Månad: december 2013

Etnomasochismens psykopatologi

Generellt sett har etniska minoriteter (främst icke-vita) ett egenintresse att stödja den etniska omvandlingen av Sverige för att göra svenskarna till en minoritetsgrupp i sitt eget land. De är socialdarwinistiskt motiverade. Men vilka är de vita etniska svenskar som helhjärtat stödjer en anti-vit svenskfientlig politik vars yttersta konsekvens är att deras egen folkgrupp går under? Är de mentalt friska?

Alexander Bengtsson från antirasistiska Expo - mentalt frisk?

Alexander Bengtsson från antirasistiska Expo – mentalt frisk?

En hypotes är att många av etnomasochisterna hatar sig själva och sin etnicitet till följd av traumatiska upplevelser i barndomen. Det kan tänkas att det bidrar till att föda fientliga känslor gentemot den egna gruppen. Det hör förvisso de politiskt korrekta till att utan belägg psykologisera kring sina meningsmotståndare. Därför är det extra intressant att reda ut hur det förhåller sig egentligen och om dessa fula debattknep kanske bara är projektioner av deras egna svåra barndomskomplex.

Ett exempel på en sådan svensk självhatare med tragisk barndom har vi i Hillevi Wahl. Den 10 november 2009 skrev hon en krönika i tidningen Metro med rubriken ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin”. Texten dryper av xenomani (en överdriven vurm för allt utländskt) och är ett typiskt exempel på hur etnomasochisten förhåller sig till sin etnicitet med misstro, skuld och förakt:

Ni vet, det självklara, om att vi inte skulle haft ett sådant välfärdssamhälle i dag om det inte varit för alla invandrare. Om att det oftast är invandrare som tar hand om de sjuka och svaga i samhället. Och barnen, inte minst – med stor kärlek och omsorg. De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det.

Men sådant biter inte på kunskapsfobiker.
”De borde anpassa sig”, fnyste min släkting.

Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me?

Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet i dörren innan de vågar gå ut i trappen med soporna, för att de är så jävla rädda för att träffa folk?

Ska de stå under köksfläkten och röka resten av sitt liv? Och pimpla lådvin i sin ensamhet och vara otacksamma och bittra?

Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.

I Aftonbladet den 15 december 2007 berättade Hillevi Wahl om sin barndom med alkoholiserade föräldrar och hur de söp sönder varje julhelg:

Det luktade aldrig lussebullar.
Bara fylla, utslaget vin och urin.
– Jag ville bara att julen skulle ta slut, säger Hillevi Wahl.

Hon minns lukten av urin i den gröna manchestersoffan. Och rökdimman som stank av alkohol, svett och spyor.
När julen kom drog mamma och pappa ned persiennerna och korkade upp.
– De laddade länge inför julen för då fick de dricka extra mycket. Inte bara vardagsrödtjut, utan sprit, whisky och snaps i mängder.
Hillevi Wahl växte upp i ett alkoholisthem och hon vande sig tidigt vid ett hem fyllt av fylla.
Till jularna blev fyllan mer aggressiv. Och legitim.
– Jag var alltid på helspänn för att de drack så mycket. De köpte enorma mängder som skulle räcka över alla helgerna. Men allt tog slut på några dagar.
Julfesten fortsatte långt in på nyåret.

Fick aldrig julklappar
Hillevi längtade efter att lovet skulle ta slut och att föräldrarna skulle nyktra till och gå till jobbet.
– Mina föräldrar önskade nog att de kunnat göra julen annorlunda. Men det blev bara kaos.
Några glädjejular tindrar ändå i minnet. En gång hos nyktra släktingar i Göteborg.
– Jag fick ett dockskåp, jag som aldrig fick några julklappar.

Demonstration mot brittiska nationalistpartiet BNP

Demonstration mot brittiska nationalistpartiet BNP

Den under efterkrigstiden så inflytelserika empiriska studien The Authoritarian Personality, vars hycklande och anti-vita politiserade tolkningar av resultaten man kan bortse från, mätte grad av etnocentrism hos testpersoner. Resultaten visade att personer med låg etnocentrism hade en negativ syn på sina föräldrar medan individer med hög etnocentrism hade en positiv syn på sina föräldrar. Evolutionspsykologen Kevin MacDonald analyserar studien i The Culture of Critique (s. 176-177) och skriver att de lågetnocentriska barnens negativa känslor gentemot sina föräldrar beror på att de känt sig övergivna och inte fått tillräckligt med ömhet av föräldrarna:

Whereas the negative feelings high scorers had toward their parents tend to derive from parental efforts to discipline the child or get the child to do household chores, the negative feelings of the low scorers are the result of feelings of desertion and loss of affection (p. 349). However, in the case of the low scorers, Frenkel-Brunswik emphasizes that the desertions and loss of love are frankly accepted, and this acceptance, in her view, precludes psychopathology. I have already discussed F63, whose father abandoned her; another low scoring subject, M55, states, “For example, he would take a delicacy like candy, pretend to offer us some and then eat it himself and laugh uproariously. . . . Makes him seem sort of a monster, though he’s not really” (p. 350). It is not surprising that such egregious examples of parental insensitivity are vividly recalled by the subject. However, in the upside-down world of The Authoritarian Personality, their being recalled is viewed as a sign of mental health in the subjects, whereas the overtly positive relationships of the high scorers are a sign of deep, unconscious layers of psychopathology.

