Vit etnocentrism

Det genetiska avståndet mellan en farfar och hans barnbarn i förhållande till resten av den etniska gruppen står i identisk proportion med det genetiska avståndet mellan den etniska gruppen och resten av världens befolkning, i genomsnitt (Frank Salter, On Genetic Interests, 2007, s. 327). Att inte värna om sin etniska grupp är objektivt sett detsamma som att inte bry sig om sitt barnbarn. Det har i alla tider bland alla folk varit en självklarhet att vara stolt över sitt ursprung, men på grund av anti-vit propaganda efter andra världskriget har vita börjat skämmas över sitt ursprung och sin etniska identitet. Vilka egenskaper och psykologiska mekanismer hos vita har gjort dem så mottagliga för sådan propaganda? Den amerikanske psykologiprofessorn Kevin MacDonald skriver i en utförlig artikel om den bakomliggande psykologiska problematiken till vita människors etnocentrism, eller brist därav. Jag ämnar här ta upp några viktiga punkter i artikeln.

Etnocentrism beror på automatiska omedvetna mekanismer som är evolutionärt förvärvade i vårt DNA. Men genom indoktrinering och subtila budskap kan etnocentrismen nedtryckas och avledas från sitt ursprungliga naturliga syfte. Denna kulturella omprogrammering sker genom att utnyttja människans nyligen utvecklade medvetna mekanismer i prefrontalkortex, den främre delen av hjärnans pannlob.

White flight och implicit vithet – att rösta med fötterna

Trots den pågående kulturella omprogrammeringen fortsätter etnocentriska tendenser att påverka vita människors beteende. Vita förenar sig successivt i vad MacDonald kallar ”implicit vita gemenskaper” i dagens mångkulturella USA. Gemensamt för dessa gemenskaper är att de avspeglar en outtalad vit etnocentrism genom kulturell och politisk tillhörighet. Idag är dock denna tillhörighet inte medvetet vit vilket åtminstone delvis beror på att medveten vit tillhörighet är tabubelagt. På grund av överväldigande sanktioner mot vitrasig identitet efter andra världskriget har vita antagit en mängd explicita identiteter som ligger till grund för vit gemenskap men som går under den politiskt korrekta radarn. Som exempel på explicita identiteter (som är implicit vita) i USA anger MacDonald republikansk politisk tillhörighet, NASCAR-entusiasm, evangelisk kristendom och countrymusik. Alla dessa identiteter tillåter vita att umgås med andra vita och t.o.m. att bilda en vit politisk bas utan något exlicit erkännande av att ras spelar någon roll. Sådana implicit vita gemenskaper är en allt viktigare del av det amerikanska landskapet och MacDonald tror att trenden bara kommer att bli tydligare i framtiden.

NASCAR-publik
NASCAR-publik

Automatisk överinlärning har betydelse i sammanhanget eftersom en del av människors omedvetet negativa rasstereotyper kan bero på upprepad exponering av information om olika etniska grupper. Exempelvis kan medierapportering om icke-vita invandrares misslyckande i skolan leda till automatiska stereotyper om dessa barns inlärningsförmåga. Denna negativa stereotyp kan bli implicit och undermedveten och påverka ens eget val av skola till sina barn, och den kan då även samexistera med explicita medvetna övertygelser om att det inte finns några rasliga eller etniska skillnader när det gäller skolprestationer. Enligt forskning råder det ofta en konflikt mellan vita människors implicita omedvetna attityder i rasfrågan och deras medvetna explicita attityder. Uttalade attityder är oftare politiskt korrekta och passar därmed in i den rådande egalitära mallen som fastställts av media tillsammans med det akademiska och politiska etablissemanget. I Sverige ser vi till exempel hur journalister, politiker, akademiker, företagsledare och kulturpersonligheter som öppet försvarar ”det mångkulturella samhället” och en ”generös flyktingpolitik” själva bosätter sig i etniskt homogena områden i Stockholms innerstad och välbeställda villaförorter som Lidingö, Djursholm, Bromma och Nacka.

