Det onödiga världskriget

Pat Buchanan argumenterar i boken Churchill, Hitler and the Unnecessary War: How Britain Lost Its Empire and the West Lost the World för att det var ett stort misstag av Storbritannien att engagera sig i de båda världskrigen mot Tyskland. Buchanan använder en gedigen lista med historisk facklitteratur till stöd för sin analys. Han ger svar på frågan om andra världskrigets orsaker och bidrar med ett nytt intressant perspektiv på världshistoriens i särklass största och blodigaste krig. Buchanan sätter stort fokus på Winston Churchills betydelse för skeendet, en hyllad statsman som jag tidigare skrivit en artikel om här på bloggen.

När Hitler gick in i Tjeckoslovakien brände han Tysklands broar till Storbritannien, som han egentligen ville ha en vänskaplig relation med. Britterna hade varit redo att gottgöra Tyskland för Versaillefördragets orättvisor men nu blev de istället bittra fiender. Detta var Hitlers enskilt största misstag under mellankrigstiden, enligt Buchanan.

Trots det var britterna inte villiga att gå i krig för Tjeckoslovakien, ett land geografiskt långt bort från England och som var en av få demokratiska stater i regionen som dessutom hade en stark militärmakt. Istället gav britterna helt sonika en krigsgaranti till den totalitära diktaturen Polen (som inte var mindre nationalistiskt än Nazityskland) som tillsammans med Hitler glatt hade deltagit i styckningen av Tjeckoslovakien. Polen hade dessutom en omodernt utrustad armé och öppna gränser. Det fanns inte en chans att britterna skulle ha lyckats försvara Polen, vilket man inte heller gjorde då man sedermera inte ens försökte. ”Krigsgarantin” var inget värd och man brydde sig inte om att Stalin anföll Polen samtidigt som Hitler gjorde det och de sålunda delade landet mellan sig. Tyska anspråk på små landplättar i Östeuropa hade inget att göra med brittiska intressen, varför de inte heller brydde sig när det kom till kritan. Krigsgarantin till Polen var bara en ursäkt för att starta ett världskrig. Buchanan citerar den brittiske historikern A. J. P. Taylor som beskrev den allmänna brittiska attityden:

In 1920 the Poles had rolled back the Red Army and briefly considered themselves a great power. They forgot, as the British historian A. J. P. Taylor wrote, that they had gained their independence in 1918 “only because both Russia and Germany had been defeated. Now they had to choose between Russia and Germany. They chose neither. Only Danzig prevented cooperation between Germany and Poland.”

The British “cared nothing for Danzig,” Taylor added, or if they did, “they sympathized with the German case.” “Die for Danzig?” That become the rallying cry of British war-skeptics.

Hitler ville aldrig ha något krig med Västmakterna och han hade länge försökt att återförena Danzig med Tyskland på diplomatisk väg men polackerna vägrade konsekvent. Hitler ville i själva verket ha en allians med Polen men efter Storbritanniens krigsgaranti till dem hade de än mindre incitament att lösa konflikten fredligt med Tyskland och vägrade nu således att ens tala om saken. Anledningen till Chamberlains panikartade beslut att ge Polen en krigsgaranti var enligt Buchanan en allmänt rådande irrationell brittisk tyskofobi som innebar att man grundlöst trodde att Hitler var ute efter ”världsdominans”. Man hade svalt falska rykten och agerade därefter i panik:

On March 29, Ian Colvin, a twenty-six-year-old News-Chronicle correspondent in Berlin with “excellent sources inside Hitler’s regime” came to London with “hair-raising details of an imminent Nazi thrust against Poland.”

Like Tilea’s report, Colvins was a false alarm.

Four days earlier, March 25, Hitler had issued a directive to his army commander in chief: “The Fuehrer does not wish to solve the Danzig question by force. He does not wish to drive Poland into the arms of Britain by this.”

Hitler did not want war with Poland, he wanted an alliance with Poland. But Halifax and Chamberlain believed Colvin and feared that Beck might cut a deal with Hitler, which was what Hitler had in mind – a deal, not a war.

Immediately after the meeting with Colvin, as Chamberlain wrote to his sister, “we then and there decided” Poland must be guaranteed. The British government was now committed to fight for Poland. “This is the maddest single action this country has ever taken,” MP Robert J.G. Boothby told Churchill. The Polish Guarantee was the surest way to produce an early explosion, and a world war.

