enligt Anders Wennerström, är hur vi bygger en harmonisk helhet av så många delar. Det är inte omöjligt, men det är en lång väg att gå.
I Rosengård är det uppenbart att integrationen kollapsat. Här lever en underklass med etniska och religiösa förtecken. Man har typiska underklassproblem som ohälsa, kriminalitet och trångboddhet.
En central del i integrationsprocessen handlar om att erövra kulturell kompetens.
–Integration är en smärtsam process där man måste få göra fel. I Sverige är vi konfliktundvikande. Det gör att signalerna är otydliga och tar tid att lära sig.
När majoritetssamhället dessutom visar eller påtalar att andra kulturer är sämre påverkar det människors identitetsbyggande negativt. En viktig byggsten handlar nämligen om erkännande. För varje människa är det viktigt att bli bejakad. När man bekräftas eller erkänns och blir accepterad, då kan man välja att behålla vissa delar och välja bort andra. På så vis kan man bygga en ny identitet. Men det kräver en varm erkännande miljö. I svaga grupper där individerna har en vacklande självkänsla frodas däremot radikala lösningar, men även kriminalitet.
Enligt Wennerström riskerar hela vårt samhälle att slitas sönder inifrån om inte den socioekonomiska situationen löses.
–Det kan inte fortsätta så rent nationalekonomiskt eller humanistiskt, underströk Anders Wennerström.
Sverige är ett av de länder där integrationen fungerar sämst av alla OECD-länder. Även i Japan fungerar den illa. Att det är så beror inte på att svenskar skulle vara mer rasistiska, utan snarare på att vårt kulturella system är annorlunda än i många andra länder. Sverige liksom Japan kännetecknas av att de länge varit länder med en homogen befolkning.

TOM KNUTSON

Se även:

Hämnd lika med rätt i många kulturer

 

Annonser

Arnstberg om zigenare

Svenskar och zigenare : en etnologisk studie av samspelet över en kulturell gräns (1998) av etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg ger en inte så smickrande bild av den romska kulturen. Ett sammanfattande utdrag ur en recension av boken i Folket i Bild/Kulturfront nr 1/99  (Lars-Gunnar Liljestrand ”Multikultilinjen helt avklädd”):

Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar (med reservation för att beskrivningen gäller romer som kommit i kontakt med socialvården) att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig och alkohol och narkotikamissbruk tilltar.

Detta sker trots att romerna i Sverige under de senaste 30 åren enligt Arnstberg fått mer stöd än några andra. Det har varit frågan om en kontinuerligt positiv särbehandling.

Vanligen utpekas romerna av politiker, journalister och socialvårdare som svaga utsatta och offer för det svenska samhället och detta är orsaken till misären i dag.

Mot detta ställer Arnstberg en helt annan uppfattning: den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.

Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.

Arnstberg underbygger sin tes med många fallbeskrivningar och använder sig av Inga Gustafssons forskning där begreppet ”gränsbevarande mekanismer” är centralt. Romernas övergripande mål är ej att bli svenskar utan att upprätthålla sin särpräglade kultur och kunna fostra sina barn i den.

Arnstberg är även författare till boken Invandring och mörkläggning : en saklig rapport från en förryckt tid (2013) som granskar Sveriges invandringspolitik.

Arnstberg och professorn i socialantropologi Jonathan Friedman intervjuades i programmet Tendens i Sveriges Radio P1 som sändes den 20 mars 2007. De talade mest om fenomenet politisk korrekthet, särskilt kopplat till mångkultur och invandring. Efter 14 minuter in i ljudklippet berättar Friedman att mångkultur aldrig fungerat i historien.

Politiskt (in)korrekt – Vad får man forska om? del 3. Att vara forskare och förhålla sig till det politiskt korrekta kan ibland vara minst sagt knepigt. Särskilt när forskningsresultaten inte går ihop med de åsikter som anses vara de rätta.Möt Karl-Olof Arnstberg och Jonathan Friedman, två samhälls-forskare som berättar om hur det är att hamna i stormens öga. Men som i sin forskning ändå vill försöka att skilja på gott och ont, sant och falskt. Ett program av Mia Blomgren.

 

Relaterat:

Exit Folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall
SvD: Sveriges framtid oroar Arnstberg
SvD: Folkhemmet födde extrem individualism

Judar och muslimsk invandring i maskopi?

judar och muslimer hand i handSom jag tidigare skrivit om spelade etniskt medvetna judar en avgörande roll för skapandet och spridandet av den mångkulturella ideologin som radikalt omvandlat Sverige och andra västländer till starkt mångetniska samhällen. Skrämmande många invandringskritiker kan inte begripa det och hävdar att judar omöjligen kan ligga bakom den pågående ”islamiseringen” eftersom muslimer är så antisemitiska. Låt oss granska denna vanliga invändning.

Till att börja med dröjde det ett par decennier innan mångkulturpolitiken (som efter minoritetsgruppers – i huvudsak judars – påtryckningar och organiserade lobbyaktivism bifölls en totalt enig riksdag 1975) eskalerade i en ”massinvandring” i ordets rätta bemärkelse. En del judar motsätter sig denna konsekvens av andra judars drivande roll bakom mångkulturen några decennier tidigare, som exempelvis Sverigedemokraternas Kent Ekeroth. De judiska counterjihadisterna är emellertid mest bara emot islam och muslimer och har inget emot det mångetniska samhället som koncept utöver denna religiösa ingrediens. Kristna afrikaner är alltså välkomna hit enligt dem.

