How and why Sweden became multicultural

No one can deny that multiculturalism and mass immigration are a reality in Sweden today. However, it hasn’t always been so. As late as 1965, the social democratic Prime Minister of Sweden Tage Erlander said: “We Swedes live in an infinitely luckier situation. Our country’s population is homogeneous, not only in terms of race, but also in many other respects.” The demographic transformation of Sweden did not just happen to happen. It was a direct result of political decisions, which in turn could be undertaken because of some actor’s conscious agenda and very active advocacy in the 1960s and 1970s. Earlier, Sweden had an approach towards immigrants and ethnic minorities that was based either on expulsion or assimilation. Immigrants who were ethnically and culturally closely related would assimilate while non-European immigrants, Gypsies and Sami would be excluded from the community. Now, however, suddenly a new approach prevailed: Sweden would become a pluralistic multicultural society and the multicultural paradigm would become the overall goal of Swedish culture, politics and society.

In 1930, 1 percent of the population in Sweden was born in a foreign country and the vast majority of them came from other northern European countries. During the 1950’s and 1960’s there was a relatively large labor immigration from other European countries. Many of these immigrants returned home after service in Sweden and those who remained were mostly assimilated without major problems. In 2000, Sweden’s total population was slightly more than 8.8 million of which one million was foreign born. A fifth of the total population had at least one parent born outside of Sweden of which 547,907 people had at least one parent born outside of Europe and U.S. (Source: Statistics Sweden). In 2011, 93,134 people were granted residence and during the whole period 1980-2011 the figure was 1,529,666 (source: The Swedish Migration Board), of which approximately one million came from non-Western countries. Ethnic Swedes are expected to be a minority in Sweden before 2050 if immigration continues at the same rate.

According to Tomas Hammar’s (et al.) comparative study European Immigration Policy (Cambridge University Press, 1985) of Swedish and European immigration policy, organized interests have had great influence over political decisions in Sweden and elsewhere. Immigration policy is an example of interest groups’ (but also bureaucrats’) ability to influence decisions. Hammar writes that the political parties have upheld the decisions but they did not initiate them.

Lars-Erik Hansen’s dissertation Equality and freedom to choose. A study in the emergence of Swedish Immigration Policy (Stockholm University, Department of History, 2001) lists the actors who were a driving force in the debate to introduce the new multicultural policy. Regarding the actors, the study confirms previous academic research on how multiculturalism arose, such as Henry Román’s study En invandrarpolitisk oppositionell : debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964-1993 [An immigration policy opponent: commentator David Schwarz’s view of Swedish immigration policy 1964-1993] who attributes Schwarz “a crucial role” in the game behind the introduction of the new policy.

Thus, the ideological change started in 1964 when David Schwarz, a Polish born Jew and “Holocaust” survivor who immigrated to Sweden in the early 1950s, wrote the article “The Immigration problem in Sweden” in Sweden’s largest and most important morning newspaper – the Jewish-owned Dagens Nyheter (“Daily News”). It started a rancorous debate that mostly took place in Dagens Nyheter, but which subsequently continued even in other newspapers, on editorial pages and in books. Hansen (2001) writes in his thesis (p. 115):

The leading debaters who were the first to claim minority rights and conditions were especially David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz and Lukasz Winiarki – all of which had an immigrant background.

Besides Schwarz, Gottfarb had Jewish descent. Kiviaed was Estonian, Géza Thinsz immigrated from Hungary in 1956 (the same year as the massive persecution of Jews started which would have the effect that within a few decades half of Hungary’s Jews had fled the country) and Lukasz Winiarki immigrated from Poland. Schwarz was by far the most active opinion-former and accounted for 37 of a total of 118 contributions to the debate on the immigration issue in the years 1964-1968. Schwarz and his co-thinkers were so dominant and aggressive that debaters with an alternative view were driven on the defensive and felt their views suppressed. For example, Schwarz played the anti-Semitism card efficiently in order to discredit his opponents. Hansen writes (pp. 114, 126-128, 217):

An increasing number of commentators and publishers made similar criticisms against what they saw as the majority’s lack of understanding of minorities’ conditions, particularly in the non-clearly stated, yet what many saw as a real policy of assimilation, which they feared would lead to an erasure of the different minority cultures and life patterns to amount to the rectifying or conformist national majority’s established pattern. Strongest in this criticism was David Schwarz and Voldemar Kiviaed – they claimed that the assimilation zealots appeared in the spirit of the Russians in the Baltic states and that their approach could also be compared with Eichmann’s ‘final solution’, although in more humane shape. Increased government action was required to avoid assimilation, partly by direct financial support to minorities, partly by an official policy for a pluralistic society. […]

