Så judisk var bolsjevismen

judiskkommunism

Etniska judar var utan tvivel dominerande inom kommunistiska rörelser i Europa och USA under 1900-talet. De flesta judar var självklart inte kommunister men de som var det hade i påfallande hög grad ledande eller inflytelserika roller.

Bosjevikregimen i Sovjet dominerades av icke-ryssar och bland dessa spelade judar en avgörande roll. De flesta västerlänningar är fortfarande ovetandes om den judiska överrepresentationen i den sovjetiska partieliten, mycket på grund av att dessa kommunistjudar och deras icke-judiska partivänner gjorde allt för att försöka dölja deras dominerande roll.

Av avgörande vikt i sammanhanget är huruvida medlemmarna i bolsjevikeliten identifierade sig med ryska folket och därmed var lojala mot ryssarna. Mycket tyder på att svaret är nej på den frågan. Antalet betydelsefulla judar i den innersta kärnan av partiet var fler än vad som visades utåt. Etniskt ryska partimedlemmar var ofta gifta med judiska kvinnor. Den hemliga polisen Tjekan bestod till stor del av icke-ryssar och de etniska ryssarna i Tjekan utgjordes generellt av psykopater och kriminella snarare än vanliga ryssar. Således finns starka skäl att anta att såväl de icke-ryska som de ryska bolsjevikerna saknade lojalitet med det ryska folket. Alltså kan Sovjetunionen inte gärna betraktas som ett ryskt projekt och om inte ett helt och hållet judiskt så definitivt ett icke-ryskt eller utländskt sådant. Åtminstone förefaller Sovjetunionen från början ha varit ett kryptojudiskt projekt. Dessutom sponsrades bolsjevikerna av rika judiska kapitalister i Väst, som exempelvis Olof Aschberg och Jacob Schiff.

Professor Kevin MacDonald skriver i Kritikkulturen att bolsjevikrevolutionen hade en klar etnisk aspekt, att de inflytelserika vänsterjudarna behöll sin etniska identifikation och att den judiska inblandningen i bolsjevismen är det tydligaste exemplet på judisk partikularism i historien. Än idag bryr sig inte vänstervridna judar nämnvärt om bolsjevismens makabra konsekvenser för miljoner icke-judiska européer.

Bolsjevikrevolutionen hade således en påtaglig etnisk sida: i en mycket stor utsträckning styrde judar och andra icke-ryssar det ryska folket med katastrofala följder för ryssarna och andra etniska grupper, som inte kunde bli delaktiga av maktstrukturen. När till exempel Stalin beslöt att deportera tjetjenerna, utnämnde han en osset – en medlem av ett folk, som han själv delvis härstammade ifrån och som var historiska fiender till tjetjenerna – till chef för deportationerna. Osseter och georgier, stalins egna stamförvanter, fick göra sig breda på andra etniska gruppers bekostnad.

Medan Stalin gynnade georgierna, hade judar sina egna etniska mellanhavanden att göra upp. Det förefaller troligt att bolsjevikernas massmord och terror åtminstone delvis motiverades av hämndgirighet mot folk som historiskt varit judefientliga. Flera historiker har framkastat att judar ingick i säkerhetsstyrkorna i ett sådant stort antal för att kunna taga hämnd för den behandling de fick utstå under tsarerna (Rapoport 1990, 31; Baron 1975, 170). Till exempel tjänade kosackerna tsaren i egenskap av en militärpolisstyrka och satte in sin kraft mot judiska samhällen under konflikterna mellan regeringen och judarna. Efter revolutionen deporterades kosackerna till Sibirien för sin vägran att ansluta sig till kollektivjordbruken. På 1930-talet var chefen för deportationerna en etnisk jude, Lazar Kaganovitj, som på grund av sin böjelse för våld fick öknamnet ”vargen i Kreml”. I sin kampanj mot bönderna fann Kaganovitj ”ett närmast perverst nöje i att kunna diktera för kosackerna. Han mindes blott alltför väl vad han och hans släkt fått utstå av dessa människor. … Nu skulle de alla få betala – män, kvinnor, barn. det spelade ingen roll vilka. De blev en och samma. Detta var nyckeln till [Kaganovitjs] väsen. Han skulle aldrig förlåta och han skulle aldrig glömma.” (Kahan 1987, 164) likaså sattes judar att leda säkerhetstjänsten i Ukraina, som hade en lång historia av antisemitism (Lindemann 1997, 443) och blev en skådeplats för massmord på 1930-talet.

