Churchills terror

Få västerländska ledare har varit i närheten så omtalade, betydelsefulla och populära som Sir Winston Churchill (1874-1965). I en omröstning som arrangerades av det brittiska TV-bolaget BBC år 2002 röstades han fram till ”tidernas främste britt” i konkurrens med bland andra Isaac Newton, Charles Darwin och William Shakespeare. Men hur väl överensstämde egentligen Churchills värderingar, attityder och personlighet med vad som idag förknippas med västerländska ideal?

Winston Churchill

En ivrig rashatare

Faktum är att i mångt och mycket levde Churchill upp till den nidbild av Hitler som brukar målas upp. I boken Churchill, Hitler and the Unnecessary War: How Britain Lost Its Empire and the West Lost the World (2008) av Patrick J. Buchanan framgår att Churchill var långt ifrån en humanist, och särskilt kristen var han knappast. Anti-humanistiska attityder genomsyrade hela hans personlighet och politiska karriär. Churchill var en hängiven anhängare av rashygien. Till exempel yttrade han följande till Storbritanniens premiärminister 1910: ”Den onaturliga och allt snabbare ökningen av svagsinta och sinnessjuka […] utgör en nationell och raslig fara som är omöjlig att överdriva”. Som inrikesminister försäkrade han en grupp eugeniker om att Storbritanniens 120 000 personer som klassificerades som sinnessvaga skulle hållas åtskilda från andra människor i separata koloniområden så att deras gener inte skulle kunna föras vidare. (Buchanan, 2008, s. 400-401) Churchill var grovt rasistisk på ett sätt som var helt främmande för andra brittiska premiärministrar under 1900-talet och som chockade hans kollegor i kabinettet redan på 1920-talet. Han såg ner på såväl svarta som araber och kineser. Enligt en del historiker påverkade sådana rasistiska överhöghetstankar hans politiska övertygelser och hans syn på internationella relationer. Churchill såg vita anglosaxer som överlägsna alla andra folk och tyskar betraktade han som det mest primitiva och lågtstående folket på jorden.

Den imperialistiska britten hyste även ett djupt förakt för indier vilket han gärna gav uttryck för offentligt, bl.a. till Indiens statssekreterare Leo Amery som i sin tur sade sig inte se någon större skillnad mellan Churchill och Hitler avseende människosynen. ”Jag hatar indier. De är ett djuriskt folk med en djurisk religion”, sade Churchill bland annat. Mahatma Gandhi var enligt Churchill en ”elakartad subversiv fanatiker” som representerade en ”genomond kraft”. Enligt forskaren Madhusree Mukherjee var Churchill direkt ansvarig för tre miljoner indiers död i samband med den bengaliska svälten 1943. Under svältkatastrofen lugnade Churchill Indiens statssekreterare med att indierna ändå kommer att fortsätta föröka sig ”som kaniner”. (Buchanan, 2008, s. 402-403) Churchill lät även indianättlingar få veta vilka undermänniskor deras förfäder var. ”Jag erkänner inte … att en stor oförrätt har begåtts mot indianerna i Amerika eller de svarta människorna i Australien … genom det faktum att en starkare ras, en högre stående ras … har kommit in och tagit sin plats” skrev han 1937 till den palestinska kommissionen.

Efter andra världskriget såg Churchill icke-vit invandring från kolonierna som det största hotet mot England och han var följaktligen starkt emot invandring av svarta. Han planerade en kampanj vars slogan skulle lyda ”Keep England White!”, detta under en tid när Martin Luther King började komma på tapeten. (Buchanan, 2008, s. 404) Churchill talade liksom Hitler om judarnas avgörande inflytande inom bolsjevismen och vänsterradikala rörelser. I kvällstidningen Illustrated Sunday Herald skrev Churchill i februari 1920 en artikel med rubriken ”Zionism versus Bolshevism” där han framförde att judars inblandning i de dåtida kommunistiska revolutionära rörelserna var en funktion av deras judiska karaktär och att det rörde sig om en ”världsomspännande konspiration för att störta civilisationen”. Samtidigt hyste han en ovanlig beundran och sympati för den judiska kulturen och judendomens historiska traditioner, och han stödde ”det judiska projektet” som låg till grund för Israels bildande. Churchill skrev i sitt verk ”Great Contemporaries” (1937) om sin beundran för Adolf Hitlers patriotism, ledarskap och bedrifter, även om han inte gillade det nationalsocialistiska systemet. Den kanske största skiljelinjen mellan dem var att de konkurrerade om maktbalansen i Europa.

