Månad: november 2013

Ordet massinvandring – dags att reda ut begreppen

Det är mer regel än undantag bland försvarare av en generös invandringspolitik att sätta ordet ”massinvandring” inom citationstecken. Avlönade tyckare och opinionsbildare inom massmedia och tankesmedjor anser att det inte alls förekommer någon massinvandring, att ordet bara är en del av en ”främlingsfientlig” propagandavokabulär som uteslutande används av Sverigedemokrater och övertygade nationalister. Enligt dem som önskar en så stor invandring som möjligt finns det ingenting som hypotetiskt skulle kunna klassas som ”massinvandring”.

Myndigheter manipulerar statistik och klumpar medvetet ihop alla invandrare som en grupp (som om det inte vore någon skillnad på invandring av en engelsman respektive en somalier) för att dölja det faktum att etniska svenskar är på väg att bli en minoritet i Sverige med en utomeuropeiskättad majoritet. Det finns en anledning till att SCB inte för statistik efter etnicitet. När man tror sig motbevisa påståenden om massinvandring genom att framföra att hemvändande svenskar är den största invandrargruppen (19 procent år 2012 och 18 procent år 2009 varav hälften var inrikes födda med svenska föräldrar) och att många (till största delen vita européer som flyttar till andra västerländska länder) utvandrar är det alltför uppenbart att man inte bryr sig om vad folk menar med ordet massinvandring (hur många av utvandrarna som var hemvändande gäststudenter framgår inte heller). För även om man räknar bort alla invandrade svenska medborgare var det ändå över 80 000 som invandrade 2012. Det är inte befolkningsökningen som oroar människor. Det är den radikala omvandlingen av demografin, den förändrade etniska befolkningssammansättningen, som oroar folk. Och situationen blir naturligtvis bara ännu värre om en stor majoritet av utvandrarna är vita västerlänningar.

Sanningen är att ordet massinvandring har förekommit i alla möjliga, långt ifrån ”rasistiska”, sammanhang. Exempelvis i böcker som ingår i kurslitteraturen i historia vid landets högskolor och universitet. Så här står det i boken Nordens historia av Harald Gustafsson (Studentlitteratur 1997, s. 263-264), en bok som för övrigt knappast intar en invandringskritisk hållning utan snarare i högre grad en anti-nationalistisk hållning:

Till mångfalden har också massinvandringen bidragit. Migration inom eller till Norden var förvisso inte något nytt, men under efterkrigstiden har den antagit helt nya proportioner. […]

Bilden av massinvandring gäller för de skandinaviska länderna. Finland och Island har aldrig på samma sätt öppnat sina gränser. De symboliska flyktingkvoter man har tillåtit har även per capita räknat varit mycket små. I Finland bodde t.ex. vid 1990-talets början bara drygt 3 000 personer med ursprung utanför Europa. Men världen sköljer ändå in också över dessa samhällen, även i Helsingfors och Reykjavik bjuds det på pizza och kinesisk mat, och isländska och finländska ungdomar reser till Östasien eller Australien. Upplevelsen av mångfald och förändring är knappast mindre här än i Skandinavien.

Att invandringskritiker och nationalister använder ordet massinvandring har alltså inget med propaganda eller överdrifter att göra utan beror snarare på en mer vetenskapligt baserad uppfattning om invandringen än vad massinvandringsförespråkarna har. Det är massmedia som bedriver propaganda för massinvandring och mot massinvandringsmotståndare genom att på ett synnerligen fräckt sätt göra gällande att ordet massinvandring skulle sakna legitimitet och verklighetsförankring och bara vara ett begrepp som Sverigedemokraterna hittat på och introducerat och vara ensamma om att använda. Alla intellektuellt hederliga som inte har en agenda har inte heller något problem med ordet massinvandring. Därav har ordet ofta använts av historiker, etnologer och socialantropologer vid universitetsfakulteterna som forskat om invandringen.

Metapedia definierar massinvandring så här:

Massinvandring är ett politiskt begrepp för att beskriva ett onaturligt tillstånd av omfattande folkomflyttningar, i regel till länder med europeisk befolkning. Tillståndet anses inte naturligt eftersom det sällan eller aldrig har sanktionerats hos den mottagande befolkningen varken genom folkomröstningar eller öppen och fri debatt om dess konsekvenser.

Befolkningsutbyte till följd av invandring är en fråga som oroar allt fler emedan det innebär en mycket radikal och ödesdiger samhällsomvandling, med ofantliga konsekvenser för svenskarnas genetiska och etniska intressen. Befolkningsutbyte till följd av en alltför storskalig invandring påverkar oss materiellt men det påverkar oss ännu mer psykologiskt, hälsomässigt och biologiskt som folk. Massinvandringen står på ett påtagligt sätt i konflikt med det svenska folkets etniska intressen och långsiktiga överlevnad.

Följaktligen var det inte främst etniska svenskar som bedrev lobbying mot politikerna om att införa mångkulturpolitiken (som banade väg för en massiv invandring av geografiskt avlägsna populationer), det var etniska minoriteter med judar i spetsen. Denna artikel tar upp händelseförloppet utifrån den akademiska forskningen om hur mångkulturalismen växte fram.

