kevin macdonald

How and why Sweden became multicultural

No one can deny that multiculturalism and mass immigration are a reality in Sweden today. However, it hasn’t always been so. As late as 1965, the social democratic Prime Minister of Sweden Tage Erlander said: “We Swedes live in an infinitely luckier situation. Our country’s population is homogeneous, not only in terms of race, but also in many other respects.” The demographic transformation of Sweden did not just happen to happen. It was a direct result of political decisions, which in turn could be undertaken because of some actors’ conscious agenda and very active advocacy in the 1960s and 1970s. Earlier, Sweden had an approach towards immigrants and ethnic minorities that was based either on expulsion or assimilation. Immigrants who were ethnically and culturally closely related would assimilate while non-European immigrants, Gypsies and Sami would be excluded from the community. Now, however, suddenly a new approach prevailed: Sweden would become a pluralistic multicultural society and the multicultural paradigm would become the overall goal of Swedish culture, politics and society.

In 1930, 1 percent of the population in Sweden was born in a foreign country and the vast majority of them came from other northern European countries. During the 1950’s and 1960’s there was a relatively large labor immigration from other European countries. Many of these immigrants returned home after service in Sweden and those who remained were mostly assimilated without major problems. In 2000, Sweden’s total population was slightly more than 8.8 million of which one million was foreign born. A fifth of the total population had at least one parent born outside of Sweden of which 547,907 people had at least one parent born outside of Europe and U.S. (Source: Statistics Sweden). In 2011, 93,134 people were granted residence and during the whole period 1980-2011 the figure was 1,529,666 (source: The Swedish Migration Board), of which approximately one million came from non-Western countries. Ethnic Swedes are expected to be a minority in Sweden before 2050 if immigration continues at the same rate.

According to Tomas Hammar’s (et al.) comparative study European Immigration Policy (Cambridge University Press, 1985) of Swedish and European immigration policy, organized interests have had great influence over political decisions in Sweden and elsewhere. Immigration policy is an example of interest groups’ (but also bureaucrats’) ability to influence decisions. Hammar writes that the political parties have upheld the decisions but they did not initiate them.

Lars-Erik Hansen’s dissertation Equality and freedom to choose. A study in the emergence of Swedish Immigration Policy (Stockholm University, Department of History, 2001) lists the actors who were a driving force in the debate to introduce the new multicultural policy. Regarding the actors, the study confirms previous academic research on how multiculturalism arose, such as Henry Román’s study En invandrarpolitisk oppositionell : debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964-1993 [An immigration policy opponent: commentator David Schwarz’s view of Swedish immigration policy 1964-1993] who attributes Schwarz “a crucial role” in the game behind the introduction of the new policy.

Thus, the ideological change started in 1964 when David Schwarz, a Polish born Jew and so-called Holocaust Survivor who immigrated to Sweden in the early 1950s, wrote the article “The Immigration problem in Sweden” in Sweden’s largest and most important morning newspaper – the Jewish-owned Dagens Nyheter (“Daily News”). It started a rancorous debate that mostly took place in Dagens Nyheter, but which subsequently continued even in other newspapers, on editorial pages and in books. Hansen (2001) writes in his thesis (p. 115):

The leading debaters who were the first to claim minority rights and conditions were especially David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz and Lukasz Winiarki – all of which had an immigrant background.

Besides Schwarz, Gottfarb had Jewish descent. Kiviaed was Estonian, Géza Thinsz immigrated from Hungary in 1956 (the same year as the massive persecution of Jews started which would have the effect that within a few decades half of Hungary’s Jews had fled the country) and Lukasz Winiarki immigrated from Poland. Schwarz was by far the most active opinion-former and accounted for 37 of a total of 118 contributions to the debate on the immigration issue in the years 1964-1968. Schwarz and his co-thinkers were so dominant and aggressive that debaters with an alternative view were driven on the defensive and felt their views suppressed. For example, Schwarz played the anti-Semitism card efficiently in order to discredit his opponents. Hansen writes (pp. 114, 126-128, 217):

An increasing number of commentators and publishers made similar criticisms against what they saw as the majority’s lack of understanding of minorities’ conditions, particularly in the non-clearly stated, yet what many saw as a real policy of assimilation, which they feared would lead to an erasure of the different minority cultures and life patterns to amount to the rectifying or conformist national majority’s established pattern. Strongest in this criticism was David Schwarz and Voldemar Kiviaed – they claimed that the assimilation zealots appeared in the spirit of the Russians in the Baltic states and that their approach could also be compared with Eichmann’s ‘final solution’, although in more humane shape. Increased government action was required to avoid assimilation, partly by direct financial support to minorities, partly by an official policy for a pluralistic society. […]

The policy toward Jewish immigration to Sweden, especially during World War II, was put forward as a blot in the Swedish political history. Bruno Kaplan, head of the teaching of the Jewish community in Stockholm and represented in the World Jewish Congress, lined up a number of examples of this regulatory policy (exclusion model), partly student protest against importation of some Jewish doctors in 1938, partly a number of leading newspapers which warned of this immigration. Leif Zern [who, like Kaplan, is Jewish, blogger’s note] emphasized Kaplan’s view that it was clear from the then existing policy that there was anti-Semitism, and stressed: “Of course there are no statistics on how many Jews the feature (the regulation of Jewish immigration) led to the gas chambers.” […]

Bruno Kaplan was convinced that the survival of a small Jewish minority depended on how the state and municipalities acted – a policy that advocated tolerance and respect for minority distinctiveness was necessary. In this spirit should the Jewish minority, in their efforts to preserve their identity, get the full support from Swedish society. […]

David Schwarz was the most active debater in the immigrant issue, his views and values ​​had a major impact. David Schwarz became the first and foremost spokesman of the pluralistic state intervention model […]

In the official immigrant debate, some players played a big role in the policy process, especially adherents of multiculturalism. […] They encouraged the political parties to address the issue of ethnic equality on the agenda. Then, a veritable race began to see who was the biggest and best in the immigrant issue.

The debate gave rise to government investigations such as Invandrarutredningen (The Immigrant Investigation) 1968 which formed the basis for the government’s bill (1975:26) on guidelines for immigrant and minority policy which was adopted by a totally unanimous Swedish Parliament in 1975. David Schwarz got what he wanted, which was to be a fateful decision whose consequences we see the results of today. The starting point was thus a cultural pluralist perspective, which meant that immigrants with massive government intervention and financial support would be encouraged to preserve their culture (and thus send out signals to the world that Sweden is a tolerant country where everyone is welcome). The meeting between the Swedish culture and minority cultures would be enriching to the whole community and the majority population would begin to adapt to the minorities. The integration goal would be a reciprocal process in which both parties meet on the road (which in practice means increasing rootlessness). Moreover, increased internationalization of Swedish society was seen as an overall objective in the whole community planning.

The established academic research done in this area thus confirm the presented facts in Hur Sverige blev en mångkultur (How Sweden became Multicultural), a classic book in Swedish nationalist circles, written by pseudonym M. Eckehart. It also repeats a pattern that is reflected throughout the West about the power interests and ethnic motives which was behind the transformation of formerly homogeneous Western countries into ethnically heterogeneous societies. Professor Kevin MacDonald writes about the shaping of U.S. immigration policy in his classic work The Culture of Critique and provides evidence that organized Jewish minority interests played a crucial role in the policy change. MacDonald’s conclusion is supported by scholars like Hugh Davis Graham (Collision Course: The Strange Convergence of Affirmative Action and Immigration Policy in America. Oxford University Press, 2002).

As mentioned above, the political unity was total at the time of the Parliament’s decision in 1975 that Sweden would radically be transformed into a multicultural society. Unlike what one might think, it was the conservative Rightist Party which first embraced the idea of ​​cultural pluralism and greatly contributed to shape the new radical direction. It is worth mentioning that the chairman of the Rightist Party 1961-1965, Gunnar Heckscher, was the party’s first leader of Jewish descent. In the beginning, the Social Democrats and unions saw ethnic equality as a threat to social and economic equality, and therefore advocated assimilation of immigrants. Hansen (2001) quotes a motion from the Rightist Party to the Parliament in 1968 (p. 149):

The disappearance of a culture is always a loss, no matter how small or large the group is which supports the culture in question. Therefore, it seems important to us that Sweden, besides the application of a proper immigration policy for the country, also feel responsibility for the organized minorities and offer their cultures opportunity for continued existence and further development on Swedish ground.

The following year, the Rightist Party changed its name to the Moderate Party and put another motion to the Parliament which propagated even more for ethnic minorities. They demanded that the government seriously need to take responsibility for preserving immigrants’ original identity (p. 162):

Society should as far as possible meet the minority community’s expectations and immigration and minority policy should therefore be designed so that individuals in minority groups have freedom to choose concerning the convergence with the native population, mainly in terms of such cultural activities as the maintenance and further development of language skills, religion, special arts and other special knowledge, and that society guarantees freedom through active material and personnel support to various minorities’ cultural and other activities.

The answer to the question why Jews seem to have a predilection for multiculturalism in the host countries they reside in, is that they as a seemingly invisible minority among lots of other more visible and apparently problematic minorities no more appear as a social category, and thus they can undisturbed continue to exercise their power by promoting their ethnic group interests at the expense of the indigenous peoples. The aim is to destroy the traditional Western culture and weaken its civilization; to divide and weaken the northern European-derived populations, break down their ethnic consciousness and national cohesion, so that they never again will have the opportunity to organize an ethnically conscious and collectivist movement like the German National Socialism of the 1930s.

Thus, reduced solidarity and cohesion in society favors the ethnic interest of the Jewish minority group. Multiculturalism is a Jewish group evolutionary strategy to minimize the presence of potential anti-Semitism among the non-Jewish majority population in each country where the policy has been introduced. The Jewish minority is safer in ethnically heterogeneous countries because they don’t stand out from the crowd there. Consequently, persecution of Jews has historically occurred mainly in homogeneous countries. For example, Swedish-Jewish journalist Göran Rosenberg acknowledged this on December 18th 2008 at a panel discussion on The Future for Jews in Multicultural Europe, organized by the Institute for Jewish Policy Research and The Centre for the Study of European Politics & Society at Ben-Gurion University of the Negev, Beer-Sheva, Israel.

Göran Rosenberg recalled that historically, Jews had always thrived in nations and empires with multicultural, pluralistic and tolerant environments, while they fared badly in strong ethnic or nationalistic societies. European Jews have always been the emblematic stranger or ‘other’. Therefore, by definition, a society where the stranger is welcome is good for the Jews, although they have not always appreciated this link.[…]The future of European Jewry is dependant on our ability to shape a multicultural, pluralistic and diverse society.

Consequently, it is not a coincidence that Jewish organizations like the American Jewish Committee sees immigration as a specific Jewish issue:



Just as it is not a coincidence that Europe’s organized Jews consistently dissociate themselves from politically organized critics of Islam, because every negative generalization towards a minority group ultimately can hit the Jews.

Note that very wealthy democratic countries in East Asia such as South Korea, Japan, Taiwan, and Hong Kong, are almost entirely ethnically homogeneous, due to the lack of Jewish influence and multicultural policies over there. One must not forget the traditional Jewish animosity towards Christianity and the West as a reason why Jews are at the forefront of the socially destructive immigration policy. Jews tend to see anti-Semitism as a basic feature of Christianity and many even claim that the Christian religion was the cause of the “Holocaust”. For example, Rabbi Shlomo Riskin wrote in The Jewish Week on September 5th 2012 that the Christian church would not have changed so drastically during the 20th century if it had not been for “the miraculous establishment of the State of Israel and the realization by honest and authoritative Church leaders that the Holocaust could not have taken place had it not been for the seeds of anti Semitism sown by Christian teachings over the last two millennia.”

The multicultural policy has also been made possible because of Jewish influence in anthropology during the 20th century. For example, Jewish anthropologist Gelya Frank writes in her article Jews, Multiculturalism, and Boasian Anthropology in American Anthropologist that egalitarian anthropology was so Jewish that it should be classed as “part of Jewish history”. Ironically, Jewish anti-racist anthropologists are often proud of their own special racial purity.

Standard histories of American anthropology have downplayed the preponderance of Jewish intellectuals in the early years of Boasian anthropology and the Jewish identities of later anthropologists. Jewish histories, however, foreground the roles and deeds of Jews. This essay brings together these various discourses for a new generation of American anthropologists, especially those concerned with turning multiculturalist theories into agendas for activism. Although Boas’s anthropology was apolitical in terms of theory, in message and purpose it was an antiracist science.

Read more in chapter 2 of professor Kevin MacDonald’s book The Culture of Critique on how ethnocentric Jews such as Franz Boas, Richard Lewontin, Stephen Jay Gould and Claude Lévi-Strauss with unscientific methods influenced the genetics and anthropological sciences and thus managed to get Westerners to believe that there are no human races or average differences between them. Just as influential Jews played a decisive role in the shaping of immigration policy through lobbying in the countries they immigrated to, they have also played a central role for the intellectual movements that opposed the former prevailing evolutionary perspective in the social sciences and biological explanations regarding human behavior. The basically erroneous dogma that all races are identical in genetic conditions and characteristics has been the premise of the multicultural and multiethnic political paradigm.