Half a century later, Sir Roy Denman called the war guarantee to Poland of March 31 “the most reckless undertaking ever given by a British government.” Chamberlain had given Poland a “blank check” to start a European war. It obliged Britain itself to declare war on Germany if Poland so requested.

Ännu en anledning till Chamberlains oöverlagda beslut var att han kände sig desperat, förödmjukad och sviken av Hitler när denne gick in med sina trupper i Tjeckoslovakien. Detta eftersom den brittiske premiärministern tidigare talat sig varm om Hitler och hans uttalat fredliga syften, vilket nu gjorde Chamberlain till åtlöje.

En del historiker menar att Churchill var drivande bakom Chamberlains agerande. Buchanan citerar Luigi Villaris Italian foreign policy under Mussolini:

”Chamberlain, by no means a warmonger, had evidently been driven into this act of madness by the followers of Churchill and the Labourites whose program was to make war inevitable”.

Buchanan härleder det brittiska agerandet bakom krigsgarantin till Lord Halifax:

Halifax had come to believe that if Hitler continued with his bloodless victories, Germany would dominate Europe economically and no longer be at the mercy of a British blockade. That would mean Britain’s end as a world power. When the German-Rumanian Trade Treaty was announced on March 24, Halifax feared Poland would also strike a deal. Rather than have Poland become a partner of Germany Halifax preferred war.[…]
By March 1939, war with Germany had become the only alternative to Britain’s relegation to second class status. […]
Rather than see Poland return Danzig to Germany, Halifax preferred that Poland fight Germany to the death in a war Halifax knew Poland could not win, because the British could not help. To Halifax, Poland’s suicide was preferable to having Hitler chalk up “yet another bloodless coup.” He had no reservations about pushing Poland to its death to exhibit “his willingness to fight for…the great moralities.”

Ovanstående överensstämmer med den officiella historieskrivningens förklaring att maktbalansen i Europa var huvudskälet till andra världskriget. Kriget handlade aldrig om någon ideologisk konflikt mellan demokrati och totalitarism. Varken Sovjet eller Polen var ju innan krigets utbrott några humana demokratier precis, inte ett dugg bättre än Hitlers Tyskland ur ett demokratiskt perspektiv. Britterna med Churchill i spetsen kunde helt enkelt inte acceptera att få konkurrens av en ny uppåtgående europeisk stormakt som Tyskland, och därför gick man i krig.

Det var inte lite hycklande av de storhetsvansinniga britterna att beskylla Hitler för planer på att ta över världen, med tanke på deras eget världsomspännande brittiska imperium som var det största sedan Romarriket. Idag har de stackars britterna inget kvar (trots att de officiellt ”vann” kriget) och med facit i hand kan man konstatera att de slogs för sin egen undergång. Många brittiska krigsveteraner ångrar idag sina uppoffringar under andra världskriget för ett land som de inte längre känner igen.

Ansedda brittiska statsmän som Lloyd George menade att krigsgarantin var ett våghalsigt spel och hånskrattade åt tanken att en brittisk krigsgaranti till Polen skulle avskräcka tyskarna från att ta tillbaka Danzig och tillgodose stadens invånares (staden bestod till övervägande majoritet av tysktalande etniska tyskar) behov, uttryckta vilja och intresse att återförenas med Tyskland.

Angående krigsgarantin sade den brittiske parlamentsledamoten Robert J. G. Boothby till Churchill: ”This is the maddest single action this country has ever taken”. Tidningen Times krigskorrespondent Liddel Hart höll med och skrev att garantin till Polen var ”foolish, futile, and provocative . . . an ill-considered gesture [that] placed Britain’s destiny in the hands of Polish rulers, men of very dubious and unstable judgment” och skrev vidare att Chamberlains vändning var så abrupt och oväntad att krig skulle bli oundvikligt. ”The Polish Guarantee was the surest way to produce an early explosion, and a world war”, skrev Hart. Sir Roy Denman skrev i slutet av 1900-talet i Missed Chances: Britain and Europe in the twentieth century att den brittiska krigsgarantin till Polen var ”the most reckless undertaking ever given by a British government. It Placed the decision on peace or war in Europe in the hands of a reckless, intransigent, swashbuckling military dictatorship”.

Storbritannien hade aldrig tidigare i historien givit en krigsgaranti till ett östeuropeiskt land. Och vad hade de egentligen moraliskt att tjäna på att lägga sig i att Tyskland nu tog tillbaka stulna tyska territorier från mestadels totalitära östeuropeiska regimer? Det slutade hursomhelst med att miljontals människor fick sätta livet till för att förhindra det.