Att det var invandrare som spelade en grundläggande roll för den massinvandring som pågår idag beror på att invandringspolitik är starkt kopplat till etniska intressen. Bl.a. forskaren Frank Salter har skrivit böcker om etniska intressen. Olika folkgrupper och raser har varit separerade under tusentals år och under den perioden har de utvecklat en genetisk särskiljningsförmåga. Det genetiska avståndet mellan en farfar och hans barnbarn i förhållande till resten av den etniska gruppen står i identisk proportion med det genetiska avståndet mellan den etniska gruppen och resten av världens befolkning, i genomsnitt. På samma sätt som föräldrar har ett genetiskt intresse av att uppfostra sina barn har människor ett intresse i sin etniska grupp.

Begreppet massinvandring fyller en funktion för att skilja mellan olika typer av invandring genom historien:

  • Den ytterst småskaliga invandringen som skedde till Sverige fram till ca 1945. Vid 1930 var blott 1 procent av befolkningen född i ett annat land och majoriteten av dem kom från andra nordiska länder. Sverige var vid denna tid ett av världens mest etniskt homogena länder.
  • Arbetskraftsinvandringen under 1950- och 1960-talen från andra europeiska länder. Många av dem återvände hem efter avslutad tjänstgöring och de som stannade kvar assimilerades, dvs uppgick i den svenska identiteten och etniciteten. Denna invandring var ingen kravlös massinvandring eftersom dessa invandrare kom hit för att de ansågs behövas för svensk industri, och de kom från populationsgenetiskt och kulturellt närstående länder. De var betydligt färre än senare års storskaliga invandring av s.k. flyktingar.
  • Den tredje typen av invandring i modern tid är massinvandringen av asylsökande (och deras anhöriga) från världens alla hörn, främst västasien men även Afrika, Sydamerika och övriga Asien. Denna typ av invandring förekom knappt alls före 1970 och var etablerad kring 1980 för att därefter växa konstant.

Nästan tio gånger så många uppehållstillstånd beviljades 2009 jämfört med 1980. Denna massinvandring som pågått till Sverige de senaste decennierna utmärker sig i sin storskalighet jämfört med tidigare invandring till Sverige genom historien och även jämfört med invandringen som skett till våra nordiska grannländer och andra västeuropeiska länder under samma period. Sverige har tagit emot överlägset flest asylsökande (och deras anhöriga) per capita jämfört med andra demokratiska välfärdsländer i västvärlden. Etniska svenskar beräknas vara en minoritet i Sverige senast kring 2050. Allt detta gör det objektivt sett korrekt att benämna denna tredje typ av invandring som en ”massinvandring”, eftersom det helt enkelt är vad det är fråga om. De som förnekar att det pågår en massinvandring har oftast en agenda som går ut på att svenskarna ska fasas ut och bytas ut som befolkning i sin egen nation. En del kallar det folkmord. FN:s folkmordskonvention definierar folkmord enligt följande:

” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom
(a) Döda medlemmar av gruppen.
(b) Förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen.
(c) Avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
(d) Införa åtgärder som förhindrar födslar inom gruppen.
(e) Tvångsvis överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Massinvandringen är inte målet utan medlet som används för att byta ut befolkningen, för att radikalt omvandla Sverige demografiskt och etniskt.

Den vetenskapliga populationsgenetiken har inget problem med att genom DNA-teknik särskilja etniska svenskar från exempelvis finländare, så alla som ifrågasätter begreppet etnisk svensk bevisar bara sin egen okunskap och/eller svenskfientliga agenda. Det är väldigt enkelt idag att för en överkomlig summa kolla upp sitt genetiska ursprung genom att DNA-testa sig hos exempelvis företaget 23andme. Som befolkning i en av världens äldsta nationalstater, och med en flertusenårig genetisk kontinuitet, identifierar sig svenskarna som svenskar eftersom de helt enkelt ÄR ett folk med genetiska, etniska intressen, precis som alla andra folkgrupper.

Annonser

Det onödiga världskriget

Pat Buchanan argumenterar i boken Churchill, Hitler and the Unnecessary War: How Britain Lost Its Empire and the West Lost the World för att det var ett stort misstag av Storbritannien att engagera sig i de båda världskrigen mot Tyskland. Buchanan använder en gedigen lista med historisk facklitteratur till stöd för sin analys. Han ger svar på frågan om andra världskrigets orsaker och bidrar med ett nytt intressant perspektiv på världshistoriens i särklass största och blodigaste krig. Buchanan sätter stort fokus på Winston Churchills betydelse för skeendet, en hyllad statsman som jag tidigare skrivit en artikel om här på bloggen.

När Hitler gick in i Tjeckoslovakien brände han Tysklands broar till Storbritannien, som han egentligen ville ha en vänskaplig relation med. Britterna hade varit redo att gottgöra Tyskland för Versaillefördragets orättvisor men nu blev de istället bittra fiender. Detta var Hitlers enskilt största misstag under mellankrigstiden, enligt Buchanan.