Ett annat exempel är den judiske islamkritikern Lawrence Auster som skrivit en mycket läsvärd artikel, som publicerades i FrontPage Magazine i juni 2004, som förklarar varför judar pushar på för muslimsk invandring till västvärlden.

The real object of Jewish fears

First of all, as crazy as it may sound, there is something that many American Jews fear in their heart of hearts even more than they fear Moslem anti-Semitism, and that is white Christian anti-Semitism. Steinlight himself pointed to this phenomenon at a recent panel discussion hosted by the Center for Immigration Studies[…]

Given the wildly overwrought suspicions that some Jews harbor about the American Christian majority who are in fact the Jews’ best friends in the world, it is not surprising that these Jews look at mass Third-World and Moslem immigration, not as a danger to themselves, but as the ultimate guarantor of their own safety, hoping that in a racially diversified, de-Christianized America, the waning majority culture will lack the power, even if it still has the desire, to persecute Jews.

The self-protective instinct to divide and weaken a potentially oppressive majority population may have served Jews well at certain times and places in the past when they truly were threatened.[…]

Now, when Jews put together the idea that ”all bigotry is indivisible,” with the idea that ”any social prejudice or exclusion directed against Jews leads potentially to Auschwitz,” they must reach the conclusion that any exclusion of any minority group, no matter how alien it may be to the host society, is a potential Auschwitz.

So there it is. We have identified the core assumption that makes many liberal and neoconservative Jews keep pushing relentlessly for mass immigration, even the mass immigration of their mortal enemies. As these Jews see it, any immigration restrictions against Moslems would release a latent ethnocentrism in the white American majority that would then turn instantly against the Jews. To state this thought process in the baldest terms, these Jews believe that if philo-Semitic white gentiles exclude Jew-hating Moslems from America, it would lead those same gentiles to commit another Jewish Holocaust.[…]

Even if they don’t take it to the absurd point of envisioning a Jewish Holocaust or some other anti-Jewish persecution in this country, various Jewish writers and spokesmen have continued to express a deeply suspicious attitude towards white Christian America. In the cover article of the November 1999 issue of Commentary, entitled ”California and the End of White America,” Ron Unz predicted that if the current non-European immigrants fail to assimilate, the danger will not be an uprising of unassimilated immigrant cultures, but an eruption of white nationalism.

Även Stephen Steinlight kan nämnas. Han är en judisk lobbyist som i artiklarna The Jewish Stake in America’s Changing Demography – Reconsidering a Misguided Immigration Policy (oktober 2001) och High Noon to Midnight – Why Current Immigration Policy Dooms American Jewry (april 2004) går på tvären mot det judiska etablissemangets hållning till muslimsk massinvandring. I den förstnämnda artikeln skriver Steinlight bland mycket annat att judar har oproportionerligt stor makt, att judar behöver en liberal invandringspolitik för att kunna fly från land till land vid potentiell förföljelse, att judar använder mångkulturalismen som verktyg för att söndra och härska i syfte att öka sin makt och att judar uppfostras till att se icke-judar som underlägsna. På i stort sett varenda punkt ger han ”antisemiterna” rätt om judarna.

It is also, frankly, in our own best interest to continue to support generous immigrat ion. The day may come when the forces of anti-Semitic persecution will arise once more in the lands of the former Soviet Union or in countries of Eastern Europe and Jews will once again need a safe haven in the United States. The Jewish community requires this fail-safe.[…]

For perhaps another generation, an optimistic forecast, the Jewish community is thus in a position where it will be able to divide and conquer and enter into selective coalitions that support our agendas.[…]

I was taught the superiority of my people to the gentiles who had oppressed us. We were taught to view non-Jews as untrustworthy outsiders, people from whom sudden gusts of hatred might be anticipated, people less sensitive, intelligent, and moral than ourselves. We were also taught that the lesson of our dark history is that we could rely on no one.

Historiskt är det de kristna, och inte muslimerna, som varit judarnas ärkefiender och judarna är så hyperetnocentriska att de inte kan förlåta upplevda oförrätter begångna av vita kristna européer från medeltiden, än mindre 1930-talet. Judar använder islam som ett vapen för att söndra den traditionellt kristna civilisationen eftersom de anser antisemitism vara kristendomens grundläggande drag. Hur mycket judar än må rädas anti-judiska radikala islamister (som ju bara utgör en liten minoritet i västvärldens länder) så är det ingenting mot hur mycket de räds europeiska länders etniska homogenitet och kristendomens hegemoni, som utgör det verkliga hotet mot den judiska makten.

Kent Ekeroth, Lawrence Auster och Stephen Steinlight är exempel på den minoritet judar som förgäves försöker varna majoriteten av sina etniskt-politiskt organiserade judiska stamfränder om vad de uppfattar att muslimsk invandring kan leda till för katastrofala konsekvenser för judar som minoritetsgrupp. Alltså är deras invandringskritik lika motiverad av etniskt judiska intressen som de mångkulturalistiska judarna var och är motiverade av vad de uppfattar bäst gynnar det judiska gruppintresset. Ingen har påstått att judarna är en helt homogen grupp med identiska åsikter om allt, men de allra flesta som identifierar sig själva som judar inklusive de judiska islamkritikerna skriver under på att tidigare etniskt homogena europeiska nationalstater ska förbli mångetniska med människor från alla världsdelar. Begreppet ”muslim” anger ju för övrigt inte etnisk tillhörighet till skillnad från ”jude”.