This article is translated from Swedish and was originally published on the blog Obekväma sanningar (“Uncomfortable Truths”) September 8, 2012. The original article is now available here. The translation was originally published on the blog Destroy Zionism January 13, 2013. Professor Kevin B. MacDonald commented the article.

Annonser

Nationalsocialismen som spegelbild av judendomen

davidsstjärna hakkors

Evolutionspsykologen Kevin MacDonalds andra bok i trilogin om judendomen som en gruppevolutionär strategi, Separation and Its Discontents: Toward an Evolutionary Theory of Anti-Semitism, söker förklara antisemitismen genom historien. MacDonald fokuserar på tre antisemitiska rörelser: katolicismen i 300-talets romerska rike, de iberiska inkvisitionerna samt nationalsocialismen i Tyskland 1933-1945. Gemensamt för antisemitiska rörelser är enligt MacDonald att de uppstått som en konsekvens av konkurrens om resurser och intressekonflikter mellan judar och icke-judar kombinerat med judiska gruppers kulturella och genetiska separatism. Gemensamt för västerländsk antisemitism genom historien är också att den i sin karaktär efterliknat judendomen som en gruppevolutionär strategi. En röd tråd är att man i början av den etniska konflikten försökt assimilera judarna såväl kulturellt som genetiskt, vilket åtföljts av kollektivistiska auktoritära judefientliga gruppstrategier som syftat till exkludering, förvisning eller folkmord när det uppenbarats att assimileringen misslyckats.

Enligt MacDonald var den nationalsocialistiska ideologin kusligt lik traditionell judisk ideologi. Båda ideologierna betonade starkt rasrenhet och etniska gruppintressen framför individens intressen, liksom inomgruppslig altruism och samarbete. Båda grupperna tillämpade kraftfull social kontroll för att straffa individer som bröt mot gruppens gemensamma mål, vilket inkluderade lagar mot blandäktenskap, sexuellt umgänge, social samvaro samt ekonomiska och politiska restriktioner gentemot utgruppen. Motsvarande den religiösa förpliktelsen i Tanach att föröka sig lade nationalsocialisterna stor vikt vid fertilitet och antog lagar som begränsade abort och motverkade preventivmedel. På ett sätt som liknade den traditionella judiska religiösa plikten att ge hemgiften till fattiga flickor antog nationalsocialisterna lagar som underlättade för unga par att gifta sig genom att de erbjöds lån som återbetalades genom att skaffa barn.

De som inte kunde bevisa sitt blods renhet betraktades av nationalsocialisterna som främlingar med färre rättigheter än tyskar. Därmed var judarnas ställning i det nationalsocialistiska samhället jämförbar med ställningen som nethinim och samaritanerna hade i det antika israeliska samhället, eller konvertiter i judiska samhällen, eller palestinierna i dagens Israel. Israel är en stat som förkroppsligar det utvalda folket, en exklusiv och avskild etnisk grupp, ungefär som Nazityskland.

Både judarna och nationalsocialisterna hade en välutvecklad ideologisk uppfattning om en historisk kamp som berörde den egna gruppen. Judiskt motstånd under perioden grundades på militanta rörelser för sionism, socialism eller kommunism – rörelser som alltid hade givit sina medlemmar en stark känsla av historisk kamp och en identifikation med gruppens mål istället för individuell tillfredsställelse. Detsamma gäller för traditionell judendom som helhet. Hitlers uppfattning var att han arbetade för gruppens mål, den ariska rasens mål, och att hans eget öde betydde föga. Hitlers attityd att döden var det enda hedervärda ödet för honom själv och hans anhängare är identiskt med det judiska motståndets attityd under samma period.

”the youth–the best, the most beautiful, the finest that the Jewish people possessed–spoke and thought only about an honorable death. . . befitting an ancient people with a history stretching back over several thousand years.” (s. 195)

Under perioden som föregick den tyska nationalsocialismen var det vanligt bland inflytelserika judiska intellektuella att ge uttryck för starkt raschauvinistiska attityder och uppfattningar, att judarna var en egen ras som var överlägsen alla andra. Två av många exempel MacDonald tar upp är Benjamin Disraeli (Storbritanniens premiärminister 1874-1880) och Moses Hess (Karl Marx vän och medarbetare), en av sionismens grundare. Judiska forskare har ansträngt sig hårt för att bagatellisera Disraelis och Moses Hess betydelse för 1800-talets rasideologi i syfte att koppla nationalsocialismen till icke-judiska rastänkare som Gobineau och Chamberlain.

”Disraeli rather than Gobineau–still less Chamberlain–is entitled to be called the father of nineteenth-century racist ideology” (Rather 1990, 146). Disraeli ”may have been, both as a writer and even more as a personal symbol, the most influential propagator of the concept of race in the nineteenth century, particularly publicizing the Jews’ alleged taste for power, their sense of superiority, their mysteriousness, their clandestine international connections, and their arrogant pride in being a pure race” (Lindemann 1997, 77). (s. 180)
[…]
The influential proto-Zionist Moses Hess (1862) whose major work, Rome and Jerusalem, was published in 1862, had well-developed racialist ideas about Jews. Although his book was published prior to the intensification of anti-Semitism consequent to complete Jewish emancipation in 1870, it has strong overtones of racial superiority. Hess believed that the different races had enduring psychological and physiological traits, and that the Indo-European traits (embodied by the ancient Greeks) were fundamentally opposed to the Semitic traits (embodied by the ancient Israelites). Like Disraeli and Chamberlain, Hess believed that history is primarily a struggle between races, not social classes, and like these thinkers, Hess (p. 27) believed that a Jew is a Jew ”by virtue of his racial origin, even though his ancestors may have become apostates.” (s. 183)

Judiska överhöghetstankar föranledde Hitler i och med de bidrog till att provocera fram en germansk raschauvinistisk anti-judisk ideologi som nationalsocialismen, som i fundamentala avseenden var en spegelbild inte bara av sionismen utan även av judendomen som sådan. Rabbi Harry Waton skrev i A Program for Jews and Humanity 1939:

What is nazism ? Nazism is an imitation of Judaism; nazism adopted the principles and ideas of Judaism with which to destroy Judaism and the Jews.

Det måste dock påpekas att tyska antisemiter från tidigt 1800-tal fram till och med Weimarrepubliken hade intressen som sammanföll med de tidiga sionisterna i och med att de båda såg judarna som en separat ras och kunde således komma överens om sionism som en möjlig lösning på Tysklands judefråga. Kevin MacDonald skriver i artikeln Sionismen och judendomens inre dynamik:

De sionistiska och radikala förslagen till lösning av de judiska problemen skilde sig naturligtvis åt, så att de radikala skyllde den judiska situationen på samhällets ekonomiska struktur och försökte vädja till icke-judar i en strävan att fullständigt kasta om de sociala och ekonomiska förhållandena. (Trots försöken att vädja till icke-judar hade den stora majoriteten av de radikala judarna en mycket stark identitet med den judiska gemenskapen och arbetade ofta i en fullständigt judisk miljö.) För sionisterna var det däremot sedan mycket tidigt vanligt att se den judiska situationen såsom resultatet av en olöslig konflikt mellan judar och icke-judar. Den tidige sionisten Moshe Leib Lilienblum underströk att judar var främlingar, som konkurrerade med lokalbefolkningarna: ”En främling kan bli mottagen i en familj, men endast som gäst. En gäst som stör, konkurrerar med eller tränger undan en äkta medlem av hushållet, får snart en ilsken påminnelse om sin ställning från de andra, vilka handlar i en känsla av självförsvar.” Senare hävdade Theodor Herzl att en huvudsaklig orsak till antisemitism bestod i att judar hade kommit i direkt ekonomisk konkurrens med den icke-judiska medelklassen. Antisemitism som bygger på konkurrens om resurser vore rationell: Herzl ”vidhöll att man inte kunde vänta sig att en majoritet ’skulle låta sig underkuvas’ av tidigare föraktade utbölingar, som de just befriat ur gettot… Jag anser att antisemiterna är i sin fulla rätt.” I Tyskland analyserade sionister Weimar-tidens antisemitism och kom fram till att den var ”ett folks ofrånkomliga och berättigade reaktion på försök av ett annat att få det att deltaga i formandet av dettas öde. Den var en instinktiv reaktion oberoende av förnuft och vilja och därför gemensam för alla folk, judarna inräknade.”

Som ofta var fallet under denna tid, hade sionisterna en mycket klarare förståelse av sina medjudar och upphovet till de judefientliga åsikterna.

Kevin MacDonald använder i Separation and Its Discontents social identitetsteori för att förklara hur radikal rasideologisk antisemitism kunde uppstå på grund av att ett mindre antal (om än förhållandevis många) inflytelserika judar hyste en stark rasmedvetenhet och förakt mot icke-judar. Psykologisk teori stöder att även ett fåtal exempel på välkända judiska teoretiker som såg judar som en överlägsen ras sannolikt skulle ha en stark påverkan att forma icke-judiska attityder om hur judar uppfattade sig själva. Mot bakgrund av den etniska gruppkonflikten som präglade perioden (ca 1850-1933) är det rimligt att icke-judar var benägna att tro att attityder om judisk överlägsenhet representerade hela det judiska samfundet, antingen öppet eller fördolt. Med tanke på hur framträdande denna typ av rasideologiska retorik var i samhället är det inte annat än rationellt att ta det säkra före det osäkra när självbevarelsedriften står på spel, även om den stora majoriteten av judarna aldrig offentligt proklamerade sin rasliga medvetenhet och påstådda överlägsenhet (s. 179-180):

If one knows that a prominent subset of Jews conceptualizes Judaism as a race and places a high value on racial purity, and even views Jews as a racially superior group, the best strategy is to assume the worst about most Jews. Gentiles should prevent the error of rejecting the proposition “Jews are an ethnic group and view themselves as an ethnic group, not a religion; they are intent on retaining their racial purity and dominating gentiles by virtue of their superior intellectual abilities,” when it could be true. Therefore, a gentile would assume it is true.

Vidare läsning:

National Socialism as an Anti-Jewish Group Evolutionary Strategy

Så judisk var bolsjevismen

judiskkommunism

Etniska judar var utan tvivel dominerande inom kommunistiska rörelser i Europa och USA under 1900-talet. De flesta judar var självklart inte kommunister men de som var det hade i påfallande hög grad ledande eller inflytelserika roller.

Bosjevikregimen i Sovjet dominerades av icke-ryssar och bland dessa spelade judar en avgörande roll. De flesta västerlänningar är fortfarande ovetandes om den judiska överrepresentationen i den sovjetiska partieliten, mycket på grund av att dessa kommunistjudar och deras icke-judiska partivänner gjorde allt för att försöka dölja deras dominerande roll.

Av avgörande vikt i sammanhanget är huruvida medlemmarna i bolsjevikeliten identifierade sig med ryska folket och därmed var lojala mot ryssarna. Mycket tyder på att svaret är nej på den frågan. Antalet betydelsefulla judar i den innersta kärnan av partiet var fler än vad som visades utåt. Etniskt ryska partimedlemmar var ofta gifta med judiska kvinnor. Den hemliga polisen Tjekan bestod till stor del av icke-ryssar och de etniska ryssarna i Tjekan utgjordes generellt av psykopater och kriminella snarare än vanliga ryssar. Således finns starka skäl att anta att såväl de icke-ryska som de ryska bolsjevikerna saknade lojalitet med det ryska folket. Alltså kan Sovjetunionen inte gärna betraktas som ett ryskt projekt och om inte ett helt och hållet judiskt så definitivt ett icke-ryskt eller utländskt sådant. Åtminstone förefaller Sovjetunionen från början ha varit ett kryptojudiskt projekt. Dessutom sponsrades bolsjevikerna av rika judiska kapitalister i Väst, som exempelvis Olof Aschberg och Jacob Schiff.

Professor Kevin MacDonald skriver i Kritikkulturen att bolsjevikrevolutionen hade en klar etnisk aspekt, att de inflytelserika vänsterjudarna behöll sin etniska identifikation och att den judiska inblandningen i bolsjevismen är det tydligaste exemplet på judisk partikularism i historien. Än idag bryr sig inte vänstervridna judar nämnvärt om bolsjevismens makabra konsekvenser för miljoner icke-judiska européer.

Bolsjevikrevolutionen hade således en påtaglig etnisk sida: i en mycket stor utsträckning styrde judar och andra icke-ryssar det ryska folket med katastrofala följder för ryssarna och andra etniska grupper, som inte kunde bli delaktiga av maktstrukturen. När till exempel Stalin beslöt att deportera tjetjenerna, utnämnde han en osset – en medlem av ett folk, som han själv delvis härstammade ifrån och som var historiska fiender till tjetjenerna – till chef för deportationerna. Osseter och georgier, stalins egna stamförvanter, fick göra sig breda på andra etniska gruppers bekostnad.