Trots det var britterna inte villiga att gå i krig för Tjeckoslovakien, ett land geografiskt långt bort från England och som var en av få demokratiska stater i regionen som dessutom hade en stark militärmakt. Istället gav britterna helt sonika en krigsgaranti till den totalitära diktaturen Polen (som inte var mindre nationalistiskt än Nazityskland) som tillsammans med Hitler glatt hade deltagit i styckningen av Tjeckoslovakien. Polen hade dessutom en omodernt utrustad armé och öppna gränser. Det fanns inte en chans att britterna skulle ha lyckats försvara Polen, vilket man inte heller gjorde då man sedermera inte ens försökte. ”Krigsgarantin” var inget värd och man brydde sig inte om att Stalin anföll Polen samtidigt som Hitler gjorde det och de sålunda delade landet mellan sig. Tyska anspråk på små landplättar i Östeuropa hade inget att göra med brittiska intressen, varför de inte heller brydde sig när det kom till kritan. Krigsgarantin till Polen var bara en ursäkt för att starta ett världskrig. Buchanan citerar den brittiske historikern A. J. P. Taylor som beskrev den allmänna brittiska attityden:

In 1920 the Poles had rolled back the Red Army and briefly considered themselves a great power. They forgot, as the British historian A. J. P. Taylor wrote, that they had gained their independence in 1918 “only because both Russia and Germany had been defeated. Now they had to choose between Russia and Germany. They chose neither. Only Danzig prevented cooperation between Germany and Poland.”

The British “cared nothing for Danzig,” Taylor added, or if they did, “they sympathized with the German case.” “Die for Danzig?” That become the rallying cry of British war-skeptics.

Hitler ville aldrig ha något krig med Västmakterna och han hade länge försökt att återförena Danzig med Tyskland på diplomatisk väg men polackerna vägrade konsekvent. Hitler ville i själva verket ha en allians med Polen men efter Storbritanniens krigsgaranti till dem hade de än mindre incitament att lösa konflikten fredligt med Tyskland och vägrade nu således att ens tala om saken. Anledningen till Chamberlains panikartade beslut att ge Polen en krigsgaranti var enligt Buchanan en allmänt rådande irrationell brittisk tyskofobi som innebar att man grundlöst trodde att Hitler var ute efter ”världsdominans”. Man hade svalt falska rykten och agerade därefter i panik:

On March 29, Ian Colvin, a twenty-six-year-old News-Chronicle correspondent in Berlin with “excellent sources inside Hitler’s regime” came to London with “hair-raising details of an imminent Nazi thrust against Poland.”

Like Tilea’s report, Colvins was a false alarm.

Four days earlier, March 25, Hitler had issued a directive to his army commander in chief: “The Fuehrer does not wish to solve the Danzig question by force. He does not wish to drive Poland into the arms of Britain by this.”

Hitler did not want war with Poland, he wanted an alliance with Poland. But Halifax and Chamberlain believed Colvin and feared that Beck might cut a deal with Hitler, which was what Hitler had in mind – a deal, not a war.

Immediately after the meeting with Colvin, as Chamberlain wrote to his sister, “we then and there decided” Poland must be guaranteed. The British government was now committed to fight for Poland. “This is the maddest single action this country has ever taken,” MP Robert J.G. Boothby told Churchill. The Polish Guarantee was the surest way to produce an early explosion, and a world war.

Half a century later, Sir Roy Denman called the war guarantee to Poland of March 31 “the most reckless undertaking ever given by a British government.” Chamberlain had given Poland a “blank check” to start a European war. It obliged Britain itself to declare war on Germany if Poland so requested.

Ännu en anledning till Chamberlains oöverlagda beslut var att han kände sig desperat, förödmjukad och sviken av Hitler när denne gick in med sina trupper i Tjeckoslovakien. Detta eftersom den brittiske premiärministern tidigare talat sig varm om Hitler och hans uttalat fredliga syften, vilket nu gjorde Chamberlain till åtlöje.

En del historiker menar att Churchill var drivande bakom Chamberlains agerande. Buchanan citerar Luigi Villaris Italian foreign policy under Mussolini:

”Chamberlain, by no means a warmonger, had evidently been driven into this act of madness by the followers of Churchill and the Labourites whose program was to make war inevitable”.

Buchanan härleder det brittiska agerandet bakom krigsgarantin till Lord Halifax:

Halifax had come to believe that if Hitler continued with his bloodless victories, Germany would dominate Europe economically and no longer be at the mercy of a British blockade. That would mean Britain’s end as a world power. When the German-Rumanian Trade Treaty was announced on March 24, Halifax feared Poland would also strike a deal. Rather than have Poland become a partner of Germany Halifax preferred war.[…]
By March 1939, war with Germany had become the only alternative to Britain’s relegation to second class status. […]
Rather than see Poland return Danzig to Germany, Halifax preferred that Poland fight Germany to the death in a war Halifax knew Poland could not win, because the British could not help. To Halifax, Poland’s suicide was preferable to having Hitler chalk up “yet another bloodless coup.” He had no reservations about pushing Poland to its death to exhibit “his willingness to fight for…the great moralities.”

Ovanstående överensstämmer med den officiella historieskrivningens förklaring att maktbalansen i Europa var huvudskälet till andra världskriget. Kriget handlade aldrig om någon ideologisk konflikt mellan demokrati och totalitarism. Varken Sovjet eller Polen var ju innan krigets utbrott några humana demokratier precis, inte ett dugg bättre än Hitlers Tyskland ur ett demokratiskt perspektiv. Britterna med Churchill i spetsen kunde helt enkelt inte acceptera att få konkurrens av en ny uppåtgående europeisk stormakt som Tyskland, och därför gick man i krig.