The policy toward Jewish immigration to Sweden, especially during World War II, was put forward as a blot in the Swedish political history. Bruno Kaplan, head of the teaching of the Jewish community in Stockholm and represented in the World Jewish Congress, lined up a number of examples of this regulatory policy (exclusion model), partly student protest against importation of some Jewish doctors in 1938, partly a number of leading newspapers which warned of this immigration. Leif Zern [who, like Kaplan, is Jewish, blogger’s note] emphasized Kaplan’s view that it was clear from the then existing policy that there was anti-Semitism, and stressed: “Of course there are no statistics on how many Jews the feature (the regulation of Jewish immigration) led to the gas chambers.” […]

Bruno Kaplan was convinced that the survival of a small Jewish minority depended on how the state and municipalities acted – a policy that advocated tolerance and respect for minority distinctiveness was necessary. In this spirit should the Jewish minority, in their efforts to preserve their identity, get the full support from Swedish society. […]

David Schwarz was the most active debater in the immigrant issue, his views and values ​​had a major impact. David Schwarz became the first and foremost spokesman of the pluralistic state intervention model […]

In the official immigrant debate, some players played a big role in the policy process, especially adherents of multiculturalism. […] They encouraged the political parties to address the issue of ethnic equality on the agenda. Then, a veritable race began to see who was the biggest and best in the immigrant issue.

The debate gave rise to government investigations such as Invandrarutredningen (The Immigrant Investigation) 1968 which formed the basis for the government’s bill (1975:26) on guidelines for immigrant and minority policy which was adopted by a totally unanimous Swedish Parliament in 1975. David Schwarz got what he wanted, which was to be a fateful decision whose consequences we see the results of today. The starting point was thus a cultural pluralist perspective, which meant that immigrants with massive government intervention and financial support would be encouraged to preserve their culture (and thus send out signals to the world that Sweden is a tolerant country where everyone is welcome). The meeting between the Swedish culture and minority cultures would be enriching to the whole community and the majority population would begin to adapt to the minorities. The integration goal would be a reciprocal process in which both parties meet on the road (which in practice means increasing rootlessness). Moreover, increased internationalization of Swedish society was seen as an overall objective in the whole community planning.

The established academic research done in this area thus confirm the presented facts in Hur Sverige blev en mångkultur (How Sweden became Multicultural), a classic book in Swedish nationalist circles, written by pseudonym M. Eckehart. It also repeats a pattern that is reflected throughout the West about the power interests and ethnic motives which was behind the transformation of formerly homogeneous Western countries into ethnically heterogeneous societies. Professor Kevin MacDonald writes about the shaping of U.S. immigration policy in his classic work The Culture of Critique and provides evidence that organized Jewish minority interests played a crucial role in the policy change. MacDonald’s conclusion is supported by scholars like Hugh Davis Graham (Collision Course: The Strange Convergence of Affirmative Action and Immigration Policy in America. Oxford University Press, 2002).

As mentioned above, the political unity was total at the time of the Parliament’s decision in 1975 that Sweden would radically be transformed into a multicultural society. Unlike what one might think, it was the conservative Rightist Party which first embraced the idea of ​​cultural pluralism and greatly contributed to shape the new radical direction. It is worth mentioning that the chairman of the Rightist Party 1961-1965, Gunnar Heckscher, was the party’s first leader of Jewish descent. In the beginning, the Social Democrats and unions saw ethnic equality as a threat to social and economic equality, and therefore advocated assimilation of immigrants. Hansen (2001) quotes a motion from the Rightist Party to the Parliament in 1968 (p. 149):

The disappearance of a culture is always a loss, no matter how small or large the group is which supports the culture in question. Therefore, it seems important to us that Sweden, besides the application of a proper immigration policy for the country, also feel responsibility for the organized minorities and offer their cultures opportunity for continued existence and further development on Swedish ground.

The following year, the Rightist Party changed its name to the Moderate Party and put another motion to the Parliament which propagated even more for ethnic minorities. They demanded that the government seriously need to take responsibility for preserving immigrants’ original identity (p. 162):

Society should as far as possible meet the minority community’s expectations and immigration and minority policy should therefore be designed so that individuals in minority groups have freedom to choose concerning the convergence with the native population, mainly in terms of such cultural activities as the maintenance and further development of language skills, religion, special arts and other special knowledge, and that society guarantees freedom through active material and personnel support to various minorities’ cultural and other activities.