Små barn tenderar att vara ogenerat explicit partiska till förmån för sin ras. Det uppstår redan vid 3 eller 4 års ålder, når sin topp i mitten av barndomen, genomgår en gradvis nedgång genom tonåren och försvinner i vuxen ålder. Dock förekommer ingen sådan minskning av implicit rasliga preferenser, som förblir starka in i vuxen ålder. När ett barn blir äldre minskar också antalet kamrater av olika rasligt ursprung. Vita skolbarn är mer benägna att ha vita kompisar än man kan förvänta sig och tendensen ökar med åldern. Samtidigt som vita barns explicita etnocentrism minskas med åldern blir de samtidigt allt mindre benägna att umgås med icke-vita barn. Bland vuxna är vita betydligt mindre benägna att ha vänskapsrelationer och kontakter med människor från andra raser än vad icke-vita är. På en explicit nivå har vita inga negativa attityder till icke-vita och de kan vara uttalat vänstervridna antirasister. Samtidigt ”röstar de med fötterna” i och med sina val av vitrasiga vänner, typiskt vita fritidsintressen, etniskt homogena bostadsområden och skolor till sina barn.

Den viktigaste av de implicit vita gemenskaperna är boendesegregationen som följer av white flight. Ras ingår inte i den explicita retoriken rörande white flight. Istället uttrycks det som motstånd mot den federala regeringen, välfärdsstaten, skatter och moralfrågor som abort och homosexualitet. Men på den implicita nivån är de övergripande motiven en längtan efter vita gemenskaper och en motvilja att bidra till allmännytta för icke-vita.

Hårdrockskonsert innebär en helvit kväll
Hårdrockskonsert innebär en helvit kväll

En vänsterideologisk syn på ras och etnicitet har blivit en del av konventionell moral och intellektuell diskurs även inom implicit vita gemenskaper. Därför är dessa implicita vithetsgemenskaper otillräckliga för att försvara vitas etniska identitet och opponera sig mot de krafter som förändrar samhället på ett sätt som står i konflikt med vitas långsiktiga intressen. MacDonald menar att eftersom vita inte gör något försök inom mainstreamsamhället att forma den explicita kulturen på sådana sätt som skulle kunna legitimera vit identitet och vita etniska intressen så blir implicit vita gemenskaper blott enklaver av retirerande vita snarare än gemenskaper som medvetet kan utöva vita intressen. Att skapa en explicit vit kultur som legitimerar vit identitet och vita intressen är en nödvändig förutsättning för att vita gruppintressen framgångsrikt ska kunna utövas, konstaterar MacDonald.

Samvetsgrannhet

Samvetsgrannhet syftar på socialt bestämd impulskontroll, dvs. förmågan att kontrollera sitt beteende så att det överensstämmer med sociala konventioner och förmågan att fullfölja långsiktiga mål. Samvetsgranna personer är duktiga på att fördröja sin tillfredsställelse och utföra krävande uppgifter för att nå sina mål. De tenderar att ha ett ansvarsfullt, pålitligt och samarbetsvilligt beteende. Att ha en låg samvetsgrannhet innebär en riskfaktor i det moderna livet. Sådana människor gör dåligt ifrån sig i skolan och på jobbet, och är mer benägna att bli impulsiva brottslingar såsom mördare som inte kan behärska sig, knarkare som inte kan tygla sitt begär eller våldtäktsmän som inte kan kontrollera sin lust. Samvetsgranna människor kan dock kontrollera dessa drifter och beakta det större sammanhanget, t.ex. att man hamnar i fängelse för mord eller att man blir dysfunktionell av att missbruka droger. De analyserar situationen explicit och tillåter inte sina drifter att komma i vägen för sina långsiktiga mål. Ett exempel på samvetsgrannhet är att inte ge efter för lusten att festa hårt i syfte att klara sin utbildning. Samvetsgrannheten sitter i prefrontalkortex (hjärnans främre pannlob) och har en hämmande och kontrollerande inverkan på hjärnans subkortikala områden som ansvarar för våra naturliga drifter. Hjärnans subkortikala delar bearbetar information implicit och utvecklades evolutionärt i människans förhistoria. Den prefrontala barken bearbetar information explicit och är beviset för människans långt framskridna evolution.