Det var inte lite hycklande av de storhetsvansinniga britterna att beskylla Hitler för planer på att ta över världen, med tanke på deras eget världsomspännande brittiska imperium som var det största sedan Romarriket. Idag har de stackars britterna inget kvar (trots att de officiellt ”vann” kriget) och med facit i hand kan man konstatera att de slogs för sin egen undergång. Många brittiska krigsveteraner ångrar idag sina uppoffringar under andra världskriget för ett land som de inte längre känner igen.

Ansedda brittiska statsmän som Lloyd George menade att krigsgarantin var ett våghalsigt spel och hånskrattade åt tanken att en brittisk krigsgaranti till Polen skulle avskräcka tyskarna från att ta tillbaka Danzig och tillgodose stadens invånares (staden bestod till övervägande majoritet av tysktalande etniska tyskar) behov, uttryckta vilja och intresse att återförenas med Tyskland.

Angående krigsgarantin sade den brittiske parlamentsledamoten Robert J. G. Boothby till Churchill: ”This is the maddest single action this country has ever taken”. Tidningen Times krigskorrespondent Liddel Hart höll med och skrev att garantin till Polen var ”foolish, futile, and provocative . . . an ill-considered gesture [that] placed Britain’s destiny in the hands of Polish rulers, men of very dubious and unstable judgment” och skrev vidare att Chamberlains vändning var så abrupt och oväntad att krig skulle bli oundvikligt. ”The Polish Guarantee was the surest way to produce an early explosion, and a world war”, skrev Hart. Sir Roy Denman skrev i slutet av 1900-talet i Missed Chances: Britain and Europe in the twentieth century att den brittiska krigsgarantin till Polen var ”the most reckless undertaking ever given by a British government. It Placed the decision on peace or war in Europe in the hands of a reckless, intransigent, swashbuckling military dictatorship”.

Storbritannien hade aldrig tidigare i historien givit en krigsgaranti till ett östeuropeiskt land. Och vad hade de egentligen moraliskt att tjäna på att lägga sig i att Tyskland nu tog tillbaka stulna tyska territorier från mestadels totalitära östeuropeiska regimer? Det slutade hursomhelst med att miljontals människor fick sätta livet till för att förhindra det.

Det finns även uppgifter om att Chamberlains krigsgaranti kan ha varit ett enda stort missförstånd. Ur Buchanans Churchill, Hitler, and the Unnecessary War (s. 269-271):

The Polish guarantee was not intended to make war with Germany inevitable . . . On the contrary, the commitment was intended to give Britain leverage in forcing Poland to come to terms with Hitler’s demands over the Danzig and Corridor questions. In this way, Hitler could be satisfied without Poland being subjected either to a full-scale invasion (forcing a Europe-wide war) or succumbing to a treaty that reduced her to vassal status. [Buchanan citerar Graham Stewart, Burying Caesar: The Churchill-Chamberlain Rivalry (Woodstock, N.Y.: Overlook Press, 2001), p. 358.]
[…]
Chamberlain had not declared that Britain would fight for Poland’s ”independence.” Chamberlain was signaling Hitler that the return of Danzig was not opposed by Britain and she would go to war only if he tried to destroy Poland as an independent nation. The British war guarantee had not been crafted to give Britain a pretext for war, but to give Chamberlain leverage to persuade the Poles to give Danzig back.
[…]
Unfortunately, the diplomatic subtlety was lost on Hitler. To him, and to the world, it appeared that a now-defiant prime minister had drawn a line in the sand and warned Hitler not to cross it. To Hitler this was a virtual ultimatum: If you try to take back Danzig, you will be at war with Britain.
[…]
The Poles, too, read Chamberlain’s declaration as a solemn British commitment to stand by them in their resolve never to return Danzig. From that day forward, the Poles refused even to discuss Danzig with Germany.

Hitler, som var något av en anglofil, ville inte ens under pågående krig krossa det brittiska imperiet, som han snarare alltid såg som en naturlig allierad:

As the Battle of Britain was under way, on August 14, 1940, Hitler called his newly created field marshals into the Reich Chancellery to impress upon them that victory over Britain must not lead to a collapse of the British Empire:

”Germany is not striving to smash Britain because the beneficiaries will not be Germany, but Japan in the east, Russia in India, Italy in the Mediterranean, and America in world trade. This is why peace is possible with Britain—but not so long as Churchill is prime minister. Thus we must see what the Luftwaffe can do, and wait a possible general election.”

Hitler is here telling his military high command that the air war over England, the Battle of Britain, was not designed to prepare for invasion but to bring down Churchill. From his actions in the west, from 1933 through 1939, there is compelling evidence Hitler wanted to see the British Empire endure. And if he did not wish to bring down the British Empire, how can it be argued that Hitler was out to conquer the world?

Hitlers Tyskland var alldeles för dåligt rustat för att ha ambitionen att ta över världen eller vara i närheten av att vinna ett världskrig mot samtliga västmakter plus Sovjet. Om Hitler hade planerat att kriga med Storbritannien skulle han ha byggt en flotta kapabel att ta sig an den brittiska flottan, men det gjorde han aldrig. Det går inte att skapa ett globalt imperium utan en stor stark flotta, vilket var en viktig faktor till britternas stora världsimperium. Hitler byggde inte ens upp den tyska flottan till gränsnivån som sattes i överenskommelsen med britterna år 1935.