The answer to the question why Jews seem to have a predilection for multiculturalism in the host countries they reside in, is that they as a seemingly invisible minority among lots of other more visible and apparently problematic minorities no more appear as a social category, and thus they can undisturbed continue to exercise their power by promoting their ethnic group interests at the expense of the indigenous peoples. The aim is to destroy the traditional Western culture and weaken its civilization; to divide and weaken the northern European-derived populations, break down their ethnic consciousness and national cohesion, so that they never again will have the opportunity to organize an ethnically conscious and collectivist movement like the German National Socialism of the 1930s.

Thus, reduced solidarity and cohesion in society favors the ethnic interest of the Jewish minority group. Multiculturalism is a Jewish group evolutionary strategy to minimize the presence of potential anti-Semitism among the non-Jewish majority population in each country where the policy has been introduced. The Jewish minority is safer in ethnically heterogeneous countries because they don’t stand out from the crowd there. Consequently, persecution of Jews has historically occurred mainly in homogeneous countries. For example, Swedish-Jewish journalist Göran Rosenberg acknowledged this on December 18th 2008 at a panel discussion on The Future for Jews in Multicultural Europe, organized by the Institute for Jewish Policy Research and The Centre for the Study of European Politics & Society at Ben-Gurion University of the Negev, Beer-Sheva, Israel.

Göran Rosenberg recalled that historically, Jews had always thrived in nations and empires with multicultural, pluralistic and tolerant environments, while they fared badly in strong ethnic or nationalistic societies. European Jews have always been the emblematic stranger or ‘other’. Therefore, by definition, a society where the stranger is welcome is good for the Jews, although they have not always appreciated this link.[…]The future of European Jewry is dependant on our ability to shape a multicultural, pluralistic and diverse society.

Consequently, it is not a coincidence that Jewish organizations like the American Jewish Committee sees immigration as a specific Jewish issue:

Just as it is not a coincidence that Europe’s organized Jews consistently dissociate themselves from politically organized critics of Islam, because every negative generalization towards a minority group ultimately can hit the Jews.

Note that very wealthy democratic countries in East Asia such as South Korea, Japan, Taiwan, and Hong Kong, are almost entirely ethnically homogeneous, due to the lack of Jewish influence and multicultural policies over there. One must not forget the traditional Jewish animosity towards Christianity and the West as a reason why Jews are at the forefront of the socially destructive immigration policy. Jews tend to see anti-Semitism as a basic feature of Christianity and many even claim that the Christian religion was the cause of the “Holocaust”. For example, Rabbi Shlomo Riskin wrote in The Jewish Week on September 5th 2012 that the Christian church would not have changed so drastically during the 20th century if it had not been for “the miraculous establishment of the State of Israel and the realization by honest and authoritative Church leaders that the Holocaust could not have taken place had it not been for the seeds of anti Semitism sown by Christian teachings over the last two millennia.”

The multicultural policy has also been made possible because of Jewish influence in anthropology during the 20th century. For example, Jewish anthropologist Gelya Frank writes in her article Jews, Multiculturalism, and Boasian Anthropology in American Anthropologist that egalitarian anthropology was so Jewish that it should be classed as “part of Jewish history”. Ironically, Jewish anti-racist anthropologists are often proud of their own special racial purity.

Standard histories of American anthropology have downplayed the preponderance of Jewish intellectuals in the early years of Boasian anthropology and the Jewish identities of later anthropologists. Jewish histories, however, foreground the roles and deeds of Jews. This essay brings together these various discourses for a new generation of American anthropologists, especially those concerned with turning multiculturalist theories into agendas for activism. Although Boas’s anthropology was apolitical in terms of theory, in message and purpose it was an antiracist science.

Read more in chapter 2 of professor Kevin MacDonald’s book The Culture of Critique on how ethnocentric Jews such as Franz Boas, Richard Lewontin, Stephen Jay Gould and Claude Lévi-Strauss with unscientific methods influenced the genetics and anthropological sciences and thus managed to get Westerners to believe that there are no human races or average differences between them. Just as influential Jews played a decisive role in the shaping of immigration policy through lobbying in the countries they immigrated to, they have also played a central role for the intellectual movements that opposed the former prevailing evolutionary perspective in the social sciences and biological explanations regarding human behavior. The basically erroneous dogma that all races are identical in genetic conditions and characteristics has been the premise of the multicultural and multiethnic political paradigm.

This article is translated from Swedish and was originally published on the blog Obekväma sanningar (“Uncomfortable Truths”) September 8, 2012. The original article is now available here. The translation was originally published on the blog Destroy Zionism January 13, 2013. Professor Kevin B. MacDonald commented the article.