Medan Stalin gynnade georgierna, hade judar sina egna etniska mellanhavanden att göra upp. Det förefaller troligt att bolsjevikernas massmord och terror åtminstone delvis motiverades av hämndgirighet mot folk som historiskt varit judefientliga. Flera historiker har framkastat att judar ingick i säkerhetsstyrkorna i ett sådant stort antal för att kunna taga hämnd för den behandling de fick utstå under tsarerna (Rapoport 1990, 31; Baron 1975, 170). Till exempel tjänade kosackerna tsaren i egenskap av en militärpolisstyrka och satte in sin kraft mot judiska samhällen under konflikterna mellan regeringen och judarna. Efter revolutionen deporterades kosackerna till Sibirien för sin vägran att ansluta sig till kollektivjordbruken. På 1930-talet var chefen för deportationerna en etnisk jude, Lazar Kaganovitj, som på grund av sin böjelse för våld fick öknamnet ”vargen i Kreml”. I sin kampanj mot bönderna fann Kaganovitj ”ett närmast perverst nöje i att kunna diktera för kosackerna. Han mindes blott alltför väl vad han och hans släkt fått utstå av dessa människor. … Nu skulle de alla få betala – män, kvinnor, barn. det spelade ingen roll vilka. De blev en och samma. Detta var nyckeln till [Kaganovitjs] väsen. Han skulle aldrig förlåta och han skulle aldrig glömma.” (Kahan 1987, 164) likaså sattes judar att leda säkerhetstjänsten i Ukraina, som hade en lång historia av antisemitism (Lindemann 1997, 443) och blev en skådeplats för massmord på 1930-talet.

I Ungern var hela 95 procent av de ledande personerna i Béla Kuns kommunistregering judar och judar var vid tiden efter första världskrigets slut även starkt överrepresenterade bland ledande revolutionära kommunister i övriga Östeuropa samt i Tyskland och Österrike. Detta enligt Harvardhistorikern Richard Pipes The Russian Revolution som MacDonald refererar. MacDonald skriver i Kritikkulturen:

Ungerns fall är helt och hållet jämförbart med Polens både vad avser de triumferande kommunistiska judarnas ursprung och den antisemitiska rörelsens slutliga seger över dem. Trots att Stalin var antisemit, insatte han judiska kommunister som ledare för sitt projekt att behärska Ungern efter andra världskriget. Statsmakten var ”helt och hållet behärskad” av judar (Rothman och Lichter 1982, 89), en vanlig uppfattning hos det ungerska folket (se Irving 1981, 47ff). ”Budapestblaskorna förklarade varför det fanns en enda icke-jude i partiledningen med att man behövde en ’goj’ att tända ljusen på lördagarna” (Rothman och Lichter 1982, 89). Med röda arméns stöd kunde ungerska kommunistpartiet tortera, fängsla och avrätta oppositionens politiska ledare och andra oliktänkande liksom effektivt omforma det ungerska näringslivet i Sovjetunionens tjänst. Man skapade således en situation, som liknade den i Polen: Judar insattes av sina ryska herrar som det idealiska mellanskiktet mellan en utnyttjande, främmande härskande elit och en underkuvad inhemsk befolkning.

Judarna ansågs ha planerat den kommunistiska revolutionen och ha vunnit mest på den. Nästan hela partieliten utgjordes av judar, de högsta posterna i säkerhetspolisen innehades av judar, och direktörsposterna i hela näringslivet behärskades av judar. De judiska kommunistpartifunktionärerna och direktörerna i näringslivet dominerade icke endast ekonomiskt. De förefaller också ha haft en tämligen obegränsad tillgång till de icke-judiska kvinnor som arbetade under dem – dels till följd av den fattigdom befolkningens stora massa sjunkit ned i, dels på grund av statliga politiska åtgärder särskilt avsedda att undergräva traditionella sexuella seder; exempel betalade man kvinnor för att skaffa sig utomäktenskapliga barn (se Irving 1981, 111). Den kommunistiska judiska byråkratin i Ungern synes således ha haft övertoner av ett sexuellt och fortplantningsmässigt herravälde över icke-judarna, i vilket judiska män kunde få en oproportionerligt stor sexuell tillgång till icke-judiska kvinnor.

I Polen var majoriteten av kommunisterna judar, vilket framgår i boken The Jewish Century (s. 90) av den ryskjudiske historikern Yuri Slezkine, specialiserad på östeuropeisk historia vid California State University. Slezkine visar att 70 procent av den ursprungliga kommunistledningen i Polen var judar. År 1930 var 51 procent av medlemmarna i den kommunistiska ungdomsorganisationen i Polen judar, år 1937 var 65 procent av kommunisterna i Warszawa judar, av de som kontrollerade kommunistpartiets propagandaapparat var 75 procent judar, 90 procent av medlemmarna i MOPR (Internationella röda hjälpen) och de flesta medlemmar i centralkommittén var judar. Vid samma tid var andelen judar i det amerikanska kommunistpartiet 40-50 procent bland såväl medlemmar som ledare, journalister och tänkare. Slezkines bok kan inte avfärdas som ”antisemitisk” eftersom den, förutom att ha författats av en jude och hyllats i stora amerikanska och israeliska dagstidningar, även vunnit pris i National Jewish Book Awards (2005) som årligen arrangeras av Jewish Book Council.

Slezkine visar att judar utmärkte sig starkt bland kommunistiska studenter vid amerikanska universitet. På 1960- och 1970-talet, då kommunism var som populärast i västvärlden, utgjorde judiska studenter majoriteten av alla vänsterradikala aktivister vid flera amerikanska universitet, exempelvis Harvard. Slezkine (s. 349) citerar en omfattande undersökning från 1971-1973 av drygt tusen studenter:

”[…]After examining our results, we concluded that there was little point in dividing the non-Jewish category into several ethnic or denominational components, because these subgroups differed only slightly in their adherence to radical ideas. Jews, by contrast, were substantially more radical than any of the non-Jewish religious or ethnic subgroups.”

Det är sannerligen slående hur kommunismen i USA till stor del faktiskt var ett judiskt särintresse på 1960-talet (s. 349):

In a 1970 nationwide poll, 23 percent of all Jewish college students identified themselves as ”far left” (compared to 4 percent of Protestants and 2 percent of Catholics); and a small group of radical activists studied at the University of California was found to be 83 percent Jewish. A large study of student radicalism conducted by the American Council of Education in the late 1960s found that a Jewish background was the single most important predictor of participation in protest activities.

Slezkine beskriver även hur judarna klarade sig betydligt lindrigare undan bolsjevikernas terror och etniska rensningar än andra etniska grupper på 1930-talet. Kampanjen mot judarna började först efter den stora terrorns år och var då betydligt mildare än behandlingen av andra etniska grupper hade varit (s. 308):

Possibly as a consequence of Stalin’s death in March 1953, the attack on the Jews was on a much less massive scale and was much less lethal than the treatment of the other ethnic groups […] It was also much less consistent than the discrimination against ”the children of the Cossack officers, noblemen, factory owners, and priests” had been in the 1920s and early 1930s.

Etniska judar bossade över Gulag från dess början 1930 till slutet av 1938. Slezkine kallar dessa judar för ”Stalins villiga bödlar”. Sovjets ökända säkerhetspolis NKVD beskriver han som ”en av de mest judiska av alla sovjetiska institutioner”. Av de 111 högsta tjänstemännen inom NKVD var 42 judar, 35 ryssar, 8 lettländare och 26 av övrig härkomst. Tolv av NKVD:s 20 direktorat (inklusive avdelningar för statens säkerhet, polis, arbetsläger och deportationer) leddes av tjänstemän som identifierade sig som etniska judar, skriver Slezkine. Huvuddirektoratet för statens säkerhet, det främsta av alla NKVD-organ, bestod av tio avdelningar varav sju (avdelningen för skydd av regeringstjänstemän, avdelningen för kontraspionage, säkerhetspolitiska avdelningen, specialavdelningen, avdelningen för utländsk underrättelsetjänst, registeravdelningen och avdelningen för fängelser) drevs av invandrare från det tidigare judiska bosättningsområdet i Tsarryssland. ”Foreign service was an almost exclusively Jewish specialty (as was spying for the Soviet Union in Western Europe and especially in the United States)”, skriver Slezkine (s. 103, 254-255).

Genrikh Yagoda, chef för NKVD 1934-1936.

Genrikh Yagoda, judisk chef för NKVD 1934-1936.

En stor anledning till Hitlers fanatiska antisemitism var hans medvetenhet om vad bolsjevikjudarna sysslade med i Sovjet. Han ville till varje pris undvika att något liknande skulle drabba tyskarna. Organiserade judar i Väst spelade också en viktig roll för att få de västerländska demokratierna att slåss på Stalins sida i kriget mot Hitler.

Angående sambandet mellan judiskhet och marxism skriver Slezkine (s. 91-92):

Socialism, according to Berdiaev, is a form of ”Jewish religious chiliasm, which faces the future with a passionate demand for, and anticipation of, the realization of the millennial Kingdom of God on earth and the coming of Judgment Day, when evil is finally vanquished by good, and injustice and suffering in human life cease once and for all.” […] Add to this the fact that Jewish liberty and immortality are collective, not individual, and that this collective redemption is to occur in this world, as a result of both daily struggle and predestination, and you have Marxism.

Karl Marx, who was a typical Jew, solved, at history’s eleventh hour, the old biblical theme: in the sweat of thy brow shalt thou eat bread. … The teaching of Marx appears to break with the Jewish religious tradition and rebel against all things sacred. In fact, what it does is transfer the messianic idea from the chosen people to a class, the proletariat.

Or maybe it was the other way around, as Sonja Margolina has argued recently (echoing Isaac Deutscher’s genealogy of the ”non-Jewish Jews”). Maybe Marx appeared to preserve Judaism in a new guise while in fact breaking with the Jewish religious tradition in the same way as the most famous, and perhaps the most Jewish, Jew of all.

His name is Jesus Christ. Estranged fom orthodox Jews and dangerous to the rulers, he dispossessed the Jewish God and handed him over to all the people, irrespective of race and blood. In the modern age, this internationalization of God was reenacted in secular form by Jewish apostates. In this sense, Marx was the modern Christ, and Trotsky, his most faithful apostle. Both – Christ and Marx – tried to expel moneylenders from the temple, and both failed.

Whatever their thoughts on Christianity as a Jewish revolution, some Jewish revolutionaries agreed that they were revolutionaries because they were Jewish […] And Lev Shternberg, a onetime revolutionary terrorist, a longtime Siberian exile, and the dean of Soviet anthropologists until his death in 1927, came to see modern socialism as a specifically Jewish achievement. ”It is as though thousands of the prophets of Israel have risen from their forgotten graves to proclaim, once again, their fiery damnation of those ‘that join house to house, field to field’; their urgent call for social justice; and their ideals of a unified humanity, eternal peace, fraternity of peoples, and Kingdom of God on earth!”

Enligt Slezkine är emellertid inte bara marxismen, utan även postmarxismen, i grunden judisk (s. 85-86):

Jews played a decisive role in the pacifist and feminist movements, and in the campaigns for sexual enlightenment.

The left-wing intellectuals did not simply “happen to be mostly Jews” as some pious historiography would have us believe, but Jews created the left-wing intellectual movement in Germany. (Deak 1968, 28–29)

Karl Marx

Karl Marx

Kommunismen syftade till att tjäna etniskt judiska intressen på så sätt att den skulle reducera eller utplåna antisemitismen om bara klasskillnaderna utjämnades. Detta eftersom antisemitism historiskt sett ofta orsakats av judarnas klassiska yrkesprofil som en ekonomiskt exploaterande elit, eller stereotypen av en sådan. Genom att pracka på icke-judar kommunism var tanken att judarna inte längre skulle uppfattas som en särskild social kategori. I verkligheten lyckades vänsterjudarna dock inte med detta ändamål eftersom de kommunistiska regimerna i Europa senare gav upphov till antisemitism. Det beror på att folk kunde se att judar dominerade den politiska makteliten i kommunistregimerna. Marxistjudarna ägnade sig åt självbedrägeri och behöll omedvetet, och i andra fall medvetet, sin etniskt judiska identitet. Enligt evolutionspsykologen Kevin MacDonald, som själv en gång var övertygad marxist som ung universitetsstudent, handlade judarnas engagemang i vänsterrörelser dels om självbedrägeri och dels om att lura icke-judar. Han menar att ideologierna fungerat som en sorts kryptojudendom.

Judarna övergav således kommunismen och många judar övergav vänstern när den började kritisera Israel. Många av dessa vänsterjudar, exempelvis Irving Kristol och Norman Podhoretz, konverterade istället till neokonservatismen.