Att Hitler skulle ha genomfört en omfattande militär upprustning förefaller blott vara en myt:

In 1938 – 39, the last peacetime year, Germany spent on armaments about 15% of her gross national product. The British proportion was almost exactly the same. German expenditure on armaments was actually cut down after Munich and remained at this lower level, so that British production of airplanes, for example, was way ahead of Germany by 1940. Allied intelligence estimated German strength at more than twice the true figure. As usual, Hitler was thought to have planned and prepared for a great war. In fact, he had not.

Sanningen är att Hitler endast var ute efter att expandera i Östeuropa, inte västerut eller över hela världen. Det var ett annalkande krig mellan Stalins bolsjeviker – som lurpassade på att köra över Europa vilket de som bekant också gjorde efter krigets slut då bl.a. Östtyskland styrdes av en orwellsk kommunistisk diktatur i över 40 år – och Hitlers Tyskland. Tyskland skulle bevilja de västeuropeiska demokratierna dominans över Västeuropa om de slutade ingripa i Östeuropa. Hitler kunde inte förstå varför Storbritannien avvisade detta och menade att de kapitalistiska västmakterna borde varit glada över att Tyskland var beredda att konfrontera och blockera bolsjevismen.

Det är intressant att brittiska statsmän under första världskrigets slutskede var beredda att erbjuda den tyske kejsaren samma dominans över Östeuropa som de nu gick i krig för att förneka Hitler. Ur Buchanans Churchill, Hitler, and the Unnecessary War (s. 333-334):

In November 1917, after the Germans and Austrians had broken the Italian lines at Caporetto and Bolsheviks had seized power in Petrograd and sued for peace, some British statesmen wanted to end the war. They suggested offering the Germans an eastern empire, including Ukraine, if the Kaiser would agree to give up his lost African and Pacific colonies and retire from Belgium and France. Jan Smuts, fearing the war could last until 1920, signed on. In short, British statesmen in 1917 and 1918 were prepared to offer the Kaiser’s Germany the same dominance in Eastern Europe they went to war to deny to Hitler’s Germany in 1939.

Till skillnad från kommunisterna var Hitler inte heller ute efter att exportera sin ideologi till omvärlden, eftersom han såg nationalsocialismen som förbehållet Tyskland. Buchanan citerar ett uttalande av Hitler:

“I am firmly opposed to any attempt to export National Socialism. If other countries are determined to preserve their democratic systems and thus rush to their ruin, so much the better for us. And all the more so, because during this same period, thanks to National Socialism, we shall be transforming ourselves, slowly but surely, into the most solid popular community that it is possible to imagine.”

NSDAP vann fler röster än något tyskt politiskt parti någonsin tidigare hade gjort och enligt den brittiske historikern A. J. P. Taylor styrde Hitler den moderna tidens mest populära politiska system. Att ingen diktatur någonsin varit så önskvärd och stödd av så många människor som Hitlers regering ska ses i ljuset av Tysklands och det tyska folkets extremt prekära situation efter första världskriget. Lloyd George varnade redan 1919 för vad som skulle komma av de orättfärdiga fredsvillkoren och även Churchill erkände senare att orsaken till nationalsocialismen och andra världskriget fanns i Versaillesfreden. I ett PM till utrikesdepartementet den 8 april 1945 skrev han:

This war should never have come unless, under American and modernizing pressure, we had driven the Habsburgs out of Austria and the Hohenzollerns out of Germany. By making these vacuums we gave the opening for the Hitlerite monster to crawl out of its sewer onto the vacant thrones. No doubt these views are very unfashionable.

Andra världskriget var en oundviklig konsekvens av det djupt orättfärdiga Versaillesfördraget. Detta förstod flera av segrarmakternas huvudpersoner och USA var starkt kritiska till hur britterna och fransmännen behandlade Tyskland efter första världskriget. Bland annat nekades de besegrade länderna självbestämmande och man bröt hänsynslöst mot Wilsondoktrinen som låg till grund för fredsvillkoren. Amerikanerna ansåg att Storbritannien och Frankrike var moraliskt förkastliga, upplevde sig bedragna av den tyskfientliga brittiska propagandan och ångrade därför att de ställt upp och offrat drygt hundratusen liv på lögnaktiga premisser om att ”göra världen säker för demokrati”. Även David Lloyd George förutsåg och varnade 1919 för vad som skulle komma av fredsvillkoren:

You may strip Germany of her colonies, reduce her armaments to a mere police force and her navy to that of a fifth rate power; all the same in the end if she feels that she has been unjustly treated in the peace of 1919 she will find means of exacting retribution from her conquerors. The impression, the deep impression, made upon the human heart by four years of unexampled slaughter will disappear with the hearts upon which it has been marked by the terrible sword of the great war. The maintenance of peace will then depend upon there being no causes of exasperation constantly stirring up the spirit of patriotism, of justice or of fair play to achieve redress. Our terms may be severe, they may be stern and even ruthless, but at the same time they can be so just that the country on which they are imposed will feel in its heart that it has no right to complain. But injustice, arrogance, displayed in the hour of triumph will never be forgotten or forgiven.