Judiskt inflytande i världspolitiken

The Jerusalem Post listade för några år sedan världens 50 mest inflytelserika judar och skrev bl.a. att majoriteten av världens 100 mäktigaste personer är judar.

Considering their small numbers, Jews have fared disproportionately well in lists of the world’s most powerful and richest people, as well as in Nobel Prizes.

The world Jewish population is estimated at being 02. percent of the total populace – some 13.5 million, with just over 5.7 million in Israel, 5.6 million in the US, half a million in Russia and France, 280,000 in the UK and 200,000 in Germany.

Yet in Vanity Fair’s latest list of the 100 most powerful people in the world, 51 are Jews. Ten of the 50 people on this year’s Forbes’ annual billionaires list are Jewish. Of the 802 Nobel prizes handed out to date, 162 have gone to Jews.

Med tanke på att judar är en ovanligt etnocentrisk grupp med en unik historia innebär det rimligen ett enormt inflytande över världspolitiken.

Media, även kallad ”den tredje statsmakten”, har en central betydelse för opinionsbildning och därmed inflytande över politiken. Business Insider har rapporterat om att sex företag kontrollerar 90 procent av all media i USA. I fyra av företagen har judar de högsta positionerna och störst inflytande:

CBS – Sumner Redstone och Nina Tassler
Comcast – Brian L. Roberts och David L. Cohen
Viacom – Sumner Redstone
Walt Disney – Bob Iger

Noterbart är t.ex. också att de båda föregående verkställande direktörerna för CBS, Nancy Tellem och Leslie Moonves, också är judiska.

Den judiske journalisten Joel Stein skrev en kolumn i Los Angeles Times den 19 december 2008 där han belyste hur genomjudiskt Hollywood är:

Jews totally run Hollywood.
How deeply Jewish is Hollywood? When the studio chiefs took out a full-page ad in the Los Angeles Times a few weeks ago to demand that the Screen Actors Guild settle its contract, the open letter was signed by: News Corp. President Peter Chernin (Jewish), Paramount Pictures Chairman Brad Grey (Jewish), Walt Disney Co. Chief Executive Robert Iger (Jewish), Sony Pictures Chairman Michael Lynton (surprise, Dutch Jew), Warner Bros. Chairman Barry Meyer (Jewish), CBS Corp. Chief Executive Leslie Moonves (so Jewish his great uncle was the first prime minister of Israel), MGM Chairman Harry Sloan (Jewish) and NBC Universal Chief Executive Jeff Zucker (mega-Jewish). If either of the Weinstein brothers had signed, this group would have not only the power to shut down all film production but to form a minyan with enough Fiji water on hand to fill a mikvah.

The person they were yelling at in that ad was SAG President Alan Rosenberg (take a guess). The scathing rebuttal to the ad was written by entertainment super-agent Ari Emanuel (Jew with Israeli parents) on the Huffington Post, which is owned by Arianna Huffington (not Jewish and has never worked in Hollywood.)

The Jews are so dominant, I had to scour the trades to come up with six Gentiles in high positions at entertainment companies. When I called them to talk about their incredible advancement, five of them refused to talk to me, apparently out of fear of insulting Jews. The sixth, AMC President Charlie Collier, turned out to be Jewish.

As a proud Jew, I want America to know about our accomplishment. Yes, we control Hollywood. Without us, you’d be flipping between ”The 700 Club” and ”Davey and Goliath” on TV all day.

Här har vi alltså en mediejude som öppet deklarerar att ”judar styr Hollywood totalt”. Den judiska lobbygruppen ADL menade att alltför många av amerikanerna (22%) i en undersökning visade sig ha uppfattningen att ”tv- och filmindustrin i stort sett kontrolleras av judar”. Det intressanta är dock att betydligt fler i undersökningen ansåg att Hollywoods värderingar inte delas av majoriteten av amerikanerna:

I called ADL Chairman Abe Foxman, who was in Santiago, Chile, where, he told me to my dismay, he was not hunting Nazis. He dismissed my whole proposition, saying that the number of people who think Jews run Hollywood is still too high. The ADL poll, he pointed out, showed that 59% of Americans think Hollywood execs ”do not share the religious and moral values of most Americans,” and 43% think the entertainment industry is waging an organized campaign to ”weaken the influence of religious values in this country.”

That’s a sinister canard, Foxman said. ”It means they think Jews meet at Canter’s Deli on Friday mornings to decide what’s best for the Jews.”

Joel Stein avslutar sin krönika med de talande orden:

But I don’t care if Americans think we’re running the news media, Hollywood, Wall Street or the government. I just care that we get to keep running them.