På samma sätt som samvetsgranna personer kan undertrycka sina aggressiva och sexuella impulser kan de även hämma sina etnocentriska tendenser. Kulturell information är centralt för att detta ska kunna ske. Den kulturella informationen förlitar sig på explicit bearbetning och utgör grunden för prefrontal kontroll av etnocentrism. Hur etnocentrism kontrolleras är en direkt konsekvens av hur kulturell information styrs.

Akademiker tenderar att vara samvetsgranna personlighetstyper och är således obenägna att göra eller säga saker som äventyrar deras rykte. Ironiskt nog strider det mot bilden av den orädda sanningssökande akademikern och ”den fria forskningen”. Till skillnad från politiker och mediafigurer som inte har samma anställningsskydd har amerikanska professorer med så kallad tenure ingen ursäkt för att inte sträva efter sanningen på grund av rädslan för epitet som ”rasist”. En stor del av syftet med tenure i USA är att akademiker ska våga inta impopulära positioner och gå i bräschen med all sin kapacitet och expertis för att kartlägga nya territorier som utmanar för tillfället vedertagna uppfattningar. Men det är en skönmålad och verklighetsfrånvänd bild av akademin.

Det finns många bevis för att akademiker i allmänhet är noga med att undvika kontroverser eller göra sådant som kan skapa fientlighet. En del forskare ifrågasätter därför om det amerikanska tenure-systemet är motiverat. En undersökning av attityder bland 1004 professorer vid elituniversitet visade detta tydligt. Oavsett sin rang uppfattade professorer sina kollegor som:

ovilliga att engagera sig i aktiviteter som strider mot kollegors önskemål. Även fastanställda professorer med tenure trodde att andra fastanställda professorer med tenure skulle åberopa akademisk frihet endast ”ibland” snarare än ”vanligen” eller ”alltid”, de valde konfronterande alternativ ”sällan” om än oftare än lägre rankade kollegor … Deras vilja att begränsa sig själva kan bero på en önskan om harmoni och/eller respekt för kollegors kritik vars åsikter de värderar. Således gav resultaten inget stöd för bilden av Professorus Americanus som en frigjord oliktänkande.

De häftiga reaktionerna i det akademiska etablissemanget mot fritänkande akademiker som Kevin MacDonald, Norman Finkelstein, Mearsheimer och Walt, J.P. Rushton m.fl. – sådana som vågat lyfta blicken mot kontroversiella ämnen som judisk makt, Israellobbyn, Förintelseindustrin och mänskliga rasskillnader – ska förstås i det sammanhanget. En professor kommenterade: ”Folk skulle kanske debattera det med dig om du gav alla ett frikort från fängelse och lovade att alla skulle vara vänner efteråt”.

Utfrysning och moraliska fördömanden i vardagslivet skapar skuldkänslor. Det är automatiska reaktioner som kommer av att inte passa in i gruppen och har utvecklats evolutionärt under mänsklighetens historia. I synnerhet gäller det för västerlandets individualistiska kulturer där ett gott rykte som sträcker sig längre än den egna släkten utgör grunden för tillit och det civila samhället, och där ett dåligt rykte resulterar i utfrysning och evolutionär död.

Man skulle kunna tro att eftersom prefrontal kontroll kan stoppa etnocentriska subkortikala impulser så skulle vi också kunna förhindra dessa primitiva skuldkänslor. Skuldkänslorna kommer trots allt av helt normala attityder kopplade till etnisk identitet och etniska intressen som har brännmärkts som en följd av uppkomsten av en kritikkultur i Väst. Det borde fungera terapeutiskt att förstå att denna kultur upprättades av folk som behöll en stark känsla för sin egen etniska identitet och sina egna etniska intressen. Och det borde kunna lindra skuldkänslor om vi förstår att denna kultur nu upprätthålls av människor som söker materiella fördelar och psykologiskt godkännande på bekostnad av sina egna etniska intressen. Dessa skuldkänslor är inget annat än slutresultatet av etnisk krigföring som bedrivits på ideologisk och kulturell nivå snarare än på slagfältet.