For these reasons I am, therefore, strongly averse to transferring more Germans from German rule to the rule of some other nation than can possibly be helped. I cannot conceive any greater cause of future war than that the German people, who have certainly proved themselves one of the most vigorous and powerful races in the world should be surrounded by a number of small states, many of them consisting of people who have never previously set up a stable government for themselves, but each of them containing large masses of Germans clamouring for reunion with their native land. The proposal of the Polish Commission that we should place 2,100,000 Germans under the control of a people which is of a different religion and which has never proved its capacity for stable self-government throughout its history must, in my judgment, lead sooner or later to a new war in the East of Europe.

Se även:

Churchills terror
The Jews in Germany

Churchills terror

Få västerländska ledare har varit i närheten så omtalade, betydelsefulla och populära som Sir Winston Churchill (1874-1965). I en omröstning som arrangerades av det brittiska TV-bolaget BBC år 2002 röstades han fram till ”tidernas främste britt” i konkurrens med bland andra Isaac Newton, Charles Darwin och William Shakespeare. Men hur väl överensstämde egentligen Churchills värderingar, attityder och personlighet med vad som idag förknippas med västerländska ideal?

Winston Churchill

En ivrig rashatare

Faktum är att i mångt och mycket levde Churchill upp till den nidbild av Hitler som brukar målas upp. I boken Churchill, Hitler and the Unnecessary War: How Britain Lost Its Empire and the West Lost the World (2008) av Patrick J. Buchanan framgår att Churchill var långt ifrån en humanist, och särskilt kristen var han knappast. Anti-humanistiska attityder genomsyrade hela hans personlighet och politiska karriär. Churchill var en hängiven anhängare av rashygien. Till exempel yttrade han följande till Storbritanniens premiärminister 1910: ”Den onaturliga och allt snabbare ökningen av svagsinta och sinnessjuka […] utgör en nationell och raslig fara som är omöjlig att överdriva”. Som inrikesminister försäkrade han en grupp eugeniker om att Storbritanniens 120 000 personer som klassificerades som sinnessvaga skulle hållas åtskilda från andra människor i separata koloniområden så att deras gener inte skulle kunna föras vidare. (Buchanan, 2008, s. 400-401) Churchill var grovt rasistisk på ett sätt som var helt främmande för andra brittiska premiärministrar under 1900-talet och som chockade hans kollegor i kabinettet redan på 1920-talet. Han såg ner på såväl svarta som araber och kineser. Enligt en del historiker påverkade sådana rasistiska överhöghetstankar hans politiska övertygelser och hans syn på internationella relationer. Churchill såg vita anglosaxer som överlägsna alla andra folk och tyskar betraktade han som det mest primitiva och lågtstående folket på jorden.

Den imperialistiska britten hyste även ett djupt förakt för indier vilket han gärna gav uttryck för offentligt, bl.a. till Indiens statssekreterare Leo Amery som i sin tur sade sig inte se någon större skillnad mellan Churchill och Hitler avseende människosynen. ”Jag hatar indier. De är ett djuriskt folk med en djurisk religion”, sade Churchill bland annat. Mahatma Gandhi var enligt Churchill en ”elakartad subversiv fanatiker” som representerade en ”genomond kraft”. Enligt forskaren Madhusree Mukherjee var Churchill direkt ansvarig för tre miljoner indiers död i samband med den bengaliska svälten 1943. Under svältkatastrofen lugnade Churchill Indiens statssekreterare med att indierna ändå kommer att fortsätta föröka sig ”som kaniner”. (Buchanan, 2008, s. 402-403) Churchill lät även indianättlingar få veta vilka undermänniskor deras förfäder var. ”Jag erkänner inte … att en stor oförrätt har begåtts mot indianerna i Amerika eller de svarta människorna i Australien … genom det faktum att en starkare ras, en högre stående ras … har kommit in och tagit sin plats” skrev han 1937 till den palestinska kommissionen.

Efter andra världskriget såg Churchill icke-vit invandring från kolonierna som det största hotet mot England och han var följaktligen starkt emot invandring av svarta. Han planerade en kampanj vars slogan skulle lyda ”Keep England White!”, detta under en tid när Martin Luther King började komma på tapeten. (Buchanan, 2008, s. 404) Churchill talade liksom Hitler om judarnas avgörande inflytande inom bolsjevismen och vänsterradikala rörelser. I kvällstidningen Illustrated Sunday Herald skrev Churchill i februari 1920 en artikel med rubriken ”Zionism versus Bolshevism” där han framförde att judars inblandning i de dåtida kommunistiska revolutionära rörelserna var en funktion av deras judiska karaktär och att det rörde sig om en ”världsomspännande konspiration för att störta civilisationen”. Samtidigt hyste han en ovanlig beundran och sympati för den judiska kulturen och judendomens historiska traditioner, och han stödde ”det judiska projektet” som låg till grund för Israels bildande. Churchill skrev i sitt verk ”Great Contemporaries” (1937) om sin beundran för Adolf Hitlers patriotism, ledarskap och bedrifter, även om han inte gillade det nationalsocialistiska systemet. Den kanske största skiljelinjen mellan dem var att de konkurrerade om maktbalansen i Europa.