För organiserade judar i Väst överväger således oftast fördelarna med mångkultur jämfört med etnisk homogenitet eventuella nackdelar som de riskerar få på köpet i och med en del judefientliga muslimer. En muslimsk ”antisemitism” som för övrigt har blåsts upp och överdrivits av inte minst Bonnierägd press. Det visade sig att en och samma rabbin, Malmöbon Schneur Kesselman, låg bakom ungefär hälften av alla anmälda antisemitiska hatbrott 2011. Av de 161 anmälda antisemitiska hatbrotten 2010 ledde endast 9 till fällande dom (källa: BRÅ Rapport 2012:7 Hatbrott 2011, s.51). Förmodligen rörde sig dessa ynka 9 bevisade ”brott” om att någon klottrat hakkors på en parkbänk eller ropat ”judesvin”. Enligt BRÅ ser ett typiskt hatbrott ut enligt följande:

Utanför mataffären hörde målsägande någon ropa ”jävla invandrare, stick tillbaka till ditt land, jag hatar er!” Mannen var väldigt aggressiv och målsägande kände sig oerhört kränkt.

Ovanstående citat är ett typiskt exempel på ett främlingsfientligt hatbrott hämtat ur Hatbrott 2011.

Det är ett logiskt felslut att vägra acceptera judarnas roll bakom mångkulturalismen bara för att man själv tycker att dessa judar agerat dumdristigt och att det därför omöjligen kan finnas någon sanning i det, trots alla bevis som finns och trots att de organiserade judarna själva öppet deklarerar sin förkärlek för det mångkulturella samhället. Eftersom svenskar ofta på grund av sin etnicitet blir trakasserade av invandrargäng och eftersom svenska skattebetalare får betala en dyr nota för att försörja invandrare så kan det enligt samma logik inte heller vara svenskar som från början lade grunden för mångkulturpolitiken, eftersom de själva inte gynnas av den. Om jag fattar ett beslut om något och det om några år visar sig att beslutet var felaktigt och jag drabbas negativt av beslutet, är det inte ett bevis på att jag aldrig fattade beslutet från början. Det är ett mycket ologiskt och ohederligt sätt att resonera.

Faktum är att all akademisk forskning som gjorts på området både nationellt och internationellt om vilka aktörer som var drivande bakom mångkulturalismen är entydig. Mångkulturalismens ideologiska fader var den amerikansk-judiske sionisten och filosofen Horace Kallen, som myntade begreppet ”cultural pluralism”. Professor Kevin MacDonald tar upp detta i boken The Culture of Critique (Kritikkulturen), kapitel 7. Se även artikeln A Chosen People in a Pluralist Nation: Horace Kallen and the Jewish-American Experience i University of California Press.

En annan invändning är att många judar inte är religiösa och att dessa därför inte delar judendomens fientliga inställning till kristendomen och västerlandet. Låt oss granska även detta motargument. Att den judiska religionen och etniciteten är intimt förknippade är inte en nyhet och inte heller kontroversiellt. Judar beskriver i första hand etnisk tillhörighet och inte en religiös grupp. Faktum är att sekulära och ateistiska judar ofta hyser minst lika stort agg mot kristendomen och västerlandet som religiösa judar. Ett tydligt exempel är Frankfurtskolan vars tidiga teoretiker Max Horkheimer, Theodor Adorno, Herbert Marcuse, Walter Benjamin, Erich Fromm, Friedrich Pollock och Leo Löwenthal samtliga hade judisk härkomst. Verksamheten finansierades av den judiske marxisten Felix Weil. Frankfurtskolans anti-vita tankegods och arvet från dem har i högsta grad bidragit till att forma det mångkulturella paradigmet i Väst. En annan inflytelserik väst- och kristendomsfientlig sekulär jude var Sigmund Freud, som Frankfurtskolan inspirerades av, vars psykoanalys var en gruppevolutionär strategi som undergrävde icke-judiska européers etniska intressen. Ovannämnda sekulära judar har betytt mycket för att bryta ner västerlänningars etniska och kulturella medvetenhet eftersom de patologiserade denna medvetenhet hos icke-judar medan de hycklande nog blundade för detsamma (eller som i fallet Freud, hyllade det) gällande judar. Kevin MacDonald skriver i Separation and Its Discontents (s. 191-192) angående Freud:

The psychoanalytic movement was also characterized by ideas of Jewish intellectual superiority, racial consciousness, national pride, and Jewish solidarity (Klein 1981, 1 43)33 Freud and his colleagues felt a sense of ”racial kinship” with their Jewish colleagues and a ”racial strangeness” to others (Klein 1981, 142; see also Gilman 1993, 12ff, and The Culture of Critique, Ch. 4). Commenting on Ernest Jones, one of his disciples, Freud wrote that ”the racial mixture in our band is very interesting to me. He [Jones] is a Celt and hence not quite accessible to us, the Teuton [i.e., C. G. Jung] and the Mediterranean man [himself as a Jew]” (in Gay 1988, 186).
[. . .]
Indeed, as elaborated in The Culture of Critique, a central function of Freud’s Totem and Taboo appears to have been to combat ”everything that is Aryan-religious” (in Gay 1988, 331), a comment that illustrates the extent to which Freud, like Hess and Graetz, viewed his work as an aspect of competition between ethnic groups. The early psychoanalytic movement selfconsciously perceived itself as representing a Jewish intellectual offensive against ”Aryan- Christian” culture in which religion and race overlapped entirely.