Slutligen är det intressant att dra paralleller mellan den judiska mångkulturalismen och bolsjevismen. I Slezkines bok (s. 246) framgår att perioden före den stora terrorn och organiserade masslakten av oliktänkande icke-judar i 1930-talets Sovjet föregicks av stora insatser för tolerans för etniska minoriteter och etnisk mångfald:

In the 1920s and early 1930s, Soviet nationality policy consisted in the vigorous promotion of ethnic diversity, ethnic autonomy, and ethnoterritorial institutional consolidation. According to the Party orthodoxy (as formulated by Lenin and Stalin before the revolution), the injustices of the tsarist ”prisonhouse of nations” could be overcome only through sensitivity, tact, and various forms of ”affirmative action” (to use an apt anachronism).[…] The passing of ethnic discontent would result in the demystification of ethnic groups and their ultimate fusion under communism. Nationality, as every Marxist knew, was a facade that concealed the reality of class struggle. Bolshevik multiculturalism was like politeness: nothing was valued as highly and cost as little (or so the Bolsheviks thought). By promoting the ”national form,” the Party was reinforcing the ”socialist content.” Diversity was the surest path to unity. The greatest monument to this dialectic was the first ethnoterritorial federation in the history of the world: the Union of Soviet Socialist Republics.

En likhet mellan dåtidens bolsjeviker och dagens ledande mångkulturalister i Väst är synen på vanligt folk, som då liksom idag till största delen var motvilligt inställda till maktelitens subversiva och folkfientliga idéer. Citat ur Slezkines ovannämnda bok i Kevin MacDonalds recension av den:

What united the Jews and philosemites was their hatred for what Lenin (who had a Jewish grandfather) called “the thick-skulled, boorish, inert, and bearishly savage Russian or Ukrainian peasant”—the same peasant Gorky described as “savage, somnolent, and glued to his pile of manure” (p. 163). It was attitudes like these that created the climate that justified the slaughter of many millions of peasants under the new regime.

Det påminner inte lite om dagens propaganda mot massinvandringskritiker som varandes ”lågutbildade bönder”, ”främlingsfientliga”, ”white trash” etc. En sådan retorik var starkt bidragande till folkmorden på ryska och ukrainska bönder. Det är inte minst intressant att notera den judiske bolsjevikens blixtsnabba förvandling från fromt, mesigt läshuvud och intellektuell opinionsbildare till den mest primitiva brutala mördare (s. 183-184):

According to G. A. Landau, ”We were amazed by what we had least expected to encounter among the Jews: cruelty, sadism, and violence had seemed alien to a nation so far removed from physical, warlike activity; those who yesterday did not know how to use a gun are now found among the executioners and cutthroats.”

Ia. A. Bromberg, a Euroasianist who did not contribute to Russia and the Jews but shared its goals, arguments , and prophetic style, devoted the most impassioned pages of his The West, Russia, and the Jews to this remarkable metamophosis of Mercurians into Apollonians. ”The author cannot help remembering his amazement, bordering on shock, at seeing, for the first time, a Jewish soldier as part of a commissar synod, before which he, as a prisoner of the Bolsheviks, was brought for yet another painfully meaningless interrogation.” The formerly oppressed lover of liberty had turned into a tyrant of ”unheard-of despotic arbitrariness”; the self-effacing negotiator had become the head of ”the worst hooligan gangs”; the principled humanist was meting out forced labor for ”‘economic espionage’ and other fantastic crimes”; the pacifist and draft dodger was haranguing the troops and leading ”large military detachments”; and, most strikingly,

The convinced and unconditional opponent of the death penalty not just for political crimes but for the most heinous offences, who could not, as it were, watch a chicken being killed, has been transformed outwardly into a leather-clad person with a revolver and, in fact, lost all human likeness. Having joined the mob of other advocates and professionals of ”revolutionary justice” representing younger and crueler nations, he is keeping, coldly and efficiently, as if they were regular statistics, the bloody count of the new victims of the revolutionary Moloch, or standing in the Cheka basement doing ”bloody but honorable revolutionary work”.

Även om de flesta judar aldrig var marxister är marxismen likväl i mångt och mycket en judisk ideologi. Precis som de flesta syditalienare aldrig var en del av kriminella syndikat som Cosa Nostra och Camorran är maffian likväl ett syditalienskt fenomen. Om etnicitet verkligen var irrelevant för vänsterjudarna måste frågan ställas om judar också var överrepresenterade i icke-judiska nationalistiska organisationer i Europa under samma period. Vilket de mig veterligen inte var, snarare tvärtom. Om etnicitet var betydelselöst för dessa judar kunde de lika gärna ha varit antisemiter som kommunister. Om det inte fanns någon etnisk identifikation kopplade till deras politiska engagemang skulle de inte ha någon anledning att vara hängivna motståndare till antisemitism eller bry sig om det mer än någon annan. Men det gjorde de, utan tvivel.

Externt:

Ynetnews: Stalin’s Jews

Världens judar närbesläktade

judisk genetik

En vanlig uppfattning är att judar inte förenas av sin etnicitet eller genetik utan enbart av sin religion. Det anses ofta ”antisemitiskt” att framhäva judar som annat än en religiös grupp. En genetisk studie, som bekfräftar tidigare DNA-analyser som gjorts de senaste åren, visar emellertid att judar världen över är nära besläktade med varandra. Det enda undantaget är små judiska församlingar från Etiopien och Jemen. ”Jag är överraskad över att det finns en så stark biologisk bas för det judiska”, säger Harry Ostrer, forskningschef vid Albert Einstein College of Medicine i New York, enligt Dagens Nyheter.

Kevin MacDonald, professor i evolutionspsykologi vid California State University, redogör i sin bok A People That Shall Dwell Alone: Judaism As a Group Evolutionary Strategy för judendomens etnocentriska och eugeniska karaktär och hur judar konsekvent lyckats förhindra blandning med icke-judar. Att judarna undvikit assimilering trots att de levt som minoritet bland andra folk i tusentals år gör dem unika jämfört med andra minoritetsgrupper. Exempel på segregerande regler var förbud mot att festa med icke-judar, förbud mot att använda vin eller olja från en icke-jude och förbud mot sexuellt umgänge med icke-judar.

Genetic and Cultural Segregation of Jews and Gentiles (kapitel 4 ur A People That Shall Dwell Alone)

Although Epstein (1942, 170) notes that the racialism of Ezra was replaced by religious nationalism as the basis for erecting barriers against intermarriage, it goes without saying that the end result was the same from an evolutionary perspective: genetic segregation of the Jewish gene pool from the surrounding peoples.

Till skillnad från vad Harry Ostrer säger är således dessa nya forskningsresultat om den judiska genetiken föga överraskande. Faktum är att under hela antiken sågs judendomen både av judar och icke-judar som en nationell och etnisk religion.

In a classic treatment, Moore (1927-30) states that Judaism developed as a national religion and that even after the dispersion, ”they felt themselves members of the Jewish nation” (I:224). To those who had dispersed, even after many generations in alien cultures, ”Judaism was in reality not so much the religion of the mothercountry as the religion of the Jewish race; it was a national religion not in a political but in a genealogical sense” (I:225). As a result, conversion ”was not entrance into a religious community, it was naturalization in the Jewish nation, that is–since the idea of nationality was racial rather than political–adoption into the Jewish race” (I:232). And despite instances of conversion, ”the Jews … were, in their own mind and in the eyes of their Gentile surrounding, and before the Roman law, not adherents of a peculiar religion, but members of a nation who carried with them from the land of their origin into every quarter where they established themselves their national religion and their national customs” (I:233).

MacDonald ser också den judiska separatismen som en aspekt av monoteismen. Det första budordet lyder som bekant ”Jag är HERREN, din Gud…Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” Folken som omgav Israel var polyteistiska och de olika gudarna tjänade olika syften för människor. När Gamla Testamentet skrevs var Israels religion den enda monoteistiska religionen.

Evolutionary Aspects of the Tanakh (kapitel 3 ur A People That Shall Dwell Alone)

For the Israelites, there was really only one purpose for God—to represent the idea of kinship, ingroup membership, and separateness from others. Supporting this view of Israelite monotheism, there is evidence that monotheism became more important in the exilic period—precisely the period in which barriers between Jews and gentiles were being created and enhanced. McCullough (1975, 14), discussing the writings of Deutero-Isaiah (i.e., Isa. 40-55) during the exilic period, states that “unqualified monotheism was to be a basic feature of Hebrew thought from this time on.” Similarly, Soggin (1980, 317) finds that “it is not that Israel had not known monotheism before this period, but rather that only with Deutero-Isaiah was the faith changed to certainty,” and there began for the first time to be a polemical attitude against polytheism. Schmidt (1984, 133) sums it up by stating that “the oneness of the people corresponds to the oneness of God . . . Yahweh Israel’s God, Israel Yahweh’s people.” Or as a well-known rabbinic saying has it: “God, Israel, and the Torah are one” (see Baron 1973, 191).
Significantly, Ezra, whose abhorrence of intermarriage was a major influence on subsequent generations and who was revered among the Israelites as “a virtual second Moses” (McCullough 1975, 49), views intermarriage as a “great sin against Israel’s God” (McCullough 1975, 48), a comment indicating the close connection between ethnic purity and the Israelite concept of God. In a very real sense, one may say that the Jewish god is really neither more nor less than Ezra’s “holy seed”—the genetic material of the upper-class Israelites who were exiled to Babylon.

Beakta till exempel följande citat ur Gamla Testamentet:

  • ”Det är du själv som har avskilt dem bland jordens alla folk för att tillhöra dig; detta tillkännagav du, Herre Gud, genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten.” (Första Kungaboken 8:53)
  • ”Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.” (Femte Moseboken 7:6, 14:2)

Den judiska hyperetnocentrismen har ofta motverkat icke-judars intressen och givit upphov till etniska konflikter. Ett populärt argument är att denna judiska etnocentrism samt ocker och utnyttjande av icke-judar enbart skulle bero på att judar tvingats till det på grund av omgivningens irrationella ondska och omotiverade förföljelser. MacDonald nyanserar den bilden och visar hur judar agerat som villiga mellanhänder till utsugande makteliter i såväl västerlandet som den muslimska världen. Judarnas ekonomiska roll sträckte sig betydligt längre än att utföra uppgifter som av religiösa skäl ansågs olämpligt för majoritetsbefolkningen. Snarare rörde det sig ofta om uppgifter som en infödd inte gärna kunde utföra lika hänsynslöst mot sitt eget folk. Det gällde särskilt i Östeuropa där ekonomiska verksamheter som arrende, egendomsförvaltning och monopol på alkoholhandel varade betydligt längre än i Västeuropa.

In Eastern Europe a common source of hatred against Jews was the arenda system in which a Jewish agent would lease an estate from a nobleman. In return for a set fee, the leaseholder would have the right to all the economic production of the estate and would also retain control of the feudal rights (including onerous forced labor requirements) over its inhabitants:

”In this way, the Jewish arendator became the master of life and death over the population of entire districts, and having nothing but a shortterm and purely financial interest in the relationship, was faced with the irresistible temptation to pare his temporary subjects to the bone. On the noble estates he tended to put his relatives and co-religionists in charge of the flour-mill, the brewery, and in particular of the lord’s taverns where by custom the peasants were obliged to drink. On the church estates, he became the collector of all ecclesiastical dues, standing by the church door for his payment from tithe-payers, baptized infants, newly-weds, and mourners. On the [royal] estates…, he became in effect the Crown Agent, farming out the tolls, taxes, and courts, and adorning his oppressions with all the dignity of royal authority.” (Davies 1982, 444; see also Subtleny 1988, 124)

Judars ekonomiska exploatering av folk de vistats bland genom historien kan ses dels som en aspekt av judendomen som en etniskt sammanhållen och kollektivistisk gruppevolutionär strategi, med genetiska rötter i Mellanöstern, och dels ofta som en orsak till antisemitism bland icke-judar.

jews pca plot

Hur och varför Sverige blev mångkulturellt

svenskmångkultur

Ingen kan förneka att mångkultur och massinvandring är en realitet i dagens Sverige. Det har dock inte alltid varit så. Se sent som 1965 påtalade Tage Erlander: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. Den demografiska omvandlingen av Sverige var inte något som bara råkade hända utan var ett direkt resultat av politiska beslut som i sin tur kunde lyftas upp på dagordningen tack vare vissa aktörers medvetna agenda och mycket aktiva opinionsbildning under 1960- och 1970-talet. Tidigare hade Sverige förhållit sig till invandrare och etniska minoriteter genom antingen uteslutning eller assimilation. Etniskt och kulturellt närstående invandrare skulle assimileras medan utomeuropeiska invandrare, zigenare och samer skulle utestängas från gemenskapen. Nu blev emellertid plötsligt ett nytt synsätt rådande: Sverige skulle bli ett pluralistiskt flerkultursamhälle och detta mångkulturella paradigm skulle komma att bli det övergripande målet för svensk kultur, politik och samhällsutveckling.

mångkultur

År 1930 var 1 procent av befolkningen i Sverige född i annat land och en övervägande majoritet av dem kom från andra nordeuropeiska länder. Under 1950- och 1960-talet rådde en förhållandevis stor arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder. Många av dessa invandrare återvände hem efter avslutad tjänstgöring i Sverige och de som stannade kvar assimilerades oftast utan större problem. År 2000 var drygt en miljon av Sveriges befolkning utlandsfödd. Andelen med minst en utrikes född förälder var nu 20,5 procent varav 547 907 personer hade minst en förälder född utanför Europa och USA.(källa) År 2011 beviljades 93 134 uppehållstillstånd och under hela perioden 1980-2011 var siffran 1 529 666 (källa) varav uppskattningsvis ungefär en miljon kommit från icke-västliga länder (se föregående källa och addera med anhöriginvandringen). Etniska svenskar beräknas vara en minoritet i Sverige före 2050 om invandringen fortsätter i samma takt.