Att bli kvitt skuld och skam är dock sannerligen ingen lätt process. MacDonald noterar att psykoterapi för vita människor börjar med en explicit förståelse av vad som tillåter oss att agera enligt våra intressen, även om vi inte helt kan kontrollera de negativa känslor som framkallas av dessa handlingar. Skam är ett tecken på underkastelse gentemot människor i den högre hierarkin. En person som är oförmögen att känna skam eller skuld även för de mest uppenbara överträdelser är bokstavligen en sociopat, en person utan önskan att passa in i gruppnormer. Sociopater har låg samvetsgrannhet och det rådde säkerligen ett starkt urval mot sociopati i de små grupper som vi utvecklades evolutionärt i, särskilt bland västerlandets individualistiska folkgrupper. De pålitliga och samarbetsvilliga med gott rykte segrade i evolutionens kamp.

Att anta konventionella åsikter om ras och etnicitet är en grundförutsättning för en karriär som mainstreamintellektuell eller politiker. Frank Salter har skrivit om hur vita som misslyckas att se till sin bredare släktskapsgrupp gynnar sig själva och sina familjer på bekostnad av sina egna etniska intressen. Det stämmer särskilt väl in på vita elitmänniskor – människor vars intelligens, makt och rikedom gör en stor skillnad inom kultur och politik. De offrar i själva verket miljoner av sina etniska släktingar för att gynna sig själva och sin närmaste familj. MacDonald kallar detta för ett katastrofalt omdömeslöst val ur evolutionär synvinkel. Vita som gynnas ekonomiskt eller yrkesmässigt av att anta konventionella åsikter om ras och etnicitet är obenägna att känna oro på en psykologisk nivå eftersom vår evolutionärt utvecklade psykologi är mycket mer anpassad för individ- och familjeintressen än rasliga och etniska gruppintressen. Det har till stor del med samvetsgrannhet att göra, som är centralt för att kontrollera naturliga tendenser i syfte att uppnå långsiktig belöning och passa in i ett bredare kulturellt sammanhang. Människor som har hög samvetsgrannhet tenderar som sagt också att vara djupt angelägna om sitt rykte. Genom att lura någon får jag en kortsiktig vinst på bekostnad av mitt rykte och det enda sättet att överleva blir att leta efter andra som inte känner till mitt rykte. Om jag å andra sidan samarbetar med någon gynnas vi båda och jag får ett rykte som samarbetsvillig, ett rykte som kan vara livslångt. På lång sikt tjänar jag på det. Samvetsgranna personer är team workers och således är de oerhört måna om sitt rykte. Nackdelen är att de därför lätt blir konformister.

Alla är vi rasister

Etniska konflikter har varit vanligt genom hela mänsklighetens historia. Inomgruppsligt samarbete för att försvara folkstammen är universellt och urtida och måste ha ökat genetisk lämplighet bland dem som agerade för att främja sitt folks intressen. Därför är det högst sannolikt att det naturliga urvalet format det mänskliga sinnet till att vara predisponerad för etnocentrism.

Etniska och nationalistiska känslor är djupt rotade och inte sällan associerade med våldsamma konflikter. En evolutionärt orienterad tänkare kan inte förvånas över detta. Det har sina rötter i förmoderna nationer och således i stamhistoria och stamidentitet. Det är inte en slump att den nationella identitetens explicita uttryck består av släktmetaforer såsom fäderneslandet, vapenbroder och broderskap. Nationalism är ett psykologiskt substitut för den urtida flocken och folkstammen.

MacDonald skriver att oavsett om etnocentrism är resultatet av psykologiska mekanismer som utvecklats evolutionärt för att försvara den egna gruppen eller om det är resultatet av inlärda negativa stereotyper om andra grupper så tenderar människor att ha negativa stereotyper om andra folkslag och föredra folk från sin egen ras. Det inkluderar även vita folk även om vita är mindre etnocentriska än icke-vita. Västerländsk kultur är individualistisk medan resten av världen till största delen är betydligt mer kollektivistisk. Det innebär att vita lättare än svarta kan kontrollera sin etnocentrism eftersom vitas primitiva subkortikala mekanismer som avgör etnocentrism är svagare.