Det finns även uppgifter om att Chamberlains krigsgaranti kan ha varit ett enda stort missförstånd. Ur Buchanans Churchill, Hitler, and the Unnecessary War (s. 269-271):

The Polish guarantee was not intended to make war with Germany inevitable . . . On the contrary, the commitment was intended to give Britain leverage in forcing Poland to come to terms with Hitler’s demands over the Danzig and Corridor questions. In this way, Hitler could be satisfied without Poland being subjected either to a full-scale invasion (forcing a Europe-wide war) or succumbing to a treaty that reduced her to vassal status. [Buchanan citerar Graham Stewart, Burying Caesar: The Churchill-Chamberlain Rivalry (Woodstock, N.Y.: Overlook Press, 2001), p. 358.]
[…]
Chamberlain had not declared that Britain would fight for Poland’s ”independence.” Chamberlain was signaling Hitler that the return of Danzig was not opposed by Britain and she would go to war only if he tried to destroy Poland as an independent nation. The British war guarantee had not been crafted to give Britain a pretext for war, but to give Chamberlain leverage to persuade the Poles to give Danzig back.
[…]
Unfortunately, the diplomatic subtlety was lost on Hitler. To him, and to the world, it appeared that a now-defiant prime minister had drawn a line in the sand and warned Hitler not to cross it. To Hitler this was a virtual ultimatum: If you try to take back Danzig, you will be at war with Britain.
[…]
The Poles, too, read Chamberlain’s declaration as a solemn British commitment to stand by them in their resolve never to return Danzig. From that day forward, the Poles refused even to discuss Danzig with Germany.

Hitler, som var något av en anglofil, ville inte ens under pågående krig krossa det brittiska imperiet, som han snarare alltid såg som en naturlig allierad:

As the Battle of Britain was under way, on August 14, 1940, Hitler called his newly created field marshals into the Reich Chancellery to impress upon them that victory over Britain must not lead to a collapse of the British Empire:

”Germany is not striving to smash Britain because the beneficiaries will not be Germany, but Japan in the east, Russia in India, Italy in the Mediterranean, and America in world trade. This is why peace is possible with Britain—but not so long as Churchill is prime minister. Thus we must see what the Luftwaffe can do, and wait a possible general election.”

Hitler is here telling his military high command that the air war over England, the Battle of Britain, was not designed to prepare for invasion but to bring down Churchill. From his actions in the west, from 1933 through 1939, there is compelling evidence Hitler wanted to see the British Empire endure. And if he did not wish to bring down the British Empire, how can it be argued that Hitler was out to conquer the world?

Hitlers Tyskland var alldeles för dåligt rustat för att ha ambitionen att ta över världen eller vara i närheten av att vinna ett världskrig mot samtliga västmakter plus Sovjet. Om Hitler hade planerat att kriga med Storbritannien skulle han ha byggt en flotta kapabel att ta sig an den brittiska flottan, men det gjorde han aldrig. Det går inte att skapa ett globalt imperium utan en stor stark flotta, vilket var en viktig faktor till britternas stora världsimperium. Hitler byggde inte ens upp den tyska flottan till gränsnivån som sattes i överenskommelsen med britterna år 1935.

Att Hitler skulle ha genomfört en omfattande militär upprustning förefaller blott vara en myt:

In 1938 – 39, the last peacetime year, Germany spent on armaments about 15% of her gross national product. The British proportion was almost exactly the same. German expenditure on armaments was actually cut down after Munich and remained at this lower level, so that British production of airplanes, for example, was way ahead of Germany by 1940. Allied intelligence estimated German strength at more than twice the true figure. As usual, Hitler was thought to have planned and prepared for a great war. In fact, he had not.

Sanningen är att Hitler endast var ute efter att expandera i Östeuropa, inte västerut eller över hela världen. Det var ett annalkande krig mellan Stalins bolsjeviker – som lurpassade på att köra över Europa vilket de som bekant också gjorde efter krigets slut då bl.a. Östtyskland styrdes av en orwellsk kommunistisk diktatur i över 40 år – och Hitlers Tyskland. Tyskland skulle bevilja de västeuropeiska demokratierna dominans över Västeuropa om de slutade ingripa i Östeuropa. Hitler kunde inte förstå varför Storbritannien avvisade detta och menade att de kapitalistiska västmakterna borde varit glada över att Tyskland var beredda att konfrontera och blockera bolsjevismen.