Enligt Tomas Hammars (m.fl.) komparativa undersökning European Immigration Policy (Cambridge University Press, 1985) av svensk och europeisk invandrarpolitik har organiserade intressen haft stort inflytande över de politiska besluten och invandrarpolitiken är ett exempel på intressegruppers (men även byråkraters) förmåga att påverka besluten. Hammar skriver att ”partierna har bifallit besluten, inte initierat dem”.

Lars-Erik Hansens doktorsavhandling Jämlikhet och valfrihet : en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt i historia vid Stockholms universitet (2001) visar på vilka aktörer som var pådrivande i debatten för att införa den nya mångkulturella politiken. Avseende aktörsperspektivet bekräftar studien tidigare akademisk forskning som gjorts om hur mångkulturpolitiken uppstod, till exempel Henrik Románs studie En invandrarpolitisk oppositionell : debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964-1993 som tillskriver David Schwarz ”en avgörande roll” i spelet bakom införandet av den nya politiken.

David Schwarz
David Schwarz

Den ideologiska kursändringen startade alltså 1964 när David Schwarz, en polskfödd jude och Förintelseöverlevare som invandrade till Sverige i början av 1950-talet, skrev artikeln ”Utlänningsproblemet i Sverige” i Dagens Nyheter. Det blev startskottet på en hätsk debatt som främst ägde rum i Dagens Nyheter men som sedermera varade även i andra tidningar, på ledarsidor och i böcker. Hansen (2001) skriver i avhandlingen (s. 115):

De ledande debattörerna som tidigast hävdade minoriteternas rättigheter och villkor var framförallt David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz och Lukasz Winiarki, vilka alla hade invandrarbakgrund.

Utöver Schwarz hade Inga Gottfarb judisk härkomst. Kiviaed var estländare, Géza Thinsz invandrad från Ungern 1956 (samma år som de omfattande judeförföljelserna startade som inom några decennier innebar att hälften av Ungerns judar hade flytt landet) och Lukasz Winiarki invandrad från Polen. Schwarz var den överlägset mest aktiva opinionsbildaren och stod för hela 37 av sammanlagt 118 debattinlägg rörande invandrarfrågan under åren 1964-1968. Schwarz och hans meningsfränder var så dominerande och aggressiva att debattörer med en avvikande uppfattning drevs på defensiven och upplevde sina åsikter undertryckta. Till exempel använde Schwarz antisemit-kortet effektivt i syfte att misstänkliggöra sina meningsmotståndare. Hansen (2001) skriver i sin doktorsavhandling (s. 114, 126-128, 217):

Alltfler debattörer och publicister framförde en liknande kritik mot vad de uppfattade som majoritetens bristande förståelse för minoriteternas villkor, framför allt mot den icke klart uttalade men ändå vad många ansåg vara en reell assimilationspolitik, som de befarade skulle leda till en utplåning av de olika minoriteternas kultur och livsmönster för att uppgå i den likriktande eller konformistiska nationella majoritetens fastställda mönster. Längst i denna kritik gick David Schwarz och Voldemar Kiviaed – de hävdade att assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och deras synsätt kunde även jämföras med Eichmanns ‘slutliga lösning’, fastän i humanare form. För att undvika assimilation krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle.[…]

Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik (uteslutningsmodell), dels studentprotesten mot import av några judiska läkare 1938, dels en rad ledande tidningar som varnade för denna invandring. Leif Zern (som är jude liksom Kaplan, min anmärkning) underströk Kaplans uppfattning att det framgick av den då förda politiken att det funnits antisemitism och framhöll: ”Det finns naturligtvis ingen statistik på hur många judar den finessen (regleringen av den judiska invandringen) förde till gaskamrarna.”[…]

Bruno Kaplan var övertygad om att en liten judisk minoritets överlevnad hängde på hur stat och kommun handlade, en politik som förespråkade tolerans och respekt för minoritetens särprägel var nödvändig. I denna anda borde den judiska minoriteten, i sitt arbete för att bevara sin identitet, få det svenska samhällets fulla stöd.[…]

David Schwarz var den mest pådrivande debattören i invandrarfrågan, hans synpunkter och värderingar fick stort genomslag. David Schwarz blev den pluralistiska statsinterventionsmodellens första och främsta talesman[…]

I den officiella invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna.[…] De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Därefter påbörjades en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan.

Debatten gav upphov till statliga utredningar som 1968 års Invandrarutredningen som låg till grund för regeringens proposition (1975:26) om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antogs av en partipolitiskt totalt enig riksdag år 1975. David Schwarz fick som han ville vilket kom att bli ett ödesdigert beslut vars konsekvenser vi ser resultatet av idag. Utgångspunkten var alltså ett kulturpluralistiskt perspektiv som innebar att invandrarna med massiva statliga insatser och finansiellt stöd skulle uppmuntras att bevara sin kultur (och på så sätt skickades signaler ut till omvärlden att Sverige är ett tolerant land dit alla är välkomna). Mötet mellan den svenska kulturen och minoritetskulturerna skulle vara berikande för hela samhället och majoritetsbefolkningen skulle börja anpassa sig efter minoriteterna. Integrationsmålet skulle vara en ömsesidig process där båda parter möts på vägen (vilket i praktiken innebär ökad rotlöshet). Dessutom sågs ökad internationalisering av det svenska samhället som ett övergripande mål i hela samhällsplaneringen. (källa)

Inlägg i invandrar- och minoritetsdebatten 1964-1968

Den etablerade akademiska forskningen som gjorts på området bekräftar alltså den i nationalistiska kretsar klassiska boken Hur Sverige blev en mångkultur av pseudonymen M. Eckehart. Det upprepar även ett mönster som återspeglas i hela västvärlden angående vilka maktintressen och etniska motiv som ligger bakom omvandlingen av tidigare homogena västländer till etniskt heterogena samhällen. Evolutionspsykologen Kevin MacDonald skriver om formandet av USA:s invandringspolitik i sin bok Kritikkulturen och får stöd av historiker som Hugh Davis Graham (Collision Course: The Strange Convergence of Affirmative Action and Immigration Policy in America. Oxford University Press, 2002) som bekräftar att organiserade judiska minoritetsintressen spelade en avgörande roll i samhällsförändringarna.

Som nämnts ovan var den politiska enigheten total vid tidpunkten för riksdagens beslut 1975 att Sverige radikalt skulle omvandlas till ett mångkulturellt samhälle. Till skillnad från vad man kan tro var det Högerpartiet som först av alla omfamnade idén om kulturell pluralism och bidrog i högsta grad till att forma den nya kulturradikala riktningen. Värt att nämna är att Högerpartiets ordförande 1961-1965 Gunnar Heckscher var partiets första ledare som var av judisk börd. Socialdemokraterna och LO såg till en början den etniska jämlikheten som ett hot mot den sociala och ekonomiska jämlikheten och förordade därför anpassning av invandrarna. Hansen (2001) citerar en högerpartistisk motion från 1968 (s. 149):

Försvinnandet av en kultur innebär alltid en förlust, oavsett hur liten eller stor grupp som uppbär kulturen i fråga. Därför synes det för oss viktigt att Sverige förutom tillämpandet av en för landet ändamålsenlig invandringspolitik även känner ansvar för organiserade folkminoriteter och erbjuder deras kulturer möjlighet till fortsatt existens och vidareutveckling på svensk grund.

Året därpå bytte partiet namn till Moderaterna och lade en motion som propagerade ännu mer för etniska minoriteter. De krävde att staten på allvar måste ta ansvar för att bevara invandrarnas ursprungsidentitet (s. 162):

Samhället bör i möjligaste mån tillgodose minoritetsgruppernas förväntningar och invandrings- och minoritetspolitiken följaktligen utformas så, att individerna i minoritetsgrupperna själva får valfrihet avseende sammansmältningen med den inhemska befolkningen främst i vad gäller sådana kulturaktiviteter som upprätthållande och vidareutveckling av språkkunskaper, religion, särskilda konstarter och andra speciella kunskaper och att samhället garanterar valfrihet genom aktivt materiellt och personellt stöd till olika minoriteters kulturella och andra aktiviteter.

Svaret på frågan varför judar tycks ha en förkärlek för mångkultur i värdländerna de vistas i är att de som en till synes osynlig minoritet bland massor av andra mer synliga och på ytan problematiska minoritetsgrupper upphör att framstå som en social kategori. Således kan de ostört fortsätta att utöva sin makt genom att driva sina etniska gruppintressen på ursprungsbefolkningarnas bekostnad. Syftet är att förinta den traditionella västerländska kulturen och försvaga dess civilisation, att splittra och försvaga de nordeuropeiska folken, bryta ner deras etniska medvetenhet och nationella sammanhållning så att de aldrig någonsin igen ska ha möjlighet att organisera en etniskt medveten och kollektivistisk rörelse som den dåtida tyska nationalsocialismen. Minskad solidaritet och sammanhållning i samhället gynnar alltså det etniskt judiska minoritetsintresset. Mångkulturalismen är en judisk gruppevolutionär strategi för att minimera förekomsten av potentiell antisemitism hos den icke-judiska majoritetsbefolkningen i respektive land där politiken införts. Den judiska minoritetsgruppen är tryggare i etniskt heterogena länder eftersom de där inte sticker ut från mängden. Följaktligen har judeförföljelser historiskt sett huvudsakligen skett i homogena länder. Exempelvis påtalade den svenskjudiske journalisten Göran Rosenberg detta den 18 december 2008 vid en paneldiskussion om framtiden för judar i det mångkulturella Europa som anordnades av Institute for Jewish Policy Research och The Centre for the Study of European Politics & Society vid Ben-Gurion University of the Negev, Beer-Sheva, Israel.

Göran Rosenberg recalled that historically, Jews had always thrived in nations and empires with multicultural, pluralistic and tolerant environments, while they fared badly in strong ethnic or nationalistic societies. European Jews have always been the emblematic stranger or ‘other’. Therefore, by definition, a society where the stranger is welcome is good for the Jews, although they have not always appreciated this link.
[…]
The future of European Jewry is dependant on our ability to shape a multicultural, pluralistic and diverse society.

Följaktligen är det inte en slump att judiska organisationer som American Jewish Committee ser invandringsfrågan som en specifikt judisk fråga:


Liksom det inte är en slump att Europas samlade judar konsekvent tar avstånd från politiskt organiserade islamkritiker eftersom varje negativ generalisering gentemot en minoritetsgrupp slutligen kan drabba judarna.

Notera att rika demokratier i Östasien som Japan, Sydkorea, Taiwan och Hongkong närmast är 100 procent etniskt homogena vilket beror på att judarna inte har något inflytande där. Man måste även nämna det traditionellt judiska hatet mot kristendomen och västerlandet som en orsak till varför judar går i bräschen för den samhällsundergrävande invandringspolitiken. Judar ser ofta antisemitism som kristendomens grundläggande drag och många menar till och med att den kristna religionen var orsaken till Förintelsen. Exempelvis skrev chefsrabbinen Shlomo Riskin i The Jewish Week den 5 september 2012 att den kristna kyrkan inte skulle ha förändrats så drastiskt under 1900-talet om det inte hade varit för grundandet av staten Israel samt ”ärliga och auktoritativa kyrkledares insikt om att Förintelsen inte skulle ha ägt rum om det inte hade varit för de frön av antisemitism som såtts av kristna läror under de senaste två tusen åren.”

Mångkulturpolitiken har även möjliggjorts genom judiskt inflytande inom antropologin under 1900-talet. Exempelvis skriver den judiska antropologen Gelya Frank i artikeln Jews, Multiculturalism, and Boasian Anthropology i American Anthropologist att den rasegalitära antropologin var så judisk att den borde klassas som en del av judisk historia. Många judiska antirasistiska antropologer är ironiskt nog ofta stolta över sitt eget unika rasrena genetiska arv.

Standard histories of American anthropology have downplayed the preponderance of Jewish intellectuals in the early years of Boasian anthropology and the Jewish identities of later anthropologists. Jewish histories, however, foreground the roles and deeds of Jews. This essay brings together these various discourses for a new generation of American anthropologists, especially those concerned with turning multiculturalist theories into agendas for activism. Although Boas’s anthropology was apolitical in terms of theory, in message and purpose it was an antiracist science.

Läs mer i Kevin MacDonalds Kritikkulturen kapitel 2 om hur etnocentriska judar som exempelvis Franz Boas, Richard Lewontin, Stephen Jay Gould och Claude Lévi-Strauss med ovetenskapliga metoder påverkat den antropologiska vetenskapen och lyckats få västerlänningar att tro att det inte finns några mänskliga raser eller genomsnittliga skillnader mellan dessa. Liksom inflytelserika judar genom lobbying spelat en avgörande roll för att forma invandringspolitiken i länder de invandrat till har de även haft en central betydelse för intellektuella rörelser som opponerat sig mot tidigare rådande evolutionära perspektiv i samhällsvetenskaperna och biologiska förklaringsmodeller gällande mänskligt beteende. Den i grunden felaktiga dogmen om alla folkslags identiska genetiska förutsättningar och egenskaper har utgjort förutsättningen för det mångkulturella eller mångetniska politiska paradigmet.