I Ungern var hela 95 procent av de ledande personerna i Béla Kuns kommunistregering judar och judar var vid tiden efter första världskrigets slut även starkt överrepresenterade bland ledande revolutionära kommunister i övriga Östeuropa samt i Tyskland och Österrike. Detta enligt Harvardhistorikern Richard Pipes The Russian Revolution som MacDonald refererar. MacDonald skriver i Kritikkulturen:

Ungerns fall är helt och hållet jämförbart med Polens både vad avser de triumferande kommunistiska judarnas ursprung och den antisemitiska rörelsens slutliga seger över dem. Trots att Stalin var antisemit, insatte han judiska kommunister som ledare för sitt projekt att behärska Ungern efter andra världskriget. Statsmakten var ”helt och hållet behärskad” av judar (Rothman och Lichter 1982, 89), en vanlig uppfattning hos det ungerska folket (se Irving 1981, 47ff). ”Budapestblaskorna förklarade varför det fanns en enda icke-jude i partiledningen med att man behövde en ’goj’ att tända ljusen på lördagarna” (Rothman och Lichter 1982, 89). Med röda arméns stöd kunde ungerska kommunistpartiet tortera, fängsla och avrätta oppositionens politiska ledare och andra oliktänkande liksom effektivt omforma det ungerska näringslivet i Sovjetunionens tjänst. Man skapade således en situation, som liknade den i Polen: Judar insattes av sina ryska herrar som det idealiska mellanskiktet mellan en utnyttjande, främmande härskande elit och en underkuvad inhemsk befolkning.

Judarna ansågs ha planerat den kommunistiska revolutionen och ha vunnit mest på den. Nästan hela partieliten utgjordes av judar, de högsta posterna i säkerhetspolisen innehades av judar, och direktörsposterna i hela näringslivet behärskades av judar. De judiska kommunistpartifunktionärerna och direktörerna i näringslivet dominerade icke endast ekonomiskt. De förefaller också ha haft en tämligen obegränsad tillgång till de icke-judiska kvinnor som arbetade under dem – dels till följd av den fattigdom befolkningens stora massa sjunkit ned i, dels på grund av statliga politiska åtgärder särskilt avsedda att undergräva traditionella sexuella seder; exempel betalade man kvinnor för att skaffa sig utomäktenskapliga barn (se Irving 1981, 111). Den kommunistiska judiska byråkratin i Ungern synes således ha haft övertoner av ett sexuellt och fortplantningsmässigt herravälde över icke-judarna, i vilket judiska män kunde få en oproportionerligt stor sexuell tillgång till icke-judiska kvinnor.

I Polen var majoriteten av kommunisterna judar, vilket framgår i boken The Jewish Century (s. 90) av den ryskjudiske historikern Yuri Slezkine, specialiserad på östeuropeisk historia vid California State University. Slezkine visar att 70 procent av den ursprungliga kommunistledningen i Polen var judar. År 1930 var 51 procent av medlemmarna i den kommunistiska ungdomsorganisationen i Polen judar, år 1937 var 65 procent av kommunisterna i Warszawa judar, av de som kontrollerade kommunistpartiets propagandaapparat var 75 procent judar, 90 procent av medlemmarna i MOPR (Internationella röda hjälpen) och de flesta medlemmar i centralkommittén var judar. Vid samma tid var andelen judar i det amerikanska kommunistpartiet 40-50 procent bland såväl medlemmar som ledare, journalister och tänkare. Slezkines bok kan inte avfärdas som ”antisemitisk” eftersom den, förutom att ha författats av en jude och hyllats i stora amerikanska och israeliska dagstidningar, även vunnit pris i National Jewish Book Awards (2005) som årligen arrangeras av Jewish Book Council.