Det är intressant att brittiska statsmän under första världskrigets slutskede var beredda att erbjuda den tyske kejsaren samma dominans över Östeuropa som de nu gick i krig för att förneka Hitler. Ur Buchanans Churchill, Hitler, and the Unnecessary War (s. 333-334):

In November 1917, after the Germans and Austrians had broken the Italian lines at Caporetto and Bolsheviks had seized power in Petrograd and sued for peace, some British statesmen wanted to end the war. They suggested offering the Germans an eastern empire, including Ukraine, if the Kaiser would agree to give up his lost African and Pacific colonies and retire from Belgium and France. Jan Smuts, fearing the war could last until 1920, signed on. In short, British statesmen in 1917 and 1918 were prepared to offer the Kaiser’s Germany the same dominance in Eastern Europe they went to war to deny to Hitler’s Germany in 1939.

Till skillnad från kommunisterna var Hitler inte heller ute efter att exportera sin ideologi till omvärlden, eftersom han såg nationalsocialismen som förbehållet Tyskland. Buchanan citerar ett uttalande av Hitler:

“I am firmly opposed to any attempt to export National Socialism. If other countries are determined to preserve their democratic systems and thus rush to their ruin, so much the better for us. And all the more so, because during this same period, thanks to National Socialism, we shall be transforming ourselves, slowly but surely, into the most solid popular community that it is possible to imagine.”

NSDAP vann fler röster än något tyskt politiskt parti någonsin tidigare hade gjort och enligt den brittiske historikern A. J. P. Taylor styrde Hitler den moderna tidens mest populära politiska system. Att ingen diktatur någonsin varit så önskvärd och stödd av så många människor som Hitlers regering ska ses i ljuset av Tysklands och det tyska folkets extremt prekära situation efter första världskriget. Lloyd George varnade redan 1919 för vad som skulle komma av de orättfärdiga fredsvillkoren och även Churchill erkände senare att orsaken till nationalsocialismen och andra världskriget fanns i Versaillesfreden. I ett PM till utrikesdepartementet den 8 april 1945 skrev han:

This war should never have come unless, under American and modernizing pressure, we had driven the Habsburgs out of Austria and the Hohenzollerns out of Germany. By making these vacuums we gave the opening for the Hitlerite monster to crawl out of its sewer onto the vacant thrones. No doubt these views are very unfashionable.

Andra världskriget var en oundviklig konsekvens av det djupt orättfärdiga Versaillesfördraget. Detta förstod flera av segrarmakternas huvudpersoner och USA var starkt kritiska till hur britterna och fransmännen behandlade Tyskland efter första världskriget. Bland annat nekades de besegrade länderna självbestämmande och man bröt hänsynslöst mot Wilsondoktrinen som låg till grund för fredsvillkoren. Amerikanerna ansåg att Storbritannien och Frankrike var moraliskt förkastliga, upplevde sig bedragna av den tyskfientliga brittiska propagandan och ångrade därför att de ställt upp och offrat drygt hundratusen liv på lögnaktiga premisser om att ”göra världen säker för demokrati”. Även David Lloyd George förutsåg och varnade 1919 för vad som skulle komma av fredsvillkoren:

You may strip Germany of her colonies, reduce her armaments to a mere police force and her navy to that of a fifth rate power; all the same in the end if she feels that she has been unjustly treated in the peace of 1919 she will find means of exacting retribution from her conquerors. The impression, the deep impression, made upon the human heart by four years of unexampled slaughter will disappear with the hearts upon which it has been marked by the terrible sword of the great war. The maintenance of peace will then depend upon there being no causes of exasperation constantly stirring up the spirit of patriotism, of justice or of fair play to achieve redress. Our terms may be severe, they may be stern and even ruthless, but at the same time they can be so just that the country on which they are imposed will feel in its heart that it has no right to complain. But injustice, arrogance, displayed in the hour of triumph will never be forgotten or forgiven.

For these reasons I am, therefore, strongly averse to transferring more Germans from German rule to the rule of some other nation than can possibly be helped. I cannot conceive any greater cause of future war than that the German people, who have certainly proved themselves one of the most vigorous and powerful races in the world should be surrounded by a number of small states, many of them consisting of people who have never previously set up a stable government for themselves, but each of them containing large masses of Germans clamouring for reunion with their native land. The proposal of the Polish Commission that we should place 2,100,000 Germans under the control of a people which is of a different religion and which has never proved its capacity for stable self-government throughout its history must, in my judgment, lead sooner or later to a new war in the East of Europe.

Se även:

Churchills terror
The Jews in Germany

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s