Business Insider har i en annan artikel identifierat de 16 främsta finansiärerna av politiska kandidater i USA. Minst åtta av finansiärerna är judar, vilket framgår om man slår upp deras namn på Wikipedia. Några av de andra namnen är vanliga bland judar men eftersom det inte framgår att de är judar på deras Wikipediasidor räknas de inte med här. Bland de fem främsta är fyra judar och den som bidragit överlägset mest av alla, Thomas Steyer som bidragit tio gånger så mycket som tvåan på listan, är också jude. Hela listan:

1. Thomas Steyer (jude) — $167,471,767
2. James Harris Simons (jude) — $17,191,500
3. Robert Mercer — $15,189,788
4. Paul Singer (jude) — $14,623,969
5. George Soros (jude) — $9,523,200
6. John W. Childs — $6,955,400
7. Donald Sussman — $5,891,540
8. Kenneth C. Griffin — $5,671,050
9. Dick DeVos — $5,290,281
10. Julian Robertson — $4,378,400
11. Sean M. Fieler — $3,063,031
12. Daniel Loeb (jude) — $2,865,867
13. Bernard L. Schwartz — $2,611,514
14. David E. Shaw (jude) — $2,547,417
15. Bruce Kovner (jude) — $2,228,600
16. Seth Klarman (jude) — $1,851,400

Att minst hälften av de främsta bidragsgivarna har samma etniska minoritetsbakgrund innebär ett minst sagt oproportionerligt judiskt inflytande inom den amerikanska politiken. Tillsammans med det dominerande judiska inflytandet i massmedia gör det USA:s hållning till exempelvis Israel föga förvånande.

Även Times of Israel har rapporterat om hur dominerande judar är i finansieringen av amerikanska presidentvalskampanjer.


Ethnic nepotism
Jews in the George W. Bush Administration
Jews in the Barack Obama Administration
The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy

Myter om integration och segregation

Det råder ett medialt och politiskt konsensus om att segregationen måste minska och alltfler föreslår tvångsintegration för att få bukt med ”integrationsproblemen”. Till exempel höjs röster titt som tätt om att slopa EBO-lagen, den lag som tillåter asylsökande att bosätta sig var de vill i landet. Det krävs rimligen totalitära åtgärder för att i längden upprätthålla ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. Men faktum är att forskningen på området tyder på att segregation har mer fördelar än integration. Den politiska ambitionen att tvångsintegrera för att blanda bort alla gruppers etniska särdrag och skapa framtidens rasblandade lyckorike har föga stöd i verkligheten eller i den vetenskapliga empirin. Man kan inte mot naturens alla regler tvinga fram ett samhälle som folk inte vill ha. Det är inget annat än ren kommunism.

Det finns inga belägg för att omgivningens etniska sammansättning har någon betydande påverkan på hur det går för individen på arbetsmarknaden eller i skolan. Att ”sprida ut” invandrare över landet och därmed minska boendesegregationen leder istället till sämre långsiktig integration på arbetsmarknaden, och närheten till landsmän i etniskt segregerade bostadsområden är rentav positiv. Det skriver nationalekonomerna Oskar Nordström Skans och Olof Åslund i SNS Välfärdsrapport 2009.

Mängder av samhällsvetenskaplig forskning bekräftar att etnisk mångfald och social sammanhållning står i direkt konflikt med varandra. Homogena områden är i princip alltid mer framgångsrika än heterogena. Till exempel visar den amerikanska studien The (In)compatibility of Diversity and Sense of Community (2013) från Michigan State University att ju mer blandat och integrerat ett samhälle eller område är, desto lägre kommer gemenskapen mellan människorna att vara. Och ju mer homogent och segregerat området är, desto större blir sammanhållningen och känslan av gemenskap. Enligt forskarna motverkar påtvingad integration skapandet av täta personliga nätverk som är nödvändiga för att skapa en känsla av gemenskap. En av forskarna till studien sade till The Atlantic Cities (”The Paradox of Diverse Communities” 2013-11-19) att samma sak gäller på global nivå:

On a more positive note, it may be possible to have such sorting by neighborhoods and still have diverse cities. I asked Neal whether he thought that cities that were made up of a federation or mosaic of distinct neighborhoods were more likely to succeed than ones comprised of several more fully mixed neighborhoods. He told me that his model essentially predicted that, regardless of size, more segregated areas – be they neighborhoods or cities – will be more cohesive. He added in an email, “Or even, a more segregated earth will be more cohesive, and a less segregated earth will be less cohesive. Putting diversity and segregation together – you could have a metro that is cohesive and diverse, but it would also need to be highly segregated.”