Slezkine visar att judar utmärkte sig starkt bland kommunistiska studenter vid amerikanska universitet. På 1960- och 1970-talet, då kommunism var som populärast i västvärlden, utgjorde judiska studenter majoriteten av alla vänsterradikala aktivister vid flera amerikanska universitet, exempelvis Harvard. Slezkine (s. 349) citerar en omfattande undersökning från 1971-1973 av drygt tusen studenter:

”[…]After examining our results, we concluded that there was little point in dividing the non-Jewish category into several ethnic or denominational components, because these subgroups differed only slightly in their adherence to radical ideas. Jews, by contrast, were substantially more radical than any of the non-Jewish religious or ethnic subgroups.”

Det är sannerligen slående hur kommunismen i USA till stor del faktiskt var ett judiskt särintresse på 1960-talet (s. 349):

In a 1970 nationwide poll, 23 percent of all Jewish college students identified themselves as ”far left” (compared to 4 percent of Protestants and 2 percent of Catholics); and a small group of radical activists studied at the University of California was found to be 83 percent Jewish. A large study of student radicalism conducted by the American Council of Education in the late 1960s found that a Jewish background was the single most important predictor of participation in protest activities.

Slezkine beskriver även hur judarna klarade sig betydligt lindrigare undan bolsjevikernas terror och etniska rensningar än andra etniska grupper på 1930-talet. Kampanjen mot judarna började först efter den stora terrorns år och var då betydligt mildare än behandlingen av andra etniska grupper hade varit (s. 308):

Possibly as a consequence of Stalin’s death in March 1953, the attack on the Jews was on a much less massive scale and was much less lethal than the treatment of the other ethnic groups […] It was also much less consistent than the discrimination against ”the children of the Cossack officers, noblemen, factory owners, and priests” had been in the 1920s and early 1930s.

Etniska judar bossade över Gulag från dess början 1930 till slutet av 1938. Slezkine kallar dessa judar för ”Stalins villiga bödlar”. Sovjets ökända säkerhetspolis NKVD beskriver han som ”en av de mest judiska av alla sovjetiska institutioner”. Av de 111 högsta tjänstemännen inom NKVD var 42 judar, 35 ryssar, 8 lettländare och 26 av övrig härkomst. Tolv av NKVD:s 20 direktorat (inklusive avdelningar för statens säkerhet, polis, arbetsläger och deportationer) leddes av tjänstemän som identifierade sig som etniska judar, skriver Slezkine. Huvuddirektoratet för statens säkerhet, det främsta av alla NKVD-organ, bestod av tio avdelningar varav sju (avdelningen för skydd av regeringstjänstemän, avdelningen för kontraspionage, säkerhetspolitiska avdelningen, specialavdelningen, avdelningen för utländsk underrättelsetjänst, registeravdelningen och avdelningen för fängelser) drevs av invandrare från det tidigare judiska bosättningsområdet i Tsarryssland. ”Foreign service was an almost exclusively Jewish specialty (as was spying for the Soviet Union in Western Europe and especially in the United States)”, skriver Slezkine (s. 103, 254-255).

Genrikh Yagoda, chef för NKVD 1934-1936.
Genrikh Yagoda, judisk chef för NKVD 1934-1936.

En stor anledning till Hitlers fanatiska antisemitism var hans medvetenhet om vad bolsjevikjudarna sysslade med i Sovjet. Han ville till varje pris undvika att något liknande skulle drabba tyskarna. Organiserade judar i Väst spelade också en viktig roll för att få de västerländska demokratierna att slåss på Stalins sida i kriget mot Hitler.

Angående sambandet mellan judiskhet och marxism skriver Slezkine (s. 91-92):

Socialism, according to Berdiaev, is a form of ”Jewish religious chiliasm, which faces the future with a passionate demand for, and anticipation of, the realization of the millennial Kingdom of God on earth and the coming of Judgment Day, when evil is finally vanquished by good, and injustice and suffering in human life cease once and for all.” […] Add to this the fact that Jewish liberty and immortality are collective, not individual, and that this collective redemption is to occur in this world, as a result of both daily struggle and predestination, and you have Marxism.