Vid andra världskrigets utbrott var Churchill marinminister i krigskabinettet. När han fick frågan hur han kunde alliera sig med Stalin trots att han mycket väl kände till dennes förbrytelser svarade Churchill att han blott hade ett enda syfte: att förgöra Hitler. Churchill hade många år före andra världskriget uttryckt stark motvilja mot Stalin och bolsjevismen men nu visade han en helt annan sida gentemot den sovjetiske tyrannen och massmördaren. Churchill bokstavligt talat välkomnade Stalin som ett helgon och inför hela världen hyllade han Sovjet som frontkämpar för frihet och demokrati. Vid sin återkomst från resan till Moskva i september 1942 talade Churchill förtjust inför sina landsmän i parlamentet att de var lyckligt lottade att få vara allierade med en så storartad man som Stalin: ”Denna stora robusta krigshövding…han är en man av enastående personlighet…en man med outtömligt mod och viljestyrka…framför allt är han en man med ett sådant sinne för humor som är av stor betydelse för alla män och nationer, men särskilt för stora män och stora nationer. Stalin gav intrycket av att besitta en djup visdom och en total avsaknad av alla slags illusioner”, löd den demokratiske brittens omdöme. (Buchanan, 2008, s. 367, 369)

Josef Stalin och Winston Churchill

För att blidka sin käre bundsförvant samtyckte Churchill till Stalins annektering av de baltiska länderna och såg mellan fingrarna på Katynmassakern – massmordet på tusentals polska officerare och totalt över 20 000 polska medborgare i sovjetisk fångenskap 1940. Inte nog med att Stalins massaker på polackerna (Polen var landet som britterna gick i krig för) inte utgjorde något hinder för en brittisk allians med Sovjet, Churchill ville inte ens kännas vid krigsbrottet. ”Det är ingen idé att stryka runt de tre år gamla gravarna vid Smolensk”, svarade han avvisande på den polska exilregeringens vädjan om att titta närmare på skogsmassakern i Katyn. (Buchanan, 2008, s. 369-370)

En blodtörstig krigshetsare

Enligt en del historiker var Churchill drivande bakom den brittiska krigsgarantin till Polen, som ledde till andra världskrigets utbrott. Neville Chamberlain, som då var brittisk premiärminister, var ingen krigshetsare men en svag ledare och lät sig påverkas av Churchills agenda att göra kriget oundvikligt. (Buchanan, 2008, s. 260) Churchills krigslystnad kulminerade i terrorbombningarna över Tyskland. Tidigare i historien hade dylika barbariska metoder endast begagnats av totalitära stater men Churchill såg nu till att västmakterna övergav civiliserad krigföring. Samma dag som Churchill tillträdde posten som premiärminister beordrade han bombningar mot civila mål. Efter Frankrikes fall skrev han ett brev till minister Lord Beaverbrook om hur ”en totalt förödande, förintande attack” från tunga bombplan skulle få Nazityskland på fall. (Buchanan, 2008, s. 391-392) C.P. Snow, rådgivare åt den brittiska regeringen under kriget, beskrev den grymma terrorpolicyn som presenterades för kabinettet (och som undanhölls den brittiska allmänheten fram till Snows avslöjande 1961):

”It described in quantitative terms the effect on Germany of a British bombing offensive in the next eighteen months (approximately March 1942 – September 1943). The paper laid down a strategic policy. The bombing must be directed essentially against German working-class houses. Middle-class houses have too much space round them and so are bound to waste bombs; factories and ”military objectives” had long since been forgotten, except in official bulletins, since they were much too difficult to find and hit. The paper claimed that – given a total concentration of effort on the production and use of aircraft – it would be possible, in all the larger towns of Germany (that is, those with more than 50,000 inhabitants), to destroy 50 per cent of all houses.” (John Dietrich, The Morgenthau Plan: Soviet Influence on American Postwar Policy, 2002, s. 48-49)

Syftet var att använda flygbombningar i stor skala för att döda och skrämma den tyska civilbefolkningen i sina hem. Policyn att terrorbomba var ett tecken på Storbritanniens desperation och Churchills moraliska förkastlighet. Tyska Luftwaffe hade förvisso av militärtaktiska skäl bombat städer som Warszawa och Rotterdam, men inte förrän tyska marktrupper hade anlänt och börjat strida i dessa städer – terrorbombningarna som Churchill nu startade var något annat. Brittiska propagandasändningar anklagade Luftwaffe för att ha börjat med terrorbombningarna i och med flyganfallen över London. Men enligt J. M. Spaight, det brittiska flygministeriets chefssekreterare, var det Churchill som först initierade bombningar av civila. Enligt Spaight var det mycket möjligt att tyska flyganfall över brittiska städer inte skulle ha inträffat om bara Churchill hade låtit bli att börja bomba tyska städer. Det gav bara upphov till tysk hämndlystnad. (Buchanan, 2008, s. 342-343, 392-393) Spaight skrev i ”The Splendid Decision”:

”Adolf Hitler only undertook the bombing of British civilian targets reluctantly after the RAF had commenced bombing German civilian targets […] Hitler would have been willing at any time to stop the slaughter. Hitler was genuinely anxious to reach with Britain an agreement confining the action of aircraft to battle zones.”

Dresdens förstörelse efter den allierade terrorbombningen.

Dresdens förstörelse efter den allierade terrorbombningen.