Harvardprofessorn Robert Putnam, en av världens mest kända och inflytelserika samhällsforskare, har (på tvären mot sin egen politiska ideologi, skall tilläggas) med mycket omfattande empirisk data visat hur etnisk mångfald påverkar tilliten negativt i ett samhälle. Integrerade och blandade områden sänker tilliten mellan alla människor, inklusive mellan människorna inom samma minoritetsgrupp. Det yttrar sig t.ex. genom att man undviker att engagera sig i lokalsamhället. Låg tillit i heterogena integrerade områden med hög mångfald kännetecknas också bland annat av lägre förtroende för lokala myndigheter, lokala ledare och lokala nyhetsmedier, lägre förtroende för det egna politiska inflytandet, lägre benägenhet att rösta, lägre förväntan att samarbeta för att lösa kollektiva problem, mindre sannolikhet att arbeta på ett gemensamt projekt, mindre sannolikhet att bidra till välgörenhet eller volontärarbete, färre nära vänner och förtrogna, mindre lycka och lägre upplevd livskvalitet, mer tid som ägnas åt att titta på tv och större enighet om att ”tv är min viktigaste form av underhållning”.

Forskningsstudien Are Muslim Immigrants Different in Terms of Cultural Integration? (2007) visar bl.a. på fördelar med etniskt segregerade bostadsområden jämfört med blandade och integrerade områden i Storbritannien:

[…] there is no evidence that segregated neighborhoods breed intense religious and cultural identities. Finally, discrimination, which turns out to be more frequent in less segregated neighborhoods, does consistently generate intense identity, more so for Muslims. We interpret these last results as casting some doubts on the European integration policies, which favor the formation of geographical integration and mixed neighborhoods. […]

Our empirical results suggest that the intense and oppositional identities that give rise to such social conflicts are not directly favored by the segregation of the neighborhood in which ethnic and racial minorities tend to live.

Ett avsnitt av radioprogrammet Kropp & Själ i P1 från 2010 handlade om sjukdomen schizofreni. Av experter framkom att schizofreni är 7-8 gånger vanligare bland etniska minoriteter än genomsnittet. Det sades bero på stressfaktorer och värst drabbas andra generationens invandrare. Det antyddes bero på etnisk och kulturell rotlöshet och identitetssvårigheter.

Se även:

Lika barn leka bäst
Vit etnocentrism
Diskrimineringen en myt?

Diskrimineringen en myt?

Den vetenskapliga studien Do Domestic Educations Even Out the Playing Field? Ethnic Labor Market Gaps in Sweden (2007, Stockholms universitet) visar att den omtalade ”diskrimineringen” av invandrare på den svenska arbetsmarknaden är en lögn:


The importance of investing in host country-specific human capital such as domestic language proficiency and domestic education is often cited as a determining factor for the labor market success of immigrants. This suggests that entirely domestic educations should even out the playing field providing equal labor market opportunities for natives and immigrants with similar (domestic) educations. This study follows a cohort of students from Swedish compulsory school graduation in 1988 until 2002 in order to document ethnic differences in education, including grades and field of education, and subsequent labor market outcomes. Results indicate both initial differences in youth labor market status and long term differences in employment rates, most notably for those with Non-European backgrounds. Differences in level or field of domestic education cannot explain persistent employment gaps. However, employment gaps are driven by differences among those with secondary school only. No employment or income gaps are found for the university educated.

En annan studie visar att diskriminering förekommer i samma omfattning inom alla grupper, dvs. att svenskar inte diskriminerar invandrare mer än invandrare diskriminerar svenskar och att män inte diskriminerar kvinnor mer än kvinnor diskriminerar män. De i undersökningen som redan indoktrinerats och övertygats om den vite mannens förtryck var tvärtom benägna att diskriminera till icke-svenskarnas fördel vid jobbansökningar. Länk till rapporten: Inför arbetsförmedlaren är vi alla lika? Om etnisk diskriminering på den svenska arbetsmarknaden (Ds 2006:14)

Undersökningen The Income Gap Between Natives and Second Generation Immigrants in Sweden: Is Skill the Explanation? (2007) visar att inkomstskillnaderna mellan andra generationens invandrare och etniska svenskar inte beror på diskriminering. När man kontrollerade för individernas kognitiva förmåga fann forskarna att inkomstskillnaderna försvann, även för andra generationens invandrare med båda föräldrarna födda utanför Europa.