Karl Marx, who was a typical Jew, solved, at history’s eleventh hour, the old biblical theme: in the sweat of thy brow shalt thou eat bread. … The teaching of Marx appears to break with the Jewish religious tradition and rebel against all things sacred. In fact, what it does is transfer the messianic idea from the chosen people to a class, the proletariat.

Or maybe it was the other way around, as Sonja Margolina has argued recently (echoing Isaac Deutscher’s genealogy of the ”non-Jewish Jews”). Maybe Marx appeared to preserve Judaism in a new guise while in fact breaking with the Jewish religious tradition in the same way as the most famous, and perhaps the most Jewish, Jew of all.

His name is Jesus Christ. Estranged fom orthodox Jews and dangerous to the rulers, he dispossessed the Jewish God and handed him over to all the people, irrespective of race and blood. In the modern age, this internationalization of God was reenacted in secular form by Jewish apostates. In this sense, Marx was the modern Christ, and Trotsky, his most faithful apostle. Both – Christ and Marx – tried to expel moneylenders from the temple, and both failed.

Whatever their thoughts on Christianity as a Jewish revolution, some Jewish revolutionaries agreed that they were revolutionaries because they were Jewish […] And Lev Shternberg, a onetime revolutionary terrorist, a longtime Siberian exile, and the dean of Soviet anthropologists until his death in 1927, came to see modern socialism as a specifically Jewish achievement. ”It is as though thousands of the prophets of Israel have risen from their forgotten graves to proclaim, once again, their fiery damnation of those ‘that join house to house, field to field’; their urgent call for social justice; and their ideals of a unified humanity, eternal peace, fraternity of peoples, and Kingdom of God on earth!”

Enligt Slezkine är emellertid inte bara marxismen, utan även postmarxismen, i grunden judisk (s. 85-86):

Jews played a decisive role in the pacifist and feminist movements, and in the campaigns for sexual enlightenment.

The left-wing intellectuals did not simply “happen to be mostly Jews” as some pious historiography would have us believe, but Jews created the left-wing intellectual movement in Germany. (Deak 1968, 28–29)

Karl Marx
Karl Marx

Kommunismen syftade till att tjäna etniskt judiska intressen på så sätt att den skulle reducera eller utplåna antisemitismen om bara klasskillnaderna utjämnades. Detta eftersom antisemitism historiskt sett ofta orsakats av judarnas klassiska yrkesprofil som en ekonomiskt exploaterande elit, eller stereotypen av en sådan. Genom att pracka på icke-judar kommunism var tanken att judarna inte längre skulle uppfattas som en särskild social kategori. I verkligheten lyckades vänsterjudarna dock inte med detta ändamål eftersom de kommunistiska regimerna i Europa senare gav upphov till antisemitism. Det beror på att folk kunde se att judar dominerade den politiska makteliten i kommunistregimerna. Marxistjudarna ägnade sig åt självbedrägeri och behöll omedvetet, och i andra fall medvetet, sin etniskt judiska identitet. Enligt evolutionspsykologen Kevin MacDonald, som själv en gång var övertygad marxist som ung universitetsstudent, handlade judarnas engagemang i vänsterrörelser dels om självbedrägeri och dels om att lura icke-judar. Han menar att ideologierna fungerat som en sorts kryptojudendom.

Judarna övergav således kommunismen och många judar övergav vänstern när den började kritisera Israel. Många av dessa vänsterjudar, exempelvis Irving Kristol och Norman Podhoretz, konverterade istället till neokonservatismen.

Slutligen är det intressant att dra paralleller mellan den judiska mångkulturalismen och bolsjevismen. I Slezkines bok (s. 246) framgår att perioden före den stora terrorn och organiserade masslakten av oliktänkande icke-judar i 1930-talets Sovjet föregicks av stora insatser för tolerans för etniska minoriteter och etnisk mångfald:

In the 1920s and early 1930s, Soviet nationality policy consisted in the vigorous promotion of ethnic diversity, ethnic autonomy, and ethnoterritorial institutional consolidation. According to the Party orthodoxy (as formulated by Lenin and Stalin before the revolution), the injustices of the tsarist ”prisonhouse of nations” could be overcome only through sensitivity, tact, and various forms of ”affirmative action” (to use an apt anachronism).[…] The passing of ethnic discontent would result in the demystification of ethnic groups and their ultimate fusion under communism. Nationality, as every Marxist knew, was a facade that concealed the reality of class struggle. Bolshevik multiculturalism was like politeness: nothing was valued as highly and cost as little (or so the Bolsheviks thought). By promoting the ”national form,” the Party was reinforcing the ”socialist content.” Diversity was the surest path to unity. The greatest monument to this dialectic was the first ethnoterritorial federation in the history of the world: the Union of Soviet Socialist Republics.