Även relativt icke-etnocentriska vita människor är tillgivna sin ras, om än rudimentärt och omedvetet. Barn uppfattar även vid väldigt låg ålder ras i mer essentialistiska termer än både yrkeskategorier och kroppsbyggnad. De ser det som nedärvt och en viktig del av en persons identitet. Vi kan ändra vår kroppsbyggnad eller sysselsättning, men inte vår ras.

Ishockey är också ett helvitt fenomen i det moderna mångkulturella samhället.
Ishockey är också ett helvitt fenomen i det moderna mångkulturella samhället.

Socialpsykologiska experiment visar att testdeltagare reagerar olika på rasliga ingruppers och utgruppers ansikten. Exempelvis kommer man bättre ihåg ansikten från sin egen ras. Försökspersoner klassificerar också bilder snabbare på rasliga utgruppsmedlemmar än på ingruppsmedlemmar.

Det är bevisat att människan har en evolutionärt förvärvad naturlig rädsla för ormar och spindlar. Följaktligen är det intressant att vita på samma sätt reagerar med rädsla på bilder av svarta människor. En procedur är att visa vita försökspersoner olika fotografier av blommor, svarta människor, vita människor, ormar och bilar varav vissa åtföljs av en lätt stöt. Efter att ha lärt sig vad som händer när fotografierna visas förutser försökspersonerna stöten genom att reagera med rädsla så fort fotot visas. Därefter upphör stöten. Även efter att stöten har upphört reagerar vita försökspersoner med rädsla på fotografier av svarta och ormar, men inte på vita människor och ofarliga saker som blommor som hade kopplats ihop med stötar. Det stöder teorin att vita har en naturlig rädsla för svarta liksom de har för ormar (men inte för blommor).

Undersökningar som Implicit Attitudes Test visar att 80 procent av vita testdeltagare tar längre tid på sig att associera positiva ord med svarta människor än med vita. Det tyder på att vita har implicit negativa stereotyper om svarta. Enkätundersökningar av explicita attytider till ras visar dock att vita Collegestudenter i USA har positiva attityder till svarta. Till exempel visade en studie att vita fick 1,89 poäng på en sexgradig skala där 1 betyder starkt positiv till svarta och 6 starkt negativ till svarta. För att mäta explicita attityder används även intervjuer. Ett representativt urval av 2000 hushåll visade att 37 procent av vita såg raslig identitet som mycket viktigt och ytterligare 37 procent såg det som något viktigt. Generellt blir människor mer rasmedvetna när de blir äldre, endast 53 procent såg raslig identitet som antingen mycket eller något viktigt när de växte upp. Trots att 77 procent av vita svarade att vita har en kultur som borde bevaras var endast 4 procent medlem i en organisation som baseras på raslig eller etnisk identitet. I samma undersökning angav 75 procent av vita att fördomar och diskriminering är viktiga eller mycket viktiga förklaringar till afroamerikaners tillkortakommanden i samhället. Generellt sett har svarta och andra icke-vita minoriteter mycket starkare explicit etnisk identitet än vad vita har. Exempelvis visade samma studie att 72 procent av svarta tyckte att raslig identitet är mycket viktigt och 18 procent att det är något viktigt. 90 procent av svarta svarade att svartas kultur är värd att bevara. Svarta påvisar även en väsentligt större explicit preferens till sin egen grupp jämfört med vita.

Det finns alltså en tydlig diskrepans mellan vitas explicita respektive implicita attityder gentemot svarta. Även vita vänsterliberaler har på det implicita planet övervägande negativa attityder till svarta, även om vänsterliberalernas implicit negativa attityder är mindre negativa än vita konservativas. Vita vänsterliberaler hycklar mer än konservativa och nationalister i rasfrågan eftersom det råder en större skillnad mellan implicita och explicita attityder hos vänsterliberaler än vad det gör hos konservativa och nationalister. Denna diskrepans orsakas av kontrollmekanismer i hjärnans prefrontalkortex, som hindrar att implicit negativa attityder blir explicita.