Skillnader i sysselsättning, inkomster, utbildningsnivå och skolresultat mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare beror därför med största sannolikhet på generella skillnader i intelligens (och andra egenskaper) mellan olika folkslag. Det gör således ingen skillnad att ösa ännu mer skattepengar över invandrartäta skolor (som de facto redan får extremt mycket mer resurser per elev än andra skolor såväl i Sverige som i något annat land) eller att i undervisningen behandla eleverna som om de alla vore jämlikar. Så länge vi i liberalmarxistisk anda fortsätter att utgå från att alla har samma förutsättningar från födseln kommer icke-vita invandrare (med undantag för östasiater) alltid att ha det svårare än etniska svenskar i skolan och på arbetsmarknaden.

Därför är det inte förvånande att alla studier som gjorts på området visar att adopterade från länder utanför Europa och Östasien presterar i genomsnitt sämre på IQ-test än andra, se t.ex. Does age at adoption and geographic origin matter? A national cohort study of cognitive test performance in adult inter-country adoptees (2008).

Se även:

Gener förklarar skillnader i skolresultat
Nordiska forskare: Låg intelligens bakom brottslighet och ”utanförskap”
DN erkänner: Gener avgör din intelligens
James Watson’s most inconvenient truth: Race realism and the moralistic fallacy
”Långt färre kvinnliga än manliga genier”


Mångkulturen inkompatibel med svenska rättsväsendet

Artikel ur tidningen Advokaten Nr 8 2002 Årgång 68

Det mångkulturella Sverige och rättvisan

Det mångkulturella Sverige ställer rättsväsendet inför nya frågeställningar som det inte varit berett på. Begrepp som skuld, skam och heder är några centrala begrepp som visar på utmaningarna.

I förhållande till mottagarländerna har man inte någon gång tidigare kommit så långt ifrån och från så många olika håll inom så kort tidsrymd, sade Anders Wennerström, sakkunnig i integrationsfrågor på Rosengård i Malmö. Tidigare har han arbetat 14 år i Pakistan och då även studerat antropologi.
Under senare tid har det förekommit flera uppmärksammade brott utförda av gärningsmän med invandrarbakgrund. I samband med dessa brott, som betecknats som ’’hedersbrott’’ har det funnits kopplingar till begrepp som skam, skuld och heder. Anders Wennerström anser att det bästa sättet för att förstå mekanismerna bakom dessa brott är att inte koppla dem till religion. I stället är det bättre att till att börja med fundera på hur det såg ut i Sverige för 60 år sedan då jordbrukssamhällets värderingar fortfarande var tongivande; det statliga inflytandet var svagt medan familjen var stark.

TILL BILDEN HÖR även att vissa kulturer, som bland annat finns i Mellanöstern, i flera länder runt Medelhavet och sydligaste Europa, är vad Anders Wennerström kallar skamorienterade medan andra, som den svenska, är skuldorienterade. I skamorienterade kulturer mäts familjens eller snarare nätverkets styrka av dess heder. Den kan förstöras om en pojke är kriminell eller av en flickas sexualitet. Det är viktigt att inte dra skam över familjen eftersom det förstör familjens heder.
I det svenska samhället däremot är skuld viktigt. Vi vill gärna lätta på våra samveten, erkänna en handling för att på så vis bli fria.
Det är inte så att det ena sättet är bättre än det andra, underströk Anders Wennerström. Det är bara det att mekanismerna fungerar olika.
–Vi svenskar berömmer oss ogärna. Däremot lägger vi gärna skulden på oss själva så att vi kan sova med gott samvete. Vi vill heller inte hamna i tacksamhetsskuld till någon, sade Anders Wennerström som underströk att detta troligen inte är ett arv efter Martin Luther. Snarare var det ett kulturellt särdrag i de nordiska länderna redan innan Luthers läror etablerades här.

I SKAMSAMHÄLLEN måste man till varje pris kämpa för att hålla skammen borta så att släktens heder inte förstörs. För att skydda ett högre värde är det tilllåtet att ljuga – något som dessutom alla oavsett kulturell bakgrund gör då och då i någon form.
–En pojke från en skamorienterad kultur kan ertappas på bar gärning men förnekar ändå och hävdar att han är oskyldig. ’’Det var inte jag’’, bedyrar han. Skulden måste hållas borta och släktens heder räddas, förklarade Anders Wennerström.
Sådana grundläggande kulturella skillnader gör att hela synen på kriminalvården inte fungerar när Sverige är betydligt mer heterogent än för bara en generation sedan.
Enligt Anders Wennerström är rättsväsendet oförberett på att hantera denna typ av kulturella skillnader. Han menar att man borde börja diskutera hur man ska se på ’’erkännandet’’ som sådant. En person från Mellanöstern kan inte sällan ge ett så kallat indirekt erkännande, enligt Anders Wennerström. Alltså villigt acceptera straffet trots att man samtidigt utåt förnekar gärningen.
Anders Wennerström betonade att det faktum att man förstår varför någon begår ett brott inte innebär att man accepterar det. När det gäller hedersrelaterade brott säger han:
–Vi måste vara oerhört tydliga och tuffa för att det inte ska råda någon tvekan om våra värderingar.