Vid andra världskrigets utbrott var Churchill marinminister i krigskabinettet. När han fick frågan hur han kunde alliera sig med Stalin trots att han mycket väl kände till dennes förbrytelser svarade Churchill att han blott hade ett enda syfte: att förgöra Hitler. Churchill hade många år före andra världskriget uttryckt stark motvilja mot Stalin och bolsjevismen men nu visade han en helt annan sida gentemot den sovjetiske tyrannen och massmördaren. Churchill bokstavligt talat välkomnade Stalin som ett helgon och inför hela världen hyllade han Sovjet som frontkämpar för frihet och demokrati. Vid sin återkomst från resan till Moskva i september 1942 talade Churchill förtjust inför sina landsmän i parlamentet att de var lyckligt lottade att få vara allierade med en så storartad man som Stalin: ”Denna stora robusta krigshövding…han är en man av enastående personlighet…en man med outtömligt mod och viljestyrka…framför allt är han en man med ett sådant sinne för humor som är av stor betydelse för alla män och nationer, men särskilt för stora män och stora nationer. Stalin gav intrycket av att besitta en djup visdom och en total avsaknad av alla slags illusioner”, löd den demokratiske brittens omdöme. (Buchanan, 2008, s. 367, 369)

Josef Stalin och Winston Churchill

För att blidka sin käre bundsförvant samtyckte Churchill till Stalins annektering av de baltiska länderna och såg mellan fingrarna på Katynmassakern – massmordet på tusentals polska officerare och totalt över 20 000 polska medborgare i sovjetisk fångenskap 1940. Inte nog med att Stalins massaker på polackerna (Polen var landet som britterna gick i krig för) inte utgjorde något hinder för en brittisk allians med Sovjet, Churchill ville inte ens kännas vid krigsbrottet. ”Det är ingen idé att stryka runt de tre år gamla gravarna vid Smolensk”, svarade han avvisande på den polska exilregeringens vädjan om att titta närmare på skogsmassakern i Katyn. (Buchanan, 2008, s. 369-370)

En blodtörstig krigshetsare

Enligt en del historiker var Churchill drivande bakom den brittiska krigsgarantin till Polen, som ledde till andra världskrigets utbrott. Neville Chamberlain, som då var brittisk premiärminister, var ingen krigshetsare men en svag ledare och lät sig påverkas av Churchills agenda att göra kriget oundvikligt. (Buchanan, 2008, s. 260) Churchills krigslystnad kulminerade i terrorbombningarna över Tyskland. Tidigare i historien hade dylika barbariska metoder endast begagnats av totalitära stater men Churchill såg nu till att västmakterna övergav civiliserad krigföring. Samma dag som Churchill tillträdde posten som premiärminister beordrade han bombningar mot civila mål. Efter Frankrikes fall skrev han ett brev till minister Lord Beaverbrook om hur ”en totalt förödande, förintande attack” från tunga bombplan skulle få Nazityskland på fall. (Buchanan, 2008, s. 391-392) C.P. Snow, rådgivare åt den brittiska regeringen under kriget, beskrev den grymma terrorpolicyn som presenterades för kabinettet (och som undanhölls den brittiska allmänheten fram till Snows avslöjande 1961):

”It described in quantitative terms the effect on Germany of a British bombing offensive in the next eighteen months (approximately March 1942 – September 1943). The paper laid down a strategic policy. The bombing must be directed essentially against German working-class houses. Middle-class houses have too much space round them and so are bound to waste bombs; factories and ”military objectives” had long since been forgotten, except in official bulletins, since they were much too difficult to find and hit. The paper claimed that – given a total concentration of effort on the production and use of aircraft – it would be possible, in all the larger towns of Germany (that is, those with more than 50,000 inhabitants), to destroy 50 per cent of all houses.” (John Dietrich, The Morgenthau Plan: Soviet Influence on American Postwar Policy, 2002, s. 48-49)

Syftet var att använda flygbombningar i stor skala för att döda och skrämma den tyska civilbefolkningen i sina hem. Policyn att terrorbomba var ett tecken på Storbritanniens desperation och Churchills moraliska förkastlighet. Tyska Luftwaffe hade förvisso av militärtaktiska skäl bombat städer som Warszawa och Rotterdam, men inte förrän tyska marktrupper hade anlänt och börjat strida i dessa städer – terrorbombningarna som Churchill nu startade var något annat. Brittiska propagandasändningar anklagade Luftwaffe för att ha börjat med terrorbombningarna i och med flyganfallen över London. Men enligt J. M. Spaight, det brittiska flygministeriets chefssekreterare, var det Churchill som först initierade bombningar av civila. Enligt Spaight var det mycket möjligt att tyska flyganfall över brittiska städer inte skulle ha inträffat om bara Churchill hade låtit bli att börja bomba tyska städer. Det gav bara upphov till tysk hämndlystnad. (Buchanan, 2008, s. 342-343, 392-393) Spaight skrev i ”The Splendid Decision”:

”Adolf Hitler only undertook the bombing of British civilian targets reluctantly after the RAF had commenced bombing German civilian targets […] Hitler would have been willing at any time to stop the slaughter. Hitler was genuinely anxious to reach with Britain an agreement confining the action of aircraft to battle zones.”

Dresdens förstörelse efter den allierade terrorbombningen.

Dresdens förstörelse efter den allierade terrorbombningen.