Contemporary developmental research on authoritative parenting and parent-child warmth also indicates that authoritative parents are more successful in transmitting cultural values to their children (e.g., MacDonald 1988a, 1992, 1997a). In reading the interview material, one is struck by the fact that low scorers have rather negative views of their parents, whereas high scorers have quite positive views. It is reasonable to suppose that the low scorers would be more rebelliousness against parental values, and this indeed occurs.

Allsköns subkulturella minoriteter och avvikare demonstrerar mot rasism.

Allsköns subkulturella minoriteter och avvikare dyker upp på antirasistiska demonstrationer.

Etnomasochism eller white guilt verkar dock endast förekomma i större skala i samhällen som genomsyras av kulturmarxism. Måhända är det inte en slump att dessa, så gott som uteslutande västerländska, samhällen också har skuldorienterade kulturmönster. Skuldkulturer präglas av stark inre kontroll genom samvetsförebråelser och skuldkänslor. Man talar ogärna positivt om sig själv medan man samtidigt gärna erkänner sin skuld för att inte få dåligt samvete. Detta kan jämföras med skamkulturer i Mellanöstern där det tvärtom handlar om att hålla skam och skuld borta för att inte smutsa ner släktens heder. Skamkulturer präglas av stark yttre social kontroll, vilket leder till skamkänslor för den som bryter mot reglerna.

Etnomasochismen är lika sinnessjuk som irrationell då etnomasochisten menar att det är rasistiskt och moraliskt fel att kollektivt skuldbelägga en icke-vit folkgrupp för oförrätter som den begått. Det är ju knappast bara vita folk som sysslat med folkmord och slaveri, faktum är att vita inte ens utmärker sig i det avseendet. Västerländsk kultur utmärker sig med sin unika altruism, individualism, egalitarism och universalistiska moral. Vad som är rätt och fel anses i västerländsk kultur vara oberoende av vilken grupp som gynnas av det. Därmed är vi mer kapabla att tänka och resonera opartiskt än folk i kollektivistiska, etnocentriska kulturer med en partikularistisk moral där vad som är rätt definieras av vad som gynnar den egna gruppen. Svensk kultur är enligt en mängd komparativa undersökningar (t.ex. World Values Survey) den överlägset mest individualistiska i världen, vilket gör oss extra mottagliga för kulturmarxistisk propaganda som leder till etnomasochism. I samband med en föreläsningsturné sommaren 2011 gav Kevin MacDonald i en intervju med tidningen Nationell Idag sin syn på vad som lett fram till svenskarnas etnomasochism:

När man på gruppnivå studerar europeisk psykologi i dagens kontext ser man tydligt att politisk korrekthet används för att utnyttja en moralisk beskaffenhet som är särskilt framträdande hos västerlänningar, nämligen det som gör oss mottagliga för skuldbeläggande. Detta oroar mig. På det psykologiska planet fungerar det som ett kraftfullt vapen mot varje form av europeisk identitet, samhörighet och sammanhållning. De här mekanismerna styr sedan vårt beteende, hindrar oss från att främja våra egna intressen.

Européer som grupp har förstås också intressen, precis som alla andra etniska grupper. Dessa våra intressen är helt legitima, men en viss politiskt korrekt ideologi utnyttjar hur vi är ordnade rent moraliskt och gör oss på så sätt sårbara i förhållande till andra etniska grupper. Om någon skulle vilja ge sig på projektet att till exempel göra Kina eller Korea till multikulturella samhällen, vore han också tvungen att använda sig av helt andra verktyg än skuldbeläggande och empati. Skuldbeläggande skulle inte bita på människorna där, jag tror inte att de skulle kunna fås att känna skam för vilka de är, sin historia och så vidare. Här i Sverige har ni aldrig haft ett samhälle byggt på slavarbetskraft, ni har aldrig haft några betydande kolonier, ni tog inte som folk parti för Tredje riket. Trots det har man fått svenskarna att känna skuld och skam över sin historia. Vilket för övrigt visar att alla dessa frågor om skuld och så vidare egentligen är irrelevanta, de lyfts bara fram i ett enda syfte, som vapen mot oss européer som etnisk grupp.
[…]
Typiskt för vita folkslag är bland annat vårt sätt att gruppera oss socialt. Våra relationer människor emellan grundar sig inte uteslutande på släktskap med andra, genom utvidgade storfamiljer som är vanligt i andra delar av världen. I stället har det historiskt sett varit viktigt med vänskapliga relationer, att ha gott anseende, att ha ett rykte om ärlighet, integritet. Européer emellan har man varit tvungen att bevisa sitt värde på det planet, att man har god karaktär. Så till vida går det att tala om en viss sorts konformism hos européer. I universitetsvärlden har jag så ofta sett exempel på detta: akademiker må ha titlar, utmärkelser och privilegier, de må se sig som självständiga, oberörda av gruppens krav, men i slutänden är det ytterst viktigt för dem att framstå som någon med god karaktär, med hög moral. Idag innebär det att man utan minsta tvekan skriver under på det multikulturella projektet och tillhörande idéer.

De freudianska Frankfurtjudarna, kulturmarxismens grundare, bidrog till etnomasochismen i Väst också genom deras uppmaning till icke-judarna att revoltera mot sina föräldrar, i syfte att bryta ner deras etniska medvetenhet. Således såg dessa hycklande judar individens avsaknad av revolt mot sina föräldrar som ett uttryck för psykisk sjukdom. De lyckades få människor att skylla sina problem på sina föräldrar och de lyckades undanhålla de verkliga orsakerna till antisemitism, dvs. judarnas eget beteende.

Se även:

Vit etnocentrism

Annonser