EN VIKTIG FRÅGA, enligt Anders Wennerström, är hur vi bygger en harmonisk helhet av så många delar. Det är inte omöjligt, men det är en lång väg att gå.
I Rosengård är det uppenbart att integrationen kollapsat. Här lever en underklass med etniska och religiösa förtecken. Man har typiska underklassproblem som ohälsa, kriminalitet och trångboddhet.
En central del i integrationsprocessen handlar om att erövra kulturell kompetens.
–Integration är en smärtsam process där man måste få göra fel. I Sverige är vi konfliktundvikande. Det gör att signalerna är otydliga och tar tid att lära sig.
När majoritetssamhället dessutom visar eller påtalar att andra kulturer är sämre påverkar det människors identitetsbyggande negativt. En viktig byggsten handlar nämligen om erkännande. För varje människa är det viktigt att bli bejakad. När man bekräftas eller erkänns och blir accepterad, då kan man välja att behålla vissa delar och välja bort andra. På så vis kan man bygga en ny identitet. Men det kräver en varm erkännande miljö. I svaga grupper där individerna har en vacklande självkänsla frodas däremot radikala lösningar, men även kriminalitet.
Enligt Wennerström riskerar hela vårt samhälle att slitas sönder inifrån om inte den socioekonomiska situationen löses.
–Det kan inte fortsätta så rent nationalekonomiskt eller humanistiskt, underströk Anders Wennerström.
Sverige är ett av de länder där integrationen fungerar sämst av alla OECD-länder. Även i Japan fungerar den illa. Att det är så beror inte på att svenskar skulle vara mer rasistiska, utan snarare på att vårt kulturella system är annorlunda än i många andra länder. Sverige liksom Japan kännetecknas av att de länge varit länder med en homogen befolkning.


Se även:

Hämnd lika med rätt i många kulturer


Arnstberg om zigenare

Svenskar och zigenare : en etnologisk studie av samspelet över en kulturell gräns (1998) av etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg ger en inte så smickrande bild av den romska kulturen. Ett sammanfattande utdrag ur en recension av boken i Folket i Bild/Kulturfront nr 1/99  (Lars-Gunnar Liljestrand ”Multikultilinjen helt avklädd”):

Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar (med reservation för att beskrivningen gäller romer som kommit i kontakt med socialvården) att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig och alkohol och narkotikamissbruk tilltar.

Detta sker trots att romerna i Sverige under de senaste 30 åren enligt Arnstberg fått mer stöd än några andra. Det har varit frågan om en kontinuerligt positiv särbehandling.

Vanligen utpekas romerna av politiker, journalister och socialvårdare som svaga utsatta och offer för det svenska samhället och detta är orsaken till misären i dag.

Mot detta ställer Arnstberg en helt annan uppfattning: den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.

Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.

Arnstberg underbygger sin tes med många fallbeskrivningar och använder sig av Inga Gustafssons forskning där begreppet ”gränsbevarande mekanismer” är centralt. Romernas övergripande mål är ej att bli svenskar utan att upprätthålla sin särpräglade kultur och kunna fostra sina barn i den.

Arnstberg är även författare till boken Invandring och mörkläggning : en saklig rapport från en förryckt tid (2013) som granskar Sveriges invandringspolitik.

Arnstberg och professorn i socialantropologi Jonathan Friedman intervjuades i programmet Tendens i Sveriges Radio P1 som sändes den 20 mars 2007. De talade mest om fenomenet politisk korrekthet, särskilt kopplat till mångkultur och invandring. Efter 14 minuter in i ljudklippet berättar Friedman att mångkultur aldrig fungerat i historien.

Politiskt (in)korrekt – Vad får man forska om? del 3. Att vara forskare och förhålla sig till det politiskt korrekta kan ibland vara minst sagt knepigt. Särskilt när forskningsresultaten inte går ihop med de åsikter som anses vara de rätta.Möt Karl-Olof Arnstberg och Jonathan Friedman, två samhälls-forskare som berättar om hur det är att hamna i stormens öga. Men som i sin forskning ändå vill försöka att skilja på gott och ont, sant och falskt. Ett program av Mia Blomgren.



Exit Folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall
SvD: Sveriges framtid oroar Arnstberg
SvD: Folkhemmet födde extrem individualism