Se även:

Judar och muslimsk invandring i maskopi?
Ordet massinvandring – dags att reda ut begreppen
Etnomasochismens psykopatologi

Externt:

How and why Sweden became multicultural (engelsk översättning)
The Jewish origins of multiculturalism in Sweden (Kevin MacDonald kommenterar denna artikel)

Vit etnocentrism

Det genetiska avståndet mellan en farfar och hans barnbarn i förhållande till resten av den etniska gruppen står i identisk proportion med det genetiska avståndet mellan den etniska gruppen och resten av världens befolkning, i genomsnitt (Frank Salter, On Genetic Interests, 2007, s. 327). Att inte värna om sin etniska grupp är objektivt sett detsamma som att inte bry sig om sitt barnbarn. Det har i alla tider bland alla folk varit en självklarhet att vara stolt över sitt ursprung, men på grund av anti-vit propaganda efter andra världskriget har vita börjat skämmas över sitt ursprung och sin etniska identitet. Vilka egenskaper och psykologiska mekanismer hos vita har gjort dem så mottagliga för sådan propaganda? Den amerikanske psykologiprofessorn Kevin MacDonald skriver i en utförlig artikel om den bakomliggande psykologiska problematiken till vita människors etnocentrism, eller brist därav. Jag ämnar här ta upp några viktiga punkter i artikeln.

Etnocentrism beror på automatiska omedvetna mekanismer som är evolutionärt förvärvade i vårt DNA. Men genom indoktrinering och subtila budskap kan etnocentrismen nedtryckas och avledas från sitt ursprungliga naturliga syfte. Denna kulturella omprogrammering sker genom att utnyttja människans nyligen utvecklade medvetna mekanismer i prefrontalkortex, den främre delen av hjärnans pannlob.

White flight och implicit vithet – att rösta med fötterna

Trots den pågående kulturella omprogrammeringen fortsätter etnocentriska tendenser att påverka vita människors beteende. Vita förenar sig successivt i vad MacDonald kallar ”implicit vita gemenskaper” i dagens mångkulturella USA. Gemensamt för dessa gemenskaper är att de avspeglar en outtalad vit etnocentrism genom kulturell och politisk tillhörighet. Idag är dock denna tillhörighet inte medvetet vit vilket åtminstone delvis beror på att medveten vit tillhörighet är tabubelagt. På grund av överväldigande sanktioner mot vitrasig identitet efter andra världskriget har vita antagit en mängd explicita identiteter som ligger till grund för vit gemenskap men som går under den politiskt korrekta radarn. Som exempel på explicita identiteter (som är implicit vita) i USA anger MacDonald republikansk politisk tillhörighet, NASCAR-entusiasm, evangelisk kristendom och countrymusik. Alla dessa identiteter tillåter vita att umgås med andra vita och t.o.m. att bilda en vit politisk bas utan något exlicit erkännande av att ras spelar någon roll. Sådana implicit vita gemenskaper är en allt viktigare del av det amerikanska landskapet och MacDonald tror att trenden bara kommer att bli tydligare i framtiden.

NASCAR-publik
NASCAR-publik

Automatisk överinlärning har betydelse i sammanhanget eftersom en del av människors omedvetet negativa rasstereotyper kan bero på upprepad exponering av information om olika etniska grupper. Exempelvis kan medierapportering om icke-vita invandrares misslyckande i skolan leda till automatiska stereotyper om dessa barns inlärningsförmåga. Denna negativa stereotyp kan bli implicit och undermedveten och påverka ens eget val av skola till sina barn, och den kan då även samexistera med explicita medvetna övertygelser om att det inte finns några rasliga eller etniska skillnader när det gäller skolprestationer. Enligt forskning råder det ofta en konflikt mellan vita människors implicita omedvetna attityder i rasfrågan och deras medvetna explicita attityder. Uttalade attityder är oftare politiskt korrekta och passar därmed in i den rådande egalitära mallen som fastställts av media tillsammans med det akademiska och politiska etablissemanget. I Sverige ser vi till exempel hur journalister, politiker, akademiker, företagsledare och kulturpersonligheter som öppet försvarar ”det mångkulturella samhället” och en ”generös flyktingpolitik” själva bosätter sig i etniskt homogena områden i Stockholms innerstad och välbeställda villaförorter som Lidingö, Djursholm, Bromma och Nacka.

Små barn tenderar att vara ogenerat explicit partiska till förmån för sin ras. Det uppstår redan vid 3 eller 4 års ålder, når sin topp i mitten av barndomen, genomgår en gradvis nedgång genom tonåren och försvinner i vuxen ålder. Dock förekommer ingen sådan minskning av implicit rasliga preferenser, som förblir starka in i vuxen ålder. När ett barn blir äldre minskar också antalet kamrater av olika rasligt ursprung. Vita skolbarn är mer benägna att ha vita kompisar än man kan förvänta sig och tendensen ökar med åldern. Samtidigt som vita barns explicita etnocentrism minskas med åldern blir de samtidigt allt mindre benägna att umgås med icke-vita barn. Bland vuxna är vita betydligt mindre benägna att ha vänskapsrelationer och kontakter med människor från andra raser än vad icke-vita är. På en explicit nivå har vita inga negativa attityder till icke-vita och de kan vara uttalat vänstervridna antirasister. Samtidigt ”röstar de med fötterna” i och med sina val av vitrasiga vänner, typiskt vita fritidsintressen, etniskt homogena bostadsområden och skolor till sina barn.

Den viktigaste av de implicit vita gemenskaperna är boendesegregationen som följer av white flight. Ras ingår inte i den explicita retoriken rörande white flight. Istället uttrycks det som motstånd mot den federala regeringen, välfärdsstaten, skatter och moralfrågor som abort och homosexualitet. Men på den implicita nivån är de övergripande motiven en längtan efter vita gemenskaper och en motvilja att bidra till allmännytta för icke-vita.

Hårdrockskonsert innebär en helvit kväll
Hårdrockskonsert innebär en helvit kväll

En vänsterideologisk syn på ras och etnicitet har blivit en del av konventionell moral och intellektuell diskurs även inom implicit vita gemenskaper. Därför är dessa implicita vithetsgemenskaper otillräckliga för att försvara vitas etniska identitet och opponera sig mot de krafter som förändrar samhället på ett sätt som står i konflikt med vitas långsiktiga intressen. MacDonald menar att eftersom vita inte gör något försök inom mainstreamsamhället att forma den explicita kulturen på sådana sätt som skulle kunna legitimera vit identitet och vita etniska intressen så blir implicit vita gemenskaper blott enklaver av retirerande vita snarare än gemenskaper som medvetet kan utöva vita intressen. Att skapa en explicit vit kultur som legitimerar vit identitet och vita intressen är en nödvändig förutsättning för att vita gruppintressen framgångsrikt ska kunna utövas, konstaterar MacDonald.

Samvetsgrannhet

Samvetsgrannhet syftar på socialt bestämd impulskontroll, dvs. förmågan att kontrollera sitt beteende så att det överensstämmer med sociala konventioner och förmågan att fullfölja långsiktiga mål. Samvetsgranna personer är duktiga på att fördröja sin tillfredsställelse och utföra krävande uppgifter för att nå sina mål. De tenderar att ha ett ansvarsfullt, pålitligt och samarbetsvilligt beteende. Att ha en låg samvetsgrannhet innebär en riskfaktor i det moderna livet. Sådana människor gör dåligt ifrån sig i skolan och på jobbet, och är mer benägna att bli impulsiva brottslingar såsom mördare som inte kan behärska sig, knarkare som inte kan tygla sitt begär eller våldtäktsmän som inte kan kontrollera sin lust. Samvetsgranna människor kan dock kontrollera dessa drifter och beakta det större sammanhanget, t.ex. att man hamnar i fängelse för mord eller att man blir dysfunktionell av att missbruka droger. De analyserar situationen explicit och tillåter inte sina drifter att komma i vägen för sina långsiktiga mål. Ett exempel på samvetsgrannhet är att inte ge efter för lusten att festa hårt i syfte att klara sin utbildning. Samvetsgrannheten sitter i prefrontalkortex (hjärnans främre pannlob) och har en hämmande och kontrollerande inverkan på hjärnans subkortikala områden som ansvarar för våra naturliga drifter. Hjärnans subkortikala delar bearbetar information implicit och utvecklades evolutionärt i människans förhistoria. Den prefrontala barken bearbetar information explicit och är beviset för människans långt framskridna evolution.

På samma sätt som samvetsgranna personer kan undertrycka sina aggressiva och sexuella impulser kan de även hämma sina etnocentriska tendenser. Kulturell information är centralt för att detta ska kunna ske. Den kulturella informationen förlitar sig på explicit bearbetning och utgör grunden för prefrontal kontroll av etnocentrism. Hur etnocentrism kontrolleras är en direkt konsekvens av hur kulturell information styrs.

Akademiker tenderar att vara samvetsgranna personlighetstyper och är således obenägna att göra eller säga saker som äventyrar deras rykte. Ironiskt nog strider det mot bilden av den orädda sanningssökande akademikern och ”den fria forskningen”. Till skillnad från politiker och mediafigurer som inte har samma anställningsskydd har amerikanska professorer med så kallad tenure ingen ursäkt för att inte sträva efter sanningen på grund av rädslan för epitet som ”rasist”. En stor del av syftet med tenure i USA är att akademiker ska våga inta impopulära positioner och gå i bräschen med all sin kapacitet och expertis för att kartlägga nya territorier som utmanar för tillfället vedertagna uppfattningar. Men det är en skönmålad och verklighetsfrånvänd bild av akademin.

Det finns många bevis för att akademiker i allmänhet är noga med att undvika kontroverser eller göra sådant som kan skapa fientlighet. En del forskare ifrågasätter därför om det amerikanska tenure-systemet är motiverat. En undersökning av attityder bland 1004 professorer vid elituniversitet visade detta tydligt. Oavsett sin rang uppfattade professorer sina kollegor som:

ovilliga att engagera sig i aktiviteter som strider mot kollegors önskemål. Även fastanställda professorer med tenure trodde att andra fastanställda professorer med tenure skulle åberopa akademisk frihet endast ”ibland” snarare än ”vanligen” eller ”alltid”, de valde konfronterande alternativ ”sällan” om än oftare än lägre rankade kollegor … Deras vilja att begränsa sig själva kan bero på en önskan om harmoni och/eller respekt för kollegors kritik vars åsikter de värderar. Således gav resultaten inget stöd för bilden av Professorus Americanus som en frigjord oliktänkande.

De häftiga reaktionerna i det akademiska etablissemanget mot fritänkande akademiker som Kevin MacDonald, Norman Finkelstein, Mearsheimer och Walt, J.P. Rushton m.fl. – sådana som vågat lyfta blicken mot kontroversiella ämnen som judisk makt, Israellobbyn, Förintelseindustrin och mänskliga rasskillnader – ska förstås i det sammanhanget. En professor kommenterade: ”Folk skulle kanske debattera det med dig om du gav alla ett frikort från fängelse och lovade att alla skulle vara vänner efteråt”.

Utfrysning och moraliska fördömanden i vardagslivet skapar skuldkänslor. Det är automatiska reaktioner som kommer av att inte passa in i gruppen och har utvecklats evolutionärt under mänsklighetens historia. I synnerhet gäller det för västerlandets individualistiska kulturer där ett gott rykte som sträcker sig längre än den egna släkten utgör grunden för tillit och det civila samhället, och där ett dåligt rykte resulterar i utfrysning och evolutionär död.

Man skulle kunna tro att eftersom prefrontal kontroll kan stoppa etnocentriska subkortikala impulser så skulle vi också kunna förhindra dessa primitiva skuldkänslor. Skuldkänslorna kommer trots allt av helt normala attityder kopplade till etnisk identitet och etniska intressen som har brännmärkts som en följd av uppkomsten av en kritikkultur i Väst. Det borde fungera terapeutiskt att förstå att denna kultur upprättades av folk som behöll en stark känsla för sin egen etniska identitet och sina egna etniska intressen. Och det borde kunna lindra skuldkänslor om vi förstår att denna kultur nu upprätthålls av människor som söker materiella fördelar och psykologiskt godkännande på bekostnad av sina egna etniska intressen. Dessa skuldkänslor är inget annat än slutresultatet av etnisk krigföring som bedrivits på ideologisk och kulturell nivå snarare än på slagfältet.