Gamla Testamentet innehåller stora mängder judisk raschauvinism och hat mot icke-judar och att en av etniskt medvetna (inklusive icke-religiösa) judar skapad lära som mångkulturalism både i teori och praktik är så fientlig mot vita bör ses i ljuset av den judiska kulturen och historien. Det är en fientlig kultur som reproducerats bland judarna i flera tusen år. Den judiska kulturen genom århundradena har format mentaliteten (allt mänskligt sinnelag är till stor del genetiskt betingat) hos dagens judar, såväl de religiösa som de sekulära. De judar som vill se fortsatt massinvandring till idag redan mångetniska länder som till exempel Sverige gör det sannolikt till stor del för att de hatar vita människor och vill se dem blandas ut eller bli maktlösa minoriteter, och inte längre för att de i första hand räds etnisk homogenitet. Detta eftersom länder som Sverige sedan länge är etablerat multietniska och något hot mot en annalkande återgång till etniskt svensk homogenitet finns inte direkt i sikte och tas inte på allvar av andra än vissa optimistiska nationalister.

Judisk etnisk aktivism är den främsta och klart tydligaste orsaken till mångkulturalismen i Väst. Teorin om mångkulturalismen som judisk gruppstrategi bygger – till skillnad från andra mer eller mindre begåvade försök till teorier, apologetiska bortförklaringar, efterrationaliseringar och historieförfalskningar – på vetenskapliga belägg och fakta. Klarar man inte av att acceptera judarnas avgörande roll i skapandet av den mångkulturella politiken är det helt enkelt inte teorin det är fel på.

Se även:

Hur och varför Sverige blev mångkulturellt
Världens judar närbesläktade

Externt:

Judar vill leda mångkulturellt Europa
Judiska församlingen: ”Detta är förfärligt”
Rabbiner fruktar högerextrema efter minaretförbud
Vi måste bekämpa hatet ihop
Jewish and Muslim leaders urge European Union heads not to pander to extreme-right

Hur och varför Sverige blev mångkulturellt

svenskmångkultur

Ingen kan förneka att mångkultur och massinvandring är en realitet i dagens Sverige. Det har dock inte alltid varit så. Se sent som 1965 påtalade Tage Erlander: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. Den demografiska omvandlingen av Sverige var inte något som bara råkade hända utan var ett direkt resultat av politiska beslut som i sin tur kunde lyftas upp på dagordningen tack vare vissa aktörers medvetna agenda och mycket aktiva opinionsbildning under 1960- och 1970-talet. Tidigare hade Sverige förhållit sig till invandrare och etniska minoriteter genom antingen uteslutning eller assimilation. Etniskt och kulturellt närstående invandrare skulle assimileras medan utomeuropeiska invandrare, zigenare och samer skulle utestängas från gemenskapen. Nu blev emellertid plötsligt ett nytt synsätt rådande: Sverige skulle bli ett pluralistiskt flerkultursamhälle och detta mångkulturella paradigm skulle komma att bli det övergripande målet för svensk kultur, politik och samhällsutveckling.

mångkultur

År 1930 var 1 procent av befolkningen i Sverige född i annat land och en övervägande majoritet av dem kom från andra nordeuropeiska länder. Under 1950- och 1960-talet rådde en förhållandevis stor arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder. Många av dessa invandrare återvände hem efter avslutad tjänstgöring i Sverige och de som stannade kvar assimilerades oftast utan större problem. År 2000 var drygt en miljon av Sveriges befolkning utlandsfödd. Andelen med minst en utrikes född förälder var nu 20,5 procent varav 547 907 personer hade minst en förälder född utanför Europa och USA.(källa) År 2011 beviljades 93 134 uppehållstillstånd och under hela perioden 1980-2011 var siffran 1 529 666 (källa) varav uppskattningsvis ungefär en miljon kommit från icke-västliga länder (se föregående källa och addera med anhöriginvandringen). Etniska svenskar beräknas vara en minoritet i Sverige före 2050 om invandringen fortsätter i samma takt.

Enligt Tomas Hammars (m.fl.) komparativa undersökning European Immigration Policy (Cambridge University Press, 1985) av svensk och europeisk invandrarpolitik har organiserade intressen haft stort inflytande över de politiska besluten och invandrarpolitiken är ett exempel på intressegruppers (men även byråkraters) förmåga att påverka besluten. Hammar skriver att ”partierna har bifallit besluten, inte initierat dem”.

Lars-Erik Hansens doktorsavhandling Jämlikhet och valfrihet : en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt i historia vid Stockholms universitet (2001) visar på vilka aktörer som var pådrivande i debatten för att införa den nya mångkulturella politiken. Avseende aktörsperspektivet bekräftar studien tidigare akademisk forskning som gjorts om hur mångkulturpolitiken uppstod, till exempel Henrik Románs studie En invandrarpolitisk oppositionell : debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964-1993 som tillskriver David Schwarz ”en avgörande roll” i spelet bakom införandet av den nya politiken.