När det gäller bombningarna över den tyska staden Dresden kunde britterna knappast hymla om terrorn som det var fråga om. Tyskland hade redan förlorat kriget och nu gällde det bara att förnedra fienden för sakens skull. Enligt officiell historieskrivning dödades över 20 000 människor men siffrorna har kritiserats för att vara kraftigt underdrivna. Morgonen efter den första kvällens bombräder anlände fem hundra B-17 bombflygplan över Dresden i två vågor ackompanjerade av tre hundra stridsflygplan som skulle skjuta ner alla civila flyende överlevare på marken. (Buchanan, 2008, s. 397) Om inte det är terrorbombning vore det svårt att föreställa sig vad som skulle kunna vara det. I en skrivelse till sin flygchef erkände Churchill att det var fråga om rena terrorangrepp på den tyska kulturstaden, något som försökte döljas i den offentliga krigspropagandan: ”It seems to me that the moment has come when the question of bombing of German cities simply for the sake of increasing the terror, though under other pretexts, should be reviewed.”

Offer i terrorbombningen av Dresden

Offer i terrorbombningen av Dresden.

Döda kroppar samlade på hög efter terrorbombningen av Dresden.

Kroppar samlade på hög efter terrorbombningen av Dresden.

Frågan är om inte alliansen med Stalin och Röda armén påverkade västmakterna att överge alla moraliska skrupler. Churchill ville imponera på den sovjetiske tyrannen och vid deras första möte 1942 skröt han om hur grymma och hänsynslösa britterna försökte vara. I mötet mellan de båda allierade ledarna framkom att Storbritannien såg den tyska civilbefolkningens moral ”som ett militärt mål. Vi sökte ingen nåd och vi skulle inte visa någon nåd.” Britterna planerade att ”omintetgöra” tjugo tyska städer och ”om det behövs […] hoppas vi att kunna omintetgöra nästan varenda bostad i nästan varenda tysk stad” berättade Churchill för sin sovjetiske kollega. I mötesanteckningarna framgår att detta fick Stalin att le och säga att det ”inte vore så dumt”, vilket framkallade en hjärtlig stämning under återstoden av mötet. (Buchanan, 2008, s. 393-394)

Churchill var inte heller främmande inför kemisk och biologisk krigföring mot civila. I ett hemligt projekt förberedde han fem miljoner mjältbrandskakor som skulle släppas ner över boskapen i norra Tyskland för att förgifta den och sedermera ta livet av miljoner tyskar när de åt av den förgiftade födan. Denna plan behövde dock aldrig verkställas. (Buchanan, 2008, s. 396)

Churchill framstår som 1900-talets förmodligen främsta krigshetsare och han spelade även en betydande roll för första världskrigets utbrott 1914. Churchill lyckades övertyga den dåvarande premiärministern David Lloyd George om att förklara Tyskland krig när det neutrala Belgien invaderades av tyskarna, en fråga som splittrade det brittiska kabinettet. (Buchanan, 2008, s. 37) Churchill brydde sig egentligen inte om belgarnas självständighet eftersom han själv hade planerat att ockupera Belgien av realpolitiska skäl. Nu kunde han låta tyskarna göra jobbet åt honom och få sitt efterlängtade krig. Redan 1911 avslöjade Churchill för Lloyd George att hans enda syfte med att involvera Storbritannien i ett krig mellan Frankrike och Tyskland var ”att hindra Frankrike från att trampas ned och plundras av preussiska junkers”, något som ansågs katastrofalt för världen och det brittiska imperiet. Detta eftersom den brittiska doktrinen sedan 1500-talet var att alltid opponera sig mot den starkaste makten i Europa, oavsett vilken den för tillfället månde vara. (Buchanan, 2008, s. 20-21, 39-40)

Till skillnad från de andra ministrarna njöt Churchill inför tanken på krig och många vittnade om euforin som han utstrålade när första världskriget väl utbröt. ”Min älskling. Allt går mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, upprymd och glad. Är det inte hemskt att vara skapt så?” skrev Churchill till sin fru Clementine och ett halvår efter krigsutbrottet då tiotusentals brittiska soldater hade hunnit stupa sade han till Violet Asquith: ”Jag tror att en förbannelse ska vila på mig eftersom jag är så glad. Jag vet att detta krig varje ögonblick är förödande för tusentals liv och ändå, jag kan inte rå för det, jag njuter av varenda sekund.” (Buchanan, 2008, s. 28, 43-44)

Frågan är när den rådande bilden av Churchill som 1900-talets stora hjälte kommer att nyanseras. Själv var han i slutet av sitt liv rädd för att framtidens dom mot honom skulle bli hård: ”Historiker är benägna att döma krigsministrar mindre för de segrar som uppnåtts under deras ledning än de politiska resultat som kommit av dem … Att döma av den standarden, är jag inte säker på att jag kommer anses ha gjort så bra ifrån mig”, sade Churchill till kollegan Lord Boothby. Om man jämför det världsomspännande brittiska imperiet och dess storhet före Churchills tid med efterkrigstidens Storbritannien är det onekligen svårt att säga emot honom på den punkten.

Se även:

Det onödiga världskriget

Externt:

Daily Mail: Winston Churchill the terrorist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s