Att bli kvitt skuld och skam är dock sannerligen ingen lätt process. MacDonald noterar att psykoterapi för vita människor börjar med en explicit förståelse av vad som tillåter oss att agera enligt våra intressen, även om vi inte helt kan kontrollera de negativa känslor som framkallas av dessa handlingar. Skam är ett tecken på underkastelse gentemot människor i den högre hierarkin. En person som är oförmögen att känna skam eller skuld även för de mest uppenbara överträdelser är bokstavligen en sociopat, en person utan önskan att passa in i gruppnormer. Sociopater har låg samvetsgrannhet och det rådde säkerligen ett starkt urval mot sociopati i de små grupper som vi utvecklades evolutionärt i, särskilt bland västerlandets individualistiska folkgrupper. De pålitliga och samarbetsvilliga med gott rykte segrade i evolutionens kamp.

Att anta konventionella åsikter om ras och etnicitet är en grundförutsättning för en karriär som mainstreamintellektuell eller politiker. Frank Salter har skrivit om hur vita som misslyckas att se till sin bredare släktskapsgrupp gynnar sig själva och sina familjer på bekostnad av sina egna etniska intressen. Det stämmer särskilt väl in på vita elitmänniskor – människor vars intelligens, makt och rikedom gör en stor skillnad inom kultur och politik. De offrar i själva verket miljoner av sina etniska släktingar för att gynna sig själva och sin närmaste familj. MacDonald kallar detta för ett katastrofalt omdömeslöst val ur evolutionär synvinkel. Vita som gynnas ekonomiskt eller yrkesmässigt av att anta konventionella åsikter om ras och etnicitet är obenägna att känna oro på en psykologisk nivå eftersom vår evolutionärt utvecklade psykologi är mycket mer anpassad för individ- och familjeintressen än rasliga och etniska gruppintressen. Det har till stor del med samvetsgrannhet att göra, som är centralt för att kontrollera naturliga tendenser i syfte att uppnå långsiktig belöning och passa in i ett bredare kulturellt sammanhang. Människor som har hög samvetsgrannhet tenderar som sagt också att vara djupt angelägna om sitt rykte. Genom att lura någon får jag en kortsiktig vinst på bekostnad av mitt rykte och det enda sättet att överleva blir att leta efter andra som inte känner till mitt rykte. Om jag å andra sidan samarbetar med någon gynnas vi båda och jag får ett rykte som samarbetsvillig, ett rykte som kan vara livslångt. På lång sikt tjänar jag på det. Samvetsgranna personer är team workers och således är de oerhört måna om sitt rykte. Nackdelen är att de därför lätt blir konformister.

Alla är vi rasister

Etniska konflikter har varit vanligt genom hela mänsklighetens historia. Inomgruppsligt samarbete för att försvara folkstammen är universellt och urtida och måste ha ökat genetisk lämplighet bland dem som agerade för att främja sitt folks intressen. Därför är det högst sannolikt att det naturliga urvalet format det mänskliga sinnet till att vara predisponerad för etnocentrism.

Etniska och nationalistiska känslor är djupt rotade och inte sällan associerade med våldsamma konflikter. En evolutionärt orienterad tänkare kan inte förvånas över detta. Det har sina rötter i förmoderna nationer och således i stamhistoria och stamidentitet. Det är inte en slump att den nationella identitetens explicita uttryck består av släktmetaforer såsom fäderneslandet, vapenbroder och broderskap. Nationalism är ett psykologiskt substitut för den urtida flocken och folkstammen.

MacDonald skriver att oavsett om etnocentrism är resultatet av psykologiska mekanismer som utvecklats evolutionärt för att försvara den egna gruppen eller om det är resultatet av inlärda negativa stereotyper om andra grupper så tenderar människor att ha negativa stereotyper om andra folkslag och föredra folk från sin egen ras. Det inkluderar även vita folk även om vita är mindre etnocentriska än icke-vita. Västerländsk kultur är individualistisk medan resten av världen till största delen är betydligt mer kollektivistisk. Det innebär att vita lättare än svarta kan kontrollera sin etnocentrism eftersom vitas primitiva subkortikala mekanismer som avgör etnocentrism är svagare.

Även relativt icke-etnocentriska vita människor är tillgivna sin ras, om än rudimentärt och omedvetet. Barn uppfattar även vid väldigt låg ålder ras i mer essentialistiska termer än både yrkeskategorier och kroppsbyggnad. De ser det som nedärvt och en viktig del av en persons identitet. Vi kan ändra vår kroppsbyggnad eller sysselsättning, men inte vår ras.

Ishockey är också ett helvitt fenomen i det moderna mångkulturella samhället.
Ishockey är också ett helvitt fenomen i det moderna mångkulturella samhället.

Socialpsykologiska experiment visar att testdeltagare reagerar olika på rasliga ingruppers och utgruppers ansikten. Exempelvis kommer man bättre ihåg ansikten från sin egen ras. Försökspersoner klassificerar också bilder snabbare på rasliga utgruppsmedlemmar än på ingruppsmedlemmar.

Det är bevisat att människan har en evolutionärt förvärvad naturlig rädsla för ormar och spindlar. Följaktligen är det intressant att vita på samma sätt reagerar med rädsla på bilder av svarta människor. En procedur är att visa vita försökspersoner olika fotografier av blommor, svarta människor, vita människor, ormar och bilar varav vissa åtföljs av en lätt stöt. Efter att ha lärt sig vad som händer när fotografierna visas förutser försökspersonerna stöten genom att reagera med rädsla så fort fotot visas. Därefter upphör stöten. Även efter att stöten har upphört reagerar vita försökspersoner med rädsla på fotografier av svarta och ormar, men inte på vita människor och ofarliga saker som blommor som hade kopplats ihop med stötar. Det stöder teorin att vita har en naturlig rädsla för svarta liksom de har för ormar (men inte för blommor).

Undersökningar som Implicit Attitudes Test visar att 80 procent av vita testdeltagare tar längre tid på sig att associera positiva ord med svarta människor än med vita. Det tyder på att vita har implicit negativa stereotyper om svarta. Enkätundersökningar av explicita attytider till ras visar dock att vita Collegestudenter i USA har positiva attityder till svarta. Till exempel visade en studie att vita fick 1,89 poäng på en sexgradig skala där 1 betyder starkt positiv till svarta och 6 starkt negativ till svarta. För att mäta explicita attityder används även intervjuer. Ett representativt urval av 2000 hushåll visade att 37 procent av vita såg raslig identitet som mycket viktigt och ytterligare 37 procent såg det som något viktigt. Generellt blir människor mer rasmedvetna när de blir äldre, endast 53 procent såg raslig identitet som antingen mycket eller något viktigt när de växte upp. Trots att 77 procent av vita svarade att vita har en kultur som borde bevaras var endast 4 procent medlem i en organisation som baseras på raslig eller etnisk identitet. I samma undersökning angav 75 procent av vita att fördomar och diskriminering är viktiga eller mycket viktiga förklaringar till afroamerikaners tillkortakommanden i samhället. Generellt sett har svarta och andra icke-vita minoriteter mycket starkare explicit etnisk identitet än vad vita har. Exempelvis visade samma studie att 72 procent av svarta tyckte att raslig identitet är mycket viktigt och 18 procent att det är något viktigt. 90 procent av svarta svarade att svartas kultur är värd att bevara. Svarta påvisar även en väsentligt större explicit preferens till sin egen grupp jämfört med vita.

Det finns alltså en tydlig diskrepans mellan vitas explicita respektive implicita attityder gentemot svarta. Även vita vänsterliberaler har på det implicita planet övervägande negativa attityder till svarta, även om vänsterliberalernas implicit negativa attityder är mindre negativa än vita konservativas. Vita vänsterliberaler hycklar mer än konservativa och nationalister i rasfrågan eftersom det råder en större skillnad mellan implicita och explicita attityder hos vänsterliberaler än vad det gör hos konservativa och nationalister. Denna diskrepans orsakas av kontrollmekanismer i hjärnans prefrontalkortex, som hindrar att implicit negativa attityder blir explicita.

I en studie där försökspersonerna var anslutna till en fMRI-maskin som tar bilder på hjärnan när den arbetar, visades foton på svarta och vita. När fotona visades under en för kort tid för att medvetet kunna bearbetas visade maskinen att vita reagerade negativt på fotona av svarta personer. En liknande undersökning visade samma sak men när fotot på en svart person fick den verbala etiketten ”afroamerikan” uppstod inte någon subkortikal skräckreaktion. Det beror på prefrontal kontroll som undertrycker den implicita skräckreaktionen. I samma stund som man börjar tänka på ras i ord så är man medveten om det och kan fatta beslut. Kontrollmekanismer i prefrontalkortex aktiveras så att negativa tankar förträngs.

Vit etnocentrism existerar men bara på ett omedveten plan och vitas etnocentriska attityder tar sig implicita skepnader. Konservativa invandringskritiker som bedyrar att ”jag är inte rasist men…” och uteslutande bygger sin invandringskritiska inställning på ekonomiska argument och invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är exempel på en etnocentrism som inte vågar säga sitt namn.

MacDonald skriver att bevisen för en naturlig rädsla för främmande raser dock inte är entydiga eftersom det inte är uteslutet att vitas automatiska negativa attityder gentemot svarta kan vara inlärda genom upprepade dåliga erfarenheter av svarta eller på grund av negativ skildring av svarta i media. Mer troligt är dock att mekanismen fungerar genom tidig socialisering. Den typ av människor du ser omkring dig i tidiga barndomsår är din rasliga ingrupp. Data från utvecklingspsykologi visar att redan vid tre månaders ålder visar barn preferens för sin egen ras före andra. Spädbarn som exponeras för andra raser under denna tidiga period har en mindre preferens för sin egen ras. Om det är så har människor preferens för sin egen ras under normala naturliga förhållanden och denna naturliga mekanism kan luras genom exponering för andra raser under den tidiga barndomen.

Individualism/kollektivism

Västerländsk kultur är individualistisk medan resten av världen till största delen är betydligt mer kollektivistisk och etnocentrisk. Individualistiska kulturer visar endast ett litet känslomässigt engagemang för den egna gruppen. Personliga mål är viktigast av allt och socialisering betonar vikten av självtillit, oberoende, individuellt ansvar och att ”hitta sig själv”. Individualister är mer positiva till främlingar och är mer benägna att bete sig på ett prosocialt, altruistiskt sätt mot främmande människor (t.ex. vita volontärarbetare som åker till Afrika). Individualism är kopplat till egenskaper som utgör basen för västerländsk modernism: kärnfamiljen, bilateralt släktskap, monogami, moralisk universalism (moralen definieras av universella abstrakta principer om rättvisa som är oberoende av släktförbindelser eller grupptillhörighet), vetenskap, relativt låg etnocentrism, samt civilsamhällen baserade på rykte och tillit mellan medborgarna. Individualism är grunden för västerlandets framgång men det innebär också att vita folks etnocentrism är relativt lättkontrollerad.

Kollektivistiska kulturer som är typiska för Mellanöstern, Afrika, Kina och Indien har motsatta egenskaper. Framför allt är dessa samhällen baserade på utvidgade storfamiljer och klanrelationer. I kollektivistiska samhällen är tilliten förbehållen familjen och släkten. Social organisation, såväl politisk som ekonomisk, är familjebaserad. Moralen definieras av vad som gynnar den egna gruppen. Oförmågan att skapa civilsamhällen är ett fundamentalt problem för kollektivistiska samhällen i Mellanöstern och Afrika, där splittring mellan olika religiösa och släktbaserade grupper definierar det politiska landskapet. Enligt MacDonald innebär västerlandets utveckling mot mångkultur slutet för individualistisk västerländsk kultur. Individualism och kollektivism har sannolikt en biologisk grund med tanke på dess uttryck i släktrelationer, äktenskap och utvecklingen av civilsamhällen som utmärker västerländsk modernism.

Fram för explicit etnocentrism

Potentiella tankebrottslingar måste i sina vardagliga liv bedöma riskerna med hänsyn till sin försörjning och sitt rykte. Men det är mer komplicerat än så. Den moderna människan exponeras för en inte sällan förvirrande mängd kulturella meddelanden som påverkar hur hon uppfattar världen. Dessa meddelanden är ofta riktade mot hjärnans explicita bearbetningssystem och kan vara influerade av många olika konkurrerande intressen.

Exempelvis är det vanligt att mediala bilder har viktiga effekter på beteendet även om folk ofta är omedvetna om att deras beteende påverkas av bilderna. Dessa bilder skapas ofta av annonsörer som medvetet försöker påverka mottagarna av meddelandena på ett sätt som överensstämmer med annonsörernas intressen, inte åhörarnas intressen.

Än viktigare är att mediala budskap formar diskussionen om frågor som berör vitas identitet och intressen. MacDonald skriver att kritikkulturen har blivit västerlandets explicita kultur, som ändlöst upprepas i medias budskap och förpackas olika för folk beroende på deras intelligensnivå och utbildningsnivå samt beroende på olika fritidsintressen och subkulturer. Genom att programmera hjärnans högre områden kan denna explicita kultur kontrollera de vita folkens implicita etnocentrism. För att ta sig ur detta träsk måste den explicita kulturen förändras. Det lär inte bli lätt men enligt MacDonald är första steget psykologiskt: Stolt och självsäkert hävdande av etnisk identitet och etniska intressen bland vita människor och att skapa gemenskaper där sådant explicit hävdande anses normalt och naturligt snarare än ett skäl till utfrysning. Faktumet att ett sådant hävdande talar till vår implicita psykologi är en tillgång, skriver MacDonald. Det är alltid lättare att acceptera den naturliga tendensen än att motsätta sig den. Att i detta fall motsätta oss våra naturliga etnocentriska tendenser genom att använda prefrontal kontroll mot våra egna etniska intressen är inget annat än en dödsdom.