David Schwarz
David Schwarz

Den ideologiska kursändringen startade alltså 1964 när David Schwarz, en polskfödd jude och Förintelseöverlevare som invandrade till Sverige i början av 1950-talet, skrev artikeln ”Utlänningsproblemet i Sverige” i Dagens Nyheter. Det blev startskottet på en hätsk debatt som främst ägde rum i Dagens Nyheter men som sedermera varade även i andra tidningar, på ledarsidor och i böcker. Hansen (2001) skriver i avhandlingen (s. 115):

De ledande debattörerna som tidigast hävdade minoriteternas rättigheter och villkor var framförallt David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz och Lukasz Winiarki, vilka alla hade invandrarbakgrund.

Utöver Schwarz hade Inga Gottfarb judisk härkomst. Kiviaed var estländare, Géza Thinsz invandrad från Ungern 1956 (samma år som de omfattande judeförföljelserna startade som inom några decennier innebar att hälften av Ungerns judar hade flytt landet) och Lukasz Winiarki invandrad från Polen. Schwarz var den överlägset mest aktiva opinionsbildaren och stod för hela 37 av sammanlagt 118 debattinlägg rörande invandrarfrågan under åren 1964-1968. Schwarz och hans meningsfränder var så dominerande och aggressiva att debattörer med en avvikande uppfattning drevs på defensiven och upplevde sina åsikter undertryckta. Till exempel använde Schwarz antisemit-kortet effektivt i syfte att misstänkliggöra sina meningsmotståndare. Hansen (2001) skriver i sin doktorsavhandling (s. 114, 126-128, 217):

Alltfler debattörer och publicister framförde en liknande kritik mot vad de uppfattade som majoritetens bristande förståelse för minoriteternas villkor, framför allt mot den icke klart uttalade men ändå vad många ansåg vara en reell assimilationspolitik, som de befarade skulle leda till en utplåning av de olika minoriteternas kultur och livsmönster för att uppgå i den likriktande eller konformistiska nationella majoritetens fastställda mönster. Längst i denna kritik gick David Schwarz och Voldemar Kiviaed – de hävdade att assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och deras synsätt kunde även jämföras med Eichmanns ‘slutliga lösning’, fastän i humanare form. För att undvika assimilation krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle.[…]

Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik (uteslutningsmodell), dels studentprotesten mot import av några judiska läkare 1938, dels en rad ledande tidningar som varnade för denna invandring. Leif Zern (som är jude liksom Kaplan, min anmärkning) underströk Kaplans uppfattning att det framgick av den då förda politiken att det funnits antisemitism och framhöll: ”Det finns naturligtvis ingen statistik på hur många judar den finessen (regleringen av den judiska invandringen) förde till gaskamrarna.”[…]

Bruno Kaplan var övertygad om att en liten judisk minoritets överlevnad hängde på hur stat och kommun handlade, en politik som förespråkade tolerans och respekt för minoritetens särprägel var nödvändig. I denna anda borde den judiska minoriteten, i sitt arbete för att bevara sin identitet, få det svenska samhällets fulla stöd.[…]

David Schwarz var den mest pådrivande debattören i invandrarfrågan, hans synpunkter och värderingar fick stort genomslag. David Schwarz blev den pluralistiska statsinterventionsmodellens första och främsta talesman[…]

I den officiella invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna.[…] De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Därefter påbörjades en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan.

Debatten gav upphov till statliga utredningar som 1968 års Invandrarutredningen som låg till grund för regeringens proposition (1975:26) om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antogs av en partipolitiskt totalt enig riksdag år 1975. David Schwarz fick som han ville vilket kom att bli ett ödesdigert beslut vars konsekvenser vi ser resultatet av idag. Utgångspunkten var alltså ett kulturpluralistiskt perspektiv som innebar att invandrarna med massiva statliga insatser och finansiellt stöd skulle uppmuntras att bevara sin kultur (och på så sätt skickades signaler ut till omvärlden att Sverige är ett tolerant land dit alla är välkomna). Mötet mellan den svenska kulturen och minoritetskulturerna skulle vara berikande för hela samhället och majoritetsbefolkningen skulle börja anpassa sig efter minoriteterna. Integrationsmålet skulle vara en ömsesidig process där båda parter möts på vägen (vilket i praktiken innebär ökad rotlöshet). Dessutom sågs ökad internationalisering av det svenska samhället som ett övergripande mål i hela samhällsplaneringen. (källa)

Inlägg i invandrar- och minoritetsdebatten 1964-1968

Den etablerade akademiska forskningen som gjorts på området bekräftar alltså den i nationalistiska kretsar klassiska boken Hur Sverige blev en mångkultur av pseudonymen M. Eckehart. Det upprepar även ett mönster som återspeglas i hela västvärlden angående vilka maktintressen och etniska motiv som ligger bakom omvandlingen av tidigare homogena västländer till etniskt heterogena samhällen. Evolutionspsykologen Kevin MacDonald skriver om formandet av USA:s invandringspolitik i sin bok Kritikkulturen och får stöd av historiker som Hugh Davis Graham (Collision Course: The Strange Convergence of Affirmative Action and Immigration Policy in America. Oxford University Press, 2002) som bekräftar att organiserade judiska minoritetsintressen spelade en avgörande roll i samhällsförändringarna.