I en studie där försökspersonerna var anslutna till en fMRI-maskin som tar bilder på hjärnan när den arbetar, visades foton på svarta och vita. När fotona visades under en för kort tid för att medvetet kunna bearbetas visade maskinen att vita reagerade negativt på fotona av svarta personer. En liknande undersökning visade samma sak men när fotot på en svart person fick den verbala etiketten ”afroamerikan” uppstod inte någon subkortikal skräckreaktion. Det beror på prefrontal kontroll som undertrycker den implicita skräckreaktionen. I samma stund som man börjar tänka på ras i ord så är man medveten om det och kan fatta beslut. Kontrollmekanismer i prefrontalkortex aktiveras så att negativa tankar förträngs.

Vit etnocentrism existerar men bara på ett omedveten plan och vitas etnocentriska attityder tar sig implicita skepnader. Konservativa invandringskritiker som bedyrar att ”jag är inte rasist men…” och uteslutande bygger sin invandringskritiska inställning på ekonomiska argument och invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är exempel på en etnocentrism som inte vågar säga sitt namn.

MacDonald skriver att bevisen för en naturlig rädsla för främmande raser dock inte är entydiga eftersom det inte är uteslutet att vitas automatiska negativa attityder gentemot svarta kan vara inlärda genom upprepade dåliga erfarenheter av svarta eller på grund av negativ skildring av svarta i media. Mer troligt är dock att mekanismen fungerar genom tidig socialisering. Den typ av människor du ser omkring dig i tidiga barndomsår är din rasliga ingrupp. Data från utvecklingspsykologi visar att redan vid tre månaders ålder visar barn preferens för sin egen ras före andra. Spädbarn som exponeras för andra raser under denna tidiga period har en mindre preferens för sin egen ras. Om det är så har människor preferens för sin egen ras under normala naturliga förhållanden och denna naturliga mekanism kan luras genom exponering för andra raser under den tidiga barndomen.

Individualism/kollektivism

Västerländsk kultur är individualistisk medan resten av världen till största delen är betydligt mer kollektivistisk och etnocentrisk. Individualistiska kulturer visar endast ett litet känslomässigt engagemang för den egna gruppen. Personliga mål är viktigast av allt och socialisering betonar vikten av självtillit, oberoende, individuellt ansvar och att ”hitta sig själv”. Individualister är mer positiva till främlingar och är mer benägna att bete sig på ett prosocialt, altruistiskt sätt mot främmande människor (t.ex. vita volontärarbetare som åker till Afrika). Individualism är kopplat till egenskaper som utgör basen för västerländsk modernism: kärnfamiljen, bilateralt släktskap, monogami, moralisk universalism (moralen definieras av universella abstrakta principer om rättvisa som är oberoende av släktförbindelser eller grupptillhörighet), vetenskap, relativt låg etnocentrism, samt civilsamhällen baserade på rykte och tillit mellan medborgarna. Individualism är grunden för västerlandets framgång men det innebär också att vita folks etnocentrism är relativt lättkontrollerad.

Kollektivistiska kulturer som är typiska för Mellanöstern, Afrika, Kina och Indien har motsatta egenskaper. Framför allt är dessa samhällen baserade på utvidgade storfamiljer och klanrelationer. I kollektivistiska samhällen är tilliten förbehållen familjen och släkten. Social organisation, såväl politisk som ekonomisk, är familjebaserad. Moralen definieras av vad som gynnar den egna gruppen. Oförmågan att skapa civilsamhällen är ett fundamentalt problem för kollektivistiska samhällen i Mellanöstern och Afrika, där splittring mellan olika religiösa och släktbaserade grupper definierar det politiska landskapet. Enligt MacDonald innebär västerlandets utveckling mot mångkultur slutet för individualistisk västerländsk kultur. Individualism och kollektivism har sannolikt en biologisk grund med tanke på dess uttryck i släktrelationer, äktenskap och utvecklingen av civilsamhällen som utmärker västerländsk modernism.