MacDonalds slutsats är att oavsett styrkan hos de naturliga mekanismer som ligger till grund för etnocentrism är de otillräckliga för att etniskt försvara vita i dagens värld. Sociala identitetsprocesser är en biologisk anpassning men svarar inte på genetiska skillnader mellan grupper. Därför är de oanvändbara för etniskt försvar såvida inte grupperna redan utgörs av en etnisk grund. Inom t.ex. lagidrott är detta uppenbart.

Att inte visa etnisk lojalitet, i synnerhet i samband med konkurrens mellan olika raser, är enligt Frank Salter den genetiska motsvarigheten till att förråda sitt barn eller barnbarn (Frank Salter, On Genetic Interets, 2007, s. 303, 305). Salter skriver vidare (s. 310-311):

The message of modern biology is that genetic fitness is the ultimate interest, meaning precisely that it is of absolute importance. This is surely the starting position of any ethical discussion of the choice between genetic and other interests. In circumstances where the choice is clear, failing to put genetic interests first can be as maladaptive as throwing away one’s own life or letting one’s children drown. Failing to discriminate in favour of one’s own children is likely to depress fitness, as is failing to defend the interests of one’s ethny when a threat to group fitness is reasonably clear cut, as in territorial displacement (ethnic cleansing), subordination, and genocide.

Conservatives can’t win!

Sverigedemokratisk Ungdom - otillräckliga för att försvara etniskt svenska intressen
Sverigedemokratisk Ungdom – otillräckliga för att försvara etniskt svenska intressen

Se även:

Lika barn leka bäst

Läs mer:

Psychology and white ethnocentrism
Ethnic nationalism, evolutionary psychology and Genetic Similarity Theory
Oxytocin promotes human ethnocentrism
Adolescents get daily happiness boost from ethnic identity
James Watson’s most inconvenient truth: Race realism and the moralistic fallacy

Etnomasochismens psykopatologi

Generellt sett har etniska minoriteter (främst icke-vita) ett egenintresse att stödja den etniska omvandlingen av Sverige för att göra svenskarna till en minoritetsgrupp i sitt eget land. De är socialdarwinistiskt motiverade. Men vilka är de vita etniska svenskar som helhjärtat stödjer en anti-vit svenskfientlig politik vars yttersta konsekvens är att deras egen folkgrupp går under? Är de mentalt friska?

Alexander Bengtsson från antirasistiska Expo - mentalt frisk?

Alexander Bengtsson från antirasistiska Expo – mentalt frisk?

En hypotes är att många av etnomasochisterna hatar sig själva och sin etnicitet till följd av traumatiska upplevelser i barndomen. Det kan tänkas att det bidrar till att föda fientliga känslor gentemot den egna gruppen. Det hör förvisso de politiskt korrekta till att utan belägg psykologisera kring sina meningsmotståndare. Därför är det extra intressant att reda ut hur det förhåller sig egentligen och om dessa fula debattknep kanske bara är projektioner av deras egna svåra barndomskomplex.

Ett exempel på en sådan svensk självhatare med tragisk barndom har vi i Hillevi Wahl. Den 10 november 2009 skrev hon en krönika i tidningen Metro med rubriken ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin”. Texten dryper av xenomani (en överdriven vurm för allt utländskt) och är ett typiskt exempel på hur etnomasochisten förhåller sig till sin etnicitet med misstro, skuld och förakt:

Ni vet, det självklara, om att vi inte skulle haft ett sådant välfärdssamhälle i dag om det inte varit för alla invandrare. Om att det oftast är invandrare som tar hand om de sjuka och svaga i samhället. Och barnen, inte minst – med stor kärlek och omsorg. De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det.

Men sådant biter inte på kunskapsfobiker.
”De borde anpassa sig”, fnyste min släkting.

Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me?

Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet i dörren innan de vågar gå ut i trappen med soporna, för att de är så jävla rädda för att träffa folk?

Ska de stå under köksfläkten och röka resten av sitt liv? Och pimpla lådvin i sin ensamhet och vara otacksamma och bittra?

Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.

I Aftonbladet den 15 december 2007 berättade Hillevi Wahl om sin barndom med alkoholiserade föräldrar och hur de söp sönder varje julhelg:

Det luktade aldrig lussebullar.
Bara fylla, utslaget vin och urin.
– Jag ville bara att julen skulle ta slut, säger Hillevi Wahl.

Hon minns lukten av urin i den gröna manchestersoffan. Och rökdimman som stank av alkohol, svett och spyor.
När julen kom drog mamma och pappa ned persiennerna och korkade upp.
– De laddade länge inför julen för då fick de dricka extra mycket. Inte bara vardagsrödtjut, utan sprit, whisky och snaps i mängder.
Hillevi Wahl växte upp i ett alkoholisthem och hon vande sig tidigt vid ett hem fyllt av fylla.
Till jularna blev fyllan mer aggressiv. Och legitim.
– Jag var alltid på helspänn för att de drack så mycket. De köpte enorma mängder som skulle räcka över alla helgerna. Men allt tog slut på några dagar.
Julfesten fortsatte långt in på nyåret.

Fick aldrig julklappar
Hillevi längtade efter att lovet skulle ta slut och att föräldrarna skulle nyktra till och gå till jobbet.
– Mina föräldrar önskade nog att de kunnat göra julen annorlunda. Men det blev bara kaos.
Några glädjejular tindrar ändå i minnet. En gång hos nyktra släktingar i Göteborg.
– Jag fick ett dockskåp, jag som aldrig fick några julklappar.

Demonstration mot brittiska nationalistpartiet BNP

Demonstration mot brittiska nationalistpartiet BNP

Den under efterkrigstiden så inflytelserika empiriska studien The Authoritarian Personality, vars hycklande och anti-vita politiserade tolkningar av resultaten man kan bortse från, mätte grad av etnocentrism hos testpersoner. Resultaten visade att personer med låg etnocentrism hade en negativ syn på sina föräldrar medan individer med hög etnocentrism hade en positiv syn på sina föräldrar. Evolutionspsykologen Kevin MacDonald analyserar studien i The Culture of Critique (s. 176-177) och skriver att de lågetnocentriska barnens negativa känslor gentemot sina föräldrar beror på att de känt sig övergivna och inte fått tillräckligt med ömhet av föräldrarna:

Whereas the negative feelings high scorers had toward their parents tend to derive from parental efforts to discipline the child or get the child to do household chores, the negative feelings of the low scorers are the result of feelings of desertion and loss of affection (p. 349). However, in the case of the low scorers, Frenkel-Brunswik emphasizes that the desertions and loss of love are frankly accepted, and this acceptance, in her view, precludes psychopathology. I have already discussed F63, whose father abandoned her; another low scoring subject, M55, states, “For example, he would take a delicacy like candy, pretend to offer us some and then eat it himself and laugh uproariously. . . . Makes him seem sort of a monster, though he’s not really” (p. 350). It is not surprising that such egregious examples of parental insensitivity are vividly recalled by the subject. However, in the upside-down world of The Authoritarian Personality, their being recalled is viewed as a sign of mental health in the subjects, whereas the overtly positive relationships of the high scorers are a sign of deep, unconscious layers of psychopathology.

Contemporary developmental research on authoritative parenting and parent-child warmth also indicates that authoritative parents are more successful in transmitting cultural values to their children (e.g., MacDonald 1988a, 1992, 1997a). In reading the interview material, one is struck by the fact that low scorers have rather negative views of their parents, whereas high scorers have quite positive views. It is reasonable to suppose that the low scorers would be more rebelliousness against parental values, and this indeed occurs.

Allsköns subkulturella minoriteter och avvikare demonstrerar mot rasism.

Allsköns subkulturella minoriteter och avvikare dyker upp på antirasistiska demonstrationer.

Etnomasochism eller white guilt verkar dock endast förekomma i större skala i samhällen som genomsyras av kulturmarxism. Måhända är det inte en slump att dessa, så gott som uteslutande västerländska, samhällen också har skuldorienterade kulturmönster. Skuldkulturer präglas av stark inre kontroll genom samvetsförebråelser och skuldkänslor. Man talar ogärna positivt om sig själv medan man samtidigt gärna erkänner sin skuld för att inte få dåligt samvete. Detta kan jämföras med skamkulturer i Mellanöstern där det tvärtom handlar om att hålla skam och skuld borta för att inte smutsa ner släktens heder. Skamkulturer präglas av stark yttre social kontroll, vilket leder till skamkänslor för den som bryter mot reglerna.

Etnomasochismen är lika sinnessjuk som irrationell då etnomasochisten menar att det är rasistiskt och moraliskt fel att kollektivt skuldbelägga en icke-vit folkgrupp för oförrätter som den begått. Det är ju knappast bara vita folk som sysslat med folkmord och slaveri, faktum är att vita inte ens utmärker sig i det avseendet. Västerländsk kultur utmärker sig med sin unika altruism, individualism, egalitarism och universalistiska moral. Vad som är rätt och fel anses i västerländsk kultur vara oberoende av vilken grupp som gynnas av det. Därmed är vi mer kapabla att tänka och resonera opartiskt än folk i kollektivistiska, etnocentriska kulturer med en partikularistisk moral där vad som är rätt definieras av vad som gynnar den egna gruppen. Svensk kultur är enligt en mängd komparativa undersökningar (t.ex. World Values Survey) den överlägset mest individualistiska i världen, vilket gör oss extra mottagliga för kulturmarxistisk propaganda som leder till etnomasochism. I samband med en föreläsningsturné sommaren 2011 gav Kevin MacDonald i en intervju med tidningen Nationell Idag sin syn på vad som lett fram till svenskarnas etnomasochism:

När man på gruppnivå studerar europeisk psykologi i dagens kontext ser man tydligt att politisk korrekthet används för att utnyttja en moralisk beskaffenhet som är särskilt framträdande hos västerlänningar, nämligen det som gör oss mottagliga för skuldbeläggande. Detta oroar mig. På det psykologiska planet fungerar det som ett kraftfullt vapen mot varje form av europeisk identitet, samhörighet och sammanhållning. De här mekanismerna styr sedan vårt beteende, hindrar oss från att främja våra egna intressen.

Européer som grupp har förstås också intressen, precis som alla andra etniska grupper. Dessa våra intressen är helt legitima, men en viss politiskt korrekt ideologi utnyttjar hur vi är ordnade rent moraliskt och gör oss på så sätt sårbara i förhållande till andra etniska grupper. Om någon skulle vilja ge sig på projektet att till exempel göra Kina eller Korea till multikulturella samhällen, vore han också tvungen att använda sig av helt andra verktyg än skuldbeläggande och empati. Skuldbeläggande skulle inte bita på människorna där, jag tror inte att de skulle kunna fås att känna skam för vilka de är, sin historia och så vidare. Här i Sverige har ni aldrig haft ett samhälle byggt på slavarbetskraft, ni har aldrig haft några betydande kolonier, ni tog inte som folk parti för Tredje riket. Trots det har man fått svenskarna att känna skuld och skam över sin historia. Vilket för övrigt visar att alla dessa frågor om skuld och så vidare egentligen är irrelevanta, de lyfts bara fram i ett enda syfte, som vapen mot oss européer som etnisk grupp.
[…]
Typiskt för vita folkslag är bland annat vårt sätt att gruppera oss socialt. Våra relationer människor emellan grundar sig inte uteslutande på släktskap med andra, genom utvidgade storfamiljer som är vanligt i andra delar av världen. I stället har det historiskt sett varit viktigt med vänskapliga relationer, att ha gott anseende, att ha ett rykte om ärlighet, integritet. Européer emellan har man varit tvungen att bevisa sitt värde på det planet, att man har god karaktär. Så till vida går det att tala om en viss sorts konformism hos européer. I universitetsvärlden har jag så ofta sett exempel på detta: akademiker må ha titlar, utmärkelser och privilegier, de må se sig som självständiga, oberörda av gruppens krav, men i slutänden är det ytterst viktigt för dem att framstå som någon med god karaktär, med hög moral. Idag innebär det att man utan minsta tvekan skriver under på det multikulturella projektet och tillhörande idéer.

De freudianska Frankfurtjudarna, kulturmarxismens grundare, bidrog till etnomasochismen i Väst också genom deras uppmaning till icke-judarna att revoltera mot sina föräldrar, i syfte att bryta ner deras etniska medvetenhet. Således såg dessa hycklande judar individens avsaknad av revolt mot sina föräldrar som ett uttryck för psykisk sjukdom. De lyckades få människor att skylla sina problem på sina föräldrar och de lyckades undanhålla de verkliga orsakerna till antisemitism, dvs. judarnas eget beteende.

Se även:

Vit etnocentrism