Som nämnts ovan var den politiska enigheten total vid tidpunkten för riksdagens beslut 1975 att Sverige radikalt skulle omvandlas till ett mångkulturellt samhälle. Till skillnad från vad man kan tro var det Högerpartiet som först av alla omfamnade idén om kulturell pluralism och bidrog i högsta grad till att forma den nya kulturradikala riktningen. Värt att nämna är att Högerpartiets ordförande 1961-1965 Gunnar Heckscher var partiets första ledare som var av judisk börd. Socialdemokraterna och LO såg till en början den etniska jämlikheten som ett hot mot den sociala och ekonomiska jämlikheten och förordade därför anpassning av invandrarna. Hansen (2001) citerar en högerpartistisk motion från 1968 (s. 149):

Försvinnandet av en kultur innebär alltid en förlust, oavsett hur liten eller stor grupp som uppbär kulturen i fråga. Därför synes det för oss viktigt att Sverige förutom tillämpandet av en för landet ändamålsenlig invandringspolitik även känner ansvar för organiserade folkminoriteter och erbjuder deras kulturer möjlighet till fortsatt existens och vidareutveckling på svensk grund.

Året därpå bytte partiet namn till Moderaterna och lade en motion som propagerade ännu mer för etniska minoriteter. De krävde att staten på allvar måste ta ansvar för att bevara invandrarnas ursprungsidentitet (s. 162):

Samhället bör i möjligaste mån tillgodose minoritetsgruppernas förväntningar och invandrings- och minoritetspolitiken följaktligen utformas så, att individerna i minoritetsgrupperna själva får valfrihet avseende sammansmältningen med den inhemska befolkningen främst i vad gäller sådana kulturaktiviteter som upprätthållande och vidareutveckling av språkkunskaper, religion, särskilda konstarter och andra speciella kunskaper och att samhället garanterar valfrihet genom aktivt materiellt och personellt stöd till olika minoriteters kulturella och andra aktiviteter.

Svaret på frågan varför judar tycks ha en förkärlek för mångkultur i värdländerna de vistas i är att de som en till synes osynlig minoritet bland massor av andra mer synliga och på ytan problematiska minoritetsgrupper upphör att framstå som en social kategori. Således kan de ostört fortsätta att utöva sin makt genom att driva sina etniska gruppintressen på ursprungsbefolkningarnas bekostnad. Syftet är att förinta den traditionella västerländska kulturen och försvaga dess civilisation, att splittra och försvaga de nordeuropeiska folken, bryta ner deras etniska medvetenhet och nationella sammanhållning så att de aldrig någonsin igen ska ha möjlighet att organisera en etniskt medveten och kollektivistisk rörelse som den dåtida tyska nationalsocialismen. Minskad solidaritet och sammanhållning i samhället gynnar alltså det etniskt judiska minoritetsintresset. Mångkulturalismen är en judisk gruppevolutionär strategi för att minimera förekomsten av potentiell antisemitism hos den icke-judiska majoritetsbefolkningen i respektive land där politiken införts. Den judiska minoritetsgruppen är tryggare i etniskt heterogena länder eftersom de där inte sticker ut från mängden. Följaktligen har judeförföljelser historiskt sett huvudsakligen skett i homogena länder. Exempelvis påtalade den svenskjudiske journalisten Göran Rosenberg detta den 18 december 2008 vid en paneldiskussion om framtiden för judar i det mångkulturella Europa som anordnades av Institute for Jewish Policy Research och The Centre for the Study of European Politics & Society vid Ben-Gurion University of the Negev, Beer-Sheva, Israel.

Göran Rosenberg recalled that historically, Jews had always thrived in nations and empires with multicultural, pluralistic and tolerant environments, while they fared badly in strong ethnic or nationalistic societies. European Jews have always been the emblematic stranger or ‘other’. Therefore, by definition, a society where the stranger is welcome is good for the Jews, although they have not always appreciated this link.
[…]
The future of European Jewry is dependant on our ability to shape a multicultural, pluralistic and diverse society.

Följaktligen är det inte en slump att judiska organisationer som American Jewish Committee ser invandringsfrågan som en specifikt judisk fråga:


Liksom det inte är en slump att Europas samlade judar konsekvent tar avstånd från politiskt organiserade islamkritiker eftersom varje negativ generalisering gentemot en minoritetsgrupp slutligen kan drabba judarna.

Notera att rika demokratier i Östasien som Japan, Sydkorea, Taiwan och Hongkong närmast är 100 procent etniskt homogena vilket beror på att judarna inte har något inflytande där. Man måste även nämna det traditionellt judiska hatet mot kristendomen och västerlandet som en orsak till varför judar går i bräschen för den samhällsundergrävande invandringspolitiken. Judar ser ofta antisemitism som kristendomens grundläggande drag och många menar till och med att den kristna religionen var orsaken till Förintelsen. Exempelvis skrev chefsrabbinen Shlomo Riskin i The Jewish Week den 5 september 2012 att den kristna kyrkan inte skulle ha förändrats så drastiskt under 1900-talet om det inte hade varit för grundandet av staten Israel samt ”ärliga och auktoritativa kyrkledares insikt om att Förintelsen inte skulle ha ägt rum om det inte hade varit för de frön av antisemitism som såtts av kristna läror under de senaste två tusen åren.”

Mångkulturpolitiken har även möjliggjorts genom judiskt inflytande inom antropologin under 1900-talet. Exempelvis skriver den judiska antropologen Gelya Frank i artikeln Jews, Multiculturalism, and Boasian Anthropology i American Anthropologist att den rasegalitära antropologin var så judisk att den borde klassas som en del av judisk historia. Många judiska antirasistiska antropologer är ironiskt nog ofta stolta över sitt eget unika rasrena genetiska arv.

Standard histories of American anthropology have downplayed the preponderance of Jewish intellectuals in the early years of Boasian anthropology and the Jewish identities of later anthropologists. Jewish histories, however, foreground the roles and deeds of Jews. This essay brings together these various discourses for a new generation of American anthropologists, especially those concerned with turning multiculturalist theories into agendas for activism. Although Boas’s anthropology was apolitical in terms of theory, in message and purpose it was an antiracist science.

Läs mer i Kevin MacDonalds Kritikkulturen kapitel 2 om hur etnocentriska judar som exempelvis Franz Boas, Richard Lewontin, Stephen Jay Gould och Claude Lévi-Strauss med ovetenskapliga metoder påverkat den antropologiska vetenskapen och lyckats få västerlänningar att tro att det inte finns några mänskliga raser eller genomsnittliga skillnader mellan dessa. Liksom inflytelserika judar genom lobbying spelat en avgörande roll för att forma invandringspolitiken i länder de invandrat till har de även haft en central betydelse för intellektuella rörelser som opponerat sig mot tidigare rådande evolutionära perspektiv i samhällsvetenskaperna och biologiska förklaringsmodeller gällande mänskligt beteende. Den i grunden felaktiga dogmen om alla folkslags identiska genetiska förutsättningar och egenskaper har utgjort förutsättningen för det mångkulturella eller mångetniska politiska paradigmet.

Se även:

Judar och muslimsk invandring i maskopi?
Ordet massinvandring – dags att reda ut begreppen
Etnomasochismens psykopatologi

Externt:

How and why Sweden became multicultural (engelsk översättning)
The Jewish origins of multiculturalism in Sweden (Kevin MacDonald kommenterar denna artikel)

Ordet massinvandring – dags att reda ut begreppen

Det är mer regel än undantag bland försvarare av en generös invandringspolitik att sätta ordet ”massinvandring” inom citationstecken. Avlönade tyckare och opinionsbildare inom massmedia och tankesmedjor anser att det inte alls förekommer någon massinvandring, att ordet bara är en del av en ”främlingsfientlig” propagandavokabulär som uteslutande används av Sverigedemokrater och övertygade nationalister. Enligt dem som önskar en så stor invandring som möjligt finns det ingenting som hypotetiskt skulle kunna klassas som ”massinvandring”.

Myndigheter manipulerar statistik och klumpar medvetet ihop alla invandrare som en grupp (som om det inte vore någon skillnad på invandring av en engelsman respektive en somalier) för att dölja det faktum att etniska svenskar är på väg att bli en minoritet i Sverige med en utomeuropeiskättad majoritet. Det finns en anledning till att SCB inte för statistik efter etnicitet. När man tror sig motbevisa påståenden om massinvandring genom att framföra att hemvändande svenskar är den största invandrargruppen (19 procent år 2012 och 18 procent år 2009 varav hälften var inrikes födda med svenska föräldrar) och att många (till största delen vita européer som flyttar till andra västerländska länder) utvandrar är det alltför uppenbart att man inte bryr sig om vad folk menar med ordet massinvandring (hur många av utvandrarna som var hemvändande gäststudenter framgår inte heller). För även om man räknar bort alla invandrade svenska medborgare var det ändå över 80 000 som invandrade 2012. Det är inte befolkningsökningen som oroar människor. Det är den radikala omvandlingen av demografin, den förändrade etniska befolkningssammansättningen, som oroar folk. Och situationen blir naturligtvis bara ännu värre om en stor majoritet av utvandrarna är vita västerlänningar.

Sanningen är att ordet massinvandring har förekommit i alla möjliga, långt ifrån ”rasistiska”, sammanhang. Exempelvis i böcker som ingår i kurslitteraturen i historia vid landets högskolor och universitet. Så här står det i boken Nordens historia av Harald Gustafsson (Studentlitteratur 1997, s. 263-264), en bok som för övrigt knappast intar en invandringskritisk hållning utan snarare i högre grad en anti-nationalistisk hållning:

Till mångfalden har också massinvandringen bidragit. Migration inom eller till Norden var förvisso inte något nytt, men under efterkrigstiden har den antagit helt nya proportioner. […]

Bilden av massinvandring gäller för de skandinaviska länderna. Finland och Island har aldrig på samma sätt öppnat sina gränser. De symboliska flyktingkvoter man har tillåtit har även per capita räknat varit mycket små. I Finland bodde t.ex. vid 1990-talets början bara drygt 3 000 personer med ursprung utanför Europa. Men världen sköljer ändå in också över dessa samhällen, även i Helsingfors och Reykjavik bjuds det på pizza och kinesisk mat, och isländska och finländska ungdomar reser till Östasien eller Australien. Upplevelsen av mångfald och förändring är knappast mindre här än i Skandinavien.

Att invandringskritiker och nationalister använder ordet massinvandring har alltså inget med propaganda eller överdrifter att göra utan beror snarare på en mer vetenskapligt baserad uppfattning om invandringen än vad massinvandringsförespråkarna har. Det är massmedia som bedriver propaganda för massinvandring och mot massinvandringsmotståndare genom att på ett synnerligen fräckt sätt göra gällande att ordet massinvandring skulle sakna legitimitet och verklighetsförankring och bara vara ett begrepp som Sverigedemokraterna hittat på och introducerat och vara ensamma om att använda. Alla intellektuellt hederliga som inte har en agenda har inte heller något problem med ordet massinvandring. Därav har ordet ofta använts av historiker, etnologer och socialantropologer vid universitetsfakulteterna som forskat om invandringen.