Fram för explicit etnocentrism

Potentiella tankebrottslingar måste i sina vardagliga liv bedöma riskerna med hänsyn till sin försörjning och sitt rykte. Men det är mer komplicerat än så. Den moderna människan exponeras för en inte sällan förvirrande mängd kulturella meddelanden som påverkar hur hon uppfattar världen. Dessa meddelanden är ofta riktade mot hjärnans explicita bearbetningssystem och kan vara influerade av många olika konkurrerande intressen.

Exempelvis är det vanligt att mediala bilder har viktiga effekter på beteendet även om folk ofta är omedvetna om att deras beteende påverkas av bilderna. Dessa bilder skapas ofta av annonsörer som medvetet försöker påverka mottagarna av meddelandena på ett sätt som överensstämmer med annonsörernas intressen, inte åhörarnas intressen.

Än viktigare är att mediala budskap formar diskussionen om frågor som berör vitas identitet och intressen. MacDonald skriver att kritikkulturen har blivit västerlandets explicita kultur, som ändlöst upprepas i medias budskap och förpackas olika för folk beroende på deras intelligensnivå och utbildningsnivå samt beroende på olika fritidsintressen och subkulturer. Genom att programmera hjärnans högre områden kan denna explicita kultur kontrollera de vita folkens implicita etnocentrism. För att ta sig ur detta träsk måste den explicita kulturen förändras. Det lär inte bli lätt men enligt MacDonald är första steget psykologiskt: Stolt och självsäkert hävdande av etnisk identitet och etniska intressen bland vita människor och att skapa gemenskaper där sådant explicit hävdande anses normalt och naturligt snarare än ett skäl till utfrysning. Faktumet att ett sådant hävdande talar till vår implicita psykologi är en tillgång, skriver MacDonald. Det är alltid lättare att acceptera den naturliga tendensen än att motsätta sig den. Att i detta fall motsätta oss våra naturliga etnocentriska tendenser genom att använda prefrontal kontroll mot våra egna etniska intressen är inget annat än en dödsdom.

MacDonalds slutsats är att oavsett styrkan hos de naturliga mekanismer som ligger till grund för etnocentrism är de otillräckliga för att etniskt försvara vita i dagens värld. Sociala identitetsprocesser är en biologisk anpassning men svarar inte på genetiska skillnader mellan grupper. Därför är de oanvändbara för etniskt försvar såvida inte grupperna redan utgörs av en etnisk grund. Inom t.ex. lagidrott är detta uppenbart.

Att inte visa etnisk lojalitet, i synnerhet i samband med konkurrens mellan olika raser, är enligt Frank Salter den genetiska motsvarigheten till att förråda sitt barn eller barnbarn (Frank Salter, On Genetic Interets, 2007, s. 303, 305). Salter skriver vidare (s. 310-311):

The message of modern biology is that genetic fitness is the ultimate interest, meaning precisely that it is of absolute importance. This is surely the starting position of any ethical discussion of the choice between genetic and other interests. In circumstances where the choice is clear, failing to put genetic interests first can be as maladaptive as throwing away one’s own life or letting one’s children drown. Failing to discriminate in favour of one’s own children is likely to depress fitness, as is failing to defend the interests of one’s ethny when a threat to group fitness is reasonably clear cut, as in territorial displacement (ethnic cleansing), subordination, and genocide.

Conservatives can’t win!

Sverigedemokratisk Ungdom - otillräckliga för att försvara etniskt svenska intressen
Sverigedemokratisk Ungdom – otillräckliga för att försvara etniskt svenska intressen

Se även:

Lika barn leka bäst

Läs mer:

Psychology and white ethnocentrism
Ethnic nationalism, evolutionary psychology and Genetic Similarity Theory
Oxytocin promotes human ethnocentrism
Adolescents get daily happiness boost from ethnic identity
James Watson’s most inconvenient truth: Race realism and the moralistic fallacy

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s