När det gäller bombningarna över den tyska staden Dresden kunde britterna knappast hymla om terrorn som det var fråga om. Tyskland hade redan förlorat kriget och nu gällde det bara att förnedra fienden för sakens skull. Enligt officiell historieskrivning dödades över 20 000 människor men siffrorna har kritiserats för att vara kraftigt underdrivna. Morgonen efter den första kvällens bombräder anlände fem hundra B-17 bombflygplan över Dresden i två vågor ackompanjerade av tre hundra stridsflygplan som skulle skjuta ner alla civila flyende överlevare på marken. (Buchanan, 2008, s. 397) Om inte det är terrorbombning vore det svårt att föreställa sig vad som skulle kunna vara det. I en skrivelse till sin flygchef erkände Churchill att det var fråga om rena terrorangrepp på den tyska kulturstaden, något som försökte döljas i den offentliga krigspropagandan: ”It seems to me that the moment has come when the question of bombing of German cities simply for the sake of increasing the terror, though under other pretexts, should be reviewed.”

Offer i terrorbombningen av Dresden

Offer i terrorbombningen av Dresden.

Döda kroppar samlade på hög efter terrorbombningen av Dresden.

Kroppar samlade på hög efter terrorbombningen av Dresden.

Frågan är om inte alliansen med Stalin och Röda armén påverkade västmakterna att överge alla moraliska skrupler. Churchill ville imponera på den sovjetiske tyrannen och vid deras första möte 1942 skröt han om hur grymma och hänsynslösa britterna försökte vara. I mötet mellan de båda allierade ledarna framkom att Storbritannien såg den tyska civilbefolkningens moral ”som ett militärt mål. Vi sökte ingen nåd och vi skulle inte visa någon nåd.” Britterna planerade att ”omintetgöra” tjugo tyska städer och ”om det behövs […] hoppas vi att kunna omintetgöra nästan varenda bostad i nästan varenda tysk stad” berättade Churchill för sin sovjetiske kollega. I mötesanteckningarna framgår att detta fick Stalin att le och säga att det ”inte vore så dumt”, vilket framkallade en hjärtlig stämning under återstoden av mötet. (Buchanan, 2008, s. 393-394)

Churchill var inte heller främmande inför kemisk och biologisk krigföring mot civila. I ett hemligt projekt förberedde han fem miljoner mjältbrandskakor som skulle släppas ner över boskapen i norra Tyskland för att förgifta den och sedermera ta livet av miljoner tyskar när de åt av den förgiftade födan. Denna plan behövde dock aldrig verkställas. (Buchanan, 2008, s. 396)

Churchill framstår som 1900-talets förmodligen främsta krigshetsare och han spelade även en betydande roll för första världskrigets utbrott 1914. Churchill lyckades övertyga den dåvarande premiärministern David Lloyd George om att förklara Tyskland krig när det neutrala Belgien invaderades av tyskarna, en fråga som splittrade det brittiska kabinettet. (Buchanan, 2008, s. 37) Churchill brydde sig egentligen inte om belgarnas självständighet eftersom han själv hade planerat att ockupera Belgien av realpolitiska skäl. Nu kunde han låta tyskarna göra jobbet åt honom och få sitt efterlängtade krig. Redan 1911 avslöjade Churchill för Lloyd George att hans enda syfte med att involvera Storbritannien i ett krig mellan Frankrike och Tyskland var ”att hindra Frankrike från att trampas ned och plundras av preussiska junkers”, något som ansågs katastrofalt för världen och det brittiska imperiet. (Buchanan, 2008, s. 39-40) Detta eftersom den brittiska doktrinen sedan 1500-talet var att alltid opponera sig mot den starkaste makten i Europa, oavsett vilken den för tillfället månde vara. (Buchanan, 2008, s. 20-21)

Till skillnad från de andra ministrarna njöt Churchill inför tanken på krig och många vittnade om euforin som han utstrålade när första världskriget väl utbröt. ”Min älskling. Allt går mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, upprymd och glad. Är det inte hemskt att vara skapt så?” skrev Churchill till sin fru Clementine och ett halvår efter krigsutbrottet då tiotusentals brittiska soldater hade hunnit stupa sade han till Violet Asquith: ”Jag tror att en förbannelse ska vila på mig eftersom jag är så glad. Jag vet att detta krig varje ögonblick är förödande för tusentals liv och ändå, jag kan inte rå för det, jag njuter av varenda sekund.” (Buchanan, 2008, s. 28, 43-44)

Frågan är när den rådande bilden av Churchill som 1900-talets stora hjälte kommer att nyanseras. Själv var han i slutet av sitt liv rädd för att framtidens dom mot honom skulle bli hård: ”Historiker är benägna att döma krigsministrar mindre för de segrar som uppnåtts under deras ledning än de politiska resultat som kommit av dem … Att döma av den standarden, är jag inte säker på att jag kommer anses ha gjort så bra ifrån mig”, sade Churchill till kollegan Lord Boothby. Om man jämför det världsomspännande brittiska imperiet och dess storhet före Churchills tid med efterkrigstidens Storbritannien är det onekligen svårt att säga emot honom på den punkten.

Se även:

Det onödiga världskriget

Externt:

Daily Mail: Winston Churchill the terrorist