Metapedia definierar massinvandring så här:

Massinvandring är ett politiskt begrepp för att beskriva ett onaturligt tillstånd av omfattande folkomflyttningar, i regel till länder med europeisk befolkning. Tillståndet anses inte naturligt eftersom det sällan eller aldrig har sanktionerats hos den mottagande befolkningen varken genom folkomröstningar eller öppen och fri debatt om dess konsekvenser.

Befolkningsutbyte till följd av invandring är en fråga som oroar allt fler emedan det innebär en mycket radikal och ödesdiger samhällsomvandling, med ofantliga konsekvenser för svenskarnas genetiska och etniska intressen. Befolkningsutbyte till följd av en alltför storskalig invandring påverkar oss materiellt men det påverkar oss ännu mer psykologiskt, hälsomässigt och biologiskt som folk. Massinvandringen står på ett påtagligt sätt i konflikt med det svenska folkets etniska intressen och långsiktiga överlevnad.

Följaktligen var det inte främst etniska svenskar som bedrev lobbying mot politikerna om att införa mångkulturpolitiken (som banade väg för en massiv invandring av geografiskt avlägsna populationer), det var etniska minoriteter med judar i spetsen. Denna artikel tar upp händelseförloppet utifrån den akademiska forskningen om hur mångkulturalismen växte fram.

Att det var invandrare som spelade en grundläggande roll för den massinvandring som pågår idag beror på att invandringspolitik är starkt kopplat till etniska intressen. Bl.a. forskaren Frank Salter har skrivit böcker om etniska intressen. Olika folkgrupper och raser har varit separerade under tusentals år och under den perioden har de utvecklat en genetisk särskiljningsförmåga. Det genetiska avståndet mellan en farfar och hans barnbarn i förhållande till resten av den etniska gruppen står i identisk proportion med det genetiska avståndet mellan den etniska gruppen och resten av världens befolkning, i genomsnitt. På samma sätt som föräldrar har ett genetiskt intresse av att uppfostra sina barn har människor ett intresse i sin etniska grupp.

Begreppet massinvandring fyller en funktion för att skilja mellan olika typer av invandring genom historien:

  • Den ytterst småskaliga invandringen som skedde till Sverige fram till ca 1945. Vid 1930 var blott 1 procent av befolkningen född i ett annat land och majoriteten av dem kom från andra nordiska länder. Sverige var vid denna tid ett av världens mest etniskt homogena länder.
  • Arbetskraftsinvandringen under 1950- och 1960-talen från andra europeiska länder. Många av dem återvände hem efter avslutad tjänstgöring och de som stannade kvar assimilerades, dvs uppgick i den svenska identiteten och etniciteten. Denna invandring var ingen kravlös massinvandring eftersom dessa invandrare kom hit för att de ansågs behövas för svensk industri, och de kom från populationsgenetiskt och kulturellt närstående länder. De var betydligt färre än senare års storskaliga invandring av s.k. flyktingar.
  • Den tredje typen av invandring i modern tid är massinvandringen av asylsökande (och deras anhöriga) från världens alla hörn, främst västasien men även Afrika, Sydamerika och övriga Asien. Denna typ av invandring förekom knappt alls före 1970 och var etablerad kring 1980 för att därefter växa konstant.

Nästan tio gånger så många uppehållstillstånd beviljades 2009 jämfört med 1980. Denna massinvandring som pågått till Sverige de senaste decennierna utmärker sig i sin storskalighet jämfört med tidigare invandring till Sverige genom historien och även jämfört med invandringen som skett till våra nordiska grannländer och andra västeuropeiska länder under samma period. Sverige har tagit emot överlägset flest asylsökande (och deras anhöriga) per capita jämfört med andra demokratiska välfärdsländer i västvärlden. Etniska svenskar beräknas vara en minoritet i Sverige senast kring 2050. Allt detta gör det objektivt sett korrekt att benämna denna tredje typ av invandring som en ”massinvandring”, eftersom det helt enkelt är vad det är fråga om. De som förnekar att det pågår en massinvandring har oftast en agenda som går ut på att svenskarna ska fasas ut och bytas ut som befolkning i sin egen nation. En del kallar det folkmord. FN:s folkmordskonvention definierar folkmord enligt följande:

” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom
(a) Döda medlemmar av gruppen.
(b) Förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen.
(c) Avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
(d) Införa åtgärder som förhindrar födslar inom gruppen.
(e) Tvångsvis överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Massinvandringen är inte målet utan medlet som används för att byta ut befolkningen, för att radikalt omvandla Sverige demografiskt och etniskt.

Den vetenskapliga populationsgenetiken har inget problem med att genom DNA-teknik särskilja etniska svenskar från exempelvis finländare, så alla som ifrågasätter begreppet etnisk svensk bevisar bara sin egen okunskap och/eller svenskfientliga agenda. Det är väldigt enkelt idag att för en överkomlig summa kolla upp sitt genetiska ursprung genom att DNA-testa sig hos exempelvis företaget 23andme. Som befolkning i en av världens äldsta nationalstater, och med en flertusenårig genetisk kontinuitet, identifierar sig svenskarna som svenskar eftersom de helt enkelt ÄR ett folk med genetiska, etniska intressen, precis som alla andra folkgrupper.