En likhet mellan dåtidens bolsjeviker och dagens ledande mångkulturalister i Väst är synen på vanligt folk, som då liksom idag till största delen var motvilligt inställda till maktelitens subversiva och folkfientliga idéer. Citat ur Slezkines ovannämnda bok i Kevin MacDonalds recension av den:

What united the Jews and philosemites was their hatred for what Lenin (who had a Jewish grandfather) called “the thick-skulled, boorish, inert, and bearishly savage Russian or Ukrainian peasant”—the same peasant Gorky described as “savage, somnolent, and glued to his pile of manure” (p. 163). It was attitudes like these that created the climate that justified the slaughter of many millions of peasants under the new regime.

Det påminner inte lite om dagens propaganda mot massinvandringskritiker som varandes ”lågutbildade bönder”, ”främlingsfientliga”, ”white trash” etc. En sådan retorik var starkt bidragande till folkmorden på ryska och ukrainska bönder. Det är inte minst intressant att notera den judiske bolsjevikens blixtsnabba förvandling från fromt, mesigt läshuvud och intellektuell opinionsbildare till den mest primitiva brutala mördare (s. 183-184):

According to G. A. Landau, ”We were amazed by what we had least expected to encounter among the Jews: cruelty, sadism, and violence had seemed alien to a nation so far removed from physical, warlike activity; those who yesterday did not know how to use a gun are now found among the executioners and cutthroats.”

Ia. A. Bromberg, a Euroasianist who did not contribute to Russia and the Jews but shared its goals, arguments , and prophetic style, devoted the most impassioned pages of his The West, Russia, and the Jews to this remarkable metamophosis of Mercurians into Apollonians. ”The author cannot help remembering his amazement, bordering on shock, at seeing, for the first time, a Jewish soldier as part of a commissar synod, before which he, as a prisoner of the Bolsheviks, was brought for yet another painfully meaningless interrogation.” The formerly oppressed lover of liberty had turned into a tyrant of ”unheard-of despotic arbitrariness”; the self-effacing negotiator had become the head of ”the worst hooligan gangs”; the principled humanist was meting out forced labor for ”‘economic espionage’ and other fantastic crimes”; the pacifist and draft dodger was haranguing the troops and leading ”large military detachments”; and, most strikingly,

The convinced and unconditional opponent of the death penalty not just for political crimes but for the most heinous offences, who could not, as it were, watch a chicken being killed, has been transformed outwardly into a leather-clad person with a revolver and, in fact, lost all human likeness. Having joined the mob of other advocates and professionals of ”revolutionary justice” representing younger and crueler nations, he is keeping, coldly and efficiently, as if they were regular statistics, the bloody count of the new victims of the revolutionary Moloch, or standing in the Cheka basement doing ”bloody but honorable revolutionary work”.

Även om de flesta judar aldrig var marxister är marxismen likväl i mångt och mycket en judisk ideologi. Precis som de flesta syditalienare aldrig var en del av kriminella syndikat som Cosa Nostra och Camorran är maffian likväl ett syditalienskt fenomen. Om etnicitet verkligen var irrelevant för vänsterjudarna måste frågan ställas om judar också var överrepresenterade i icke-judiska nationalistiska organisationer i Europa under samma period. Vilket de mig veterligen inte var, snarare tvärtom. Om etnicitet var betydelselöst för dessa judar kunde de lika gärna ha varit antisemiter som kommunister. Om det inte fanns någon etnisk identifikation kopplade till deras politiska engagemang skulle de inte ha någon anledning att vara hängivna motståndare till antisemitism eller bry sig om det mer än någon annan. Men det gjorde de, utan tvivel.

Externt:

Ynetnews: Stalin